Redan 1967 gav Sverige hjälp till fördrivna palestinska flyktingar på Västbanken. Idag är situationen minst lika svår – men fortfarande minns människor stödet de fick för över 50 år sedan. Johan Schaar och Maria Småberg berättar om byn Beit Awa där de Skultuna-kastruller som organisationen IM skickade fortfarande används.
I de palestinska byarna mellan Hebron och demarkationslinjen från kriget 1949, den s k Gröna linjen, lever många familjer av ett farligt näringsfång. Där återvinns mycket av Israels elektroniska avfall, importerat till Västbanken och återexporterat som koppar och andra metaller genom ett informellt nätverk, etablerat mellan de båda samhällena sedan många år. Före den andra intifadan i början av 2000-talet var det vanligt att männen i byarna arbetade i Israel. I och med självmordsbombningarna utestängdes palestinier från arbetsmarknaden på den andra sidan gränsen. Men de hebreisktalande palestinierna kunde bygga på sina gamla kontakter med israeliska lumphandlare och gav sig nu in i återvinningsbranschen för att försörja sig och sina familjer.
Koppar och andra metaller från kablar i datorer, tv-apparater och annan elektronisk utrustning utvinns genom att de eldas upp på särskilda platser utanför byarna. Dessa låg framför allt inom område C, dvs de delar av Västbanken som enligt Osloavtalet från mitten av 1990-talet är under israelisk administrativ och militär kontroll. Verksamheten fick en oväntad skjuts av att världsmarknadspriset på koppar och andra metaller sköt i höjden och nådde en topp 2008. Men det är en hälsovådlig hantering, både genom den svarta röken, som plågar människor på båda sidor Gröna Linjen, och föroreningar som med varje regn tränger ner i marken och infiltrerar grundvattnet. Det finns en nära koppling mellan platserna för bränning och förekomst av lymfcancer hos barn, som bara är en av flera sjukdomar som ökat i området.
Denna sammanvävning av de israeliska och palestinska informella ekonomierna i ockupationens skugga har kartlagts av en grupp tvärvetenskapliga forskare ledda av professor Yaakov Garb, samme Garb vars analys av den dödliga logiken bakom Israels och USA:s fyra ”humanitära” distributionscentraler i Gaza DN nyligen uppmärksammade.
Under åren kring 2015 blev det svenska generalkonsulatet i Jerusalem involverat i ett pilotförsök utvecklat av forskarna och byborna för att omvandla verksamheten till en miljövänlig småskalig industri. Idéen var att mekaniskt mala kablarna för att utvinna koppar, sanera bränningsplatserna genom att transportera svårt kontaminerad jord till särskilda anläggningar för farligt avfall och registrera återvinningsverksamheten som små företag under den Palestinska myndigheten. Dessutom skulle lokala myndigheter upprätta en övervakningsstyrka så att ingen bröt mot förbudet att elda upp det elektroniska avfallet. Alla moderna samhällen behöver sin återvinningsindustri, detta skulle kunna bli grunden för en palestinsk sådan.
Pilotförsöket blev lyckat och fick stort stöd på båda sidor av Gröna Linjen, både bland den palestinska och israeliska befolkningen och hos lokala myndigheter. En maskin som maler kablar är fortfarande i gång, en betydande areal sanerades och en styrka på 60 volontärer kunde snabbt komma på plats för att stoppa otillåtet eldande. I de palestinska byarna kom det att kallas ”det svenska projektet”.
Och det visade sig att det fanns en historisk bakgrund till att svenska projekt omfattades med särskild värme, särskilt i byn Beit Awa. Vid ett besök av en av oss visade byborna några skinande blanka fyraliters aluminiumkastruller av märket Skultuna. Kastrullerna hade delats ut femtio år tidigare när Beit Awa förstördes av israeliska trupper i samband med sexdagarskriget. Byborna förlorade mycket av sin egendom och hade i sin nöd fått hjälp av Sverige på något sätt. Ingen av byborna var gammal nog att kunna berätta om detaljerna i insatsen. De trodde att det kanske var en rådig svensk konsul som var nyckelpersonen. Sverige hade i alla fall fortfarande ett särskilt gott namn i Beit Awa, hur det än hade gått till. Och kastrullerna höll uppenbarligen högsta kvalitet eftersom de överlevt mer än 50 år av matlagning.
Närmare forskning inom ramen för ett projekt om svenska frivilligorganisationers arbete i Palestina kunde kasta ljus över kastrullernas ursprung. De delades ut av representanter från Individuell Människohjälp, IM, som var den första civila organisationen utifrån att skicka hjälp i samband med kriget 1967. Den svenske ambassadören Bo Siegbahn och konsuln i Jerusalem, Arnold Hjertström (som även var IM-medarbetare) åkte till byarna Beit Awa och Beit Mersi en vecka efter krigsslutet. De såg hur byarna blivit totalförstörda och bad om hjälp direkt. Svenska UD svarade dock inte. IM fick i stället fram pengar från Norska Flyktingrådet samt genom lån och insamlingar i Sverige. Bara under juli månad fick man in 544 000 kr från svenska privata givare.
IM chartrade två plan från Malmö för att sända ner filtar, kläder, 100 ton vetemjöl, torrmjölk, andra livsmedel, primuskök, köksredskap – och Skultunakastruller. Byäldsten – mukhtar – ledde utdelningen och såg till att alla familjer fick sin andel utifrån behov. Den man som visade oss kastrullerna femtio år senare visade sig vara barnbarn till byns mukhtar. IM satte även upp två tältläger. Senare sände man mediciner, proteser, glasögon och rullstolar till behövande.
I efterdyningen av kriget, medan västvärlden applåderade den israeliska segern, började israelerna processen att göra Jerusalem till en enad stad och en israelisk huvudstad. Bulldozrar körde genom Magharibah-kvarteret i Jerusalem. Samtidigt utplånades hela byar på Västbanken. Bland de första var Beit Nuba, Imwas och Yalu, belägna nära 1967 års gräns i den strategiska Latrunregionen nära Jerusalem. Andra byar, såsom Beit Awa, Beit Marsam, Habla och Jifliq, mötte samma öde.
Det var inte många utländska observatörer som dokumenterade dessa handlingar och de israeliska myndigheterna försökte hindra de få som var på plats. Den franska nunnan Syster Marie-Thérèse från orden Companions of Jesus, skrev i sin dagbok hur hon och andra från orden bestämde sig för att försöka åka till Latrun och berättade sedan om förstörelsen hon bevittnade. Även den israeliske journalisten Amos Kenan skrev om Beit Nuba och hur äldre människor, kvinnor med spädbarn och små barn drevs ut och vandrade omkring, bärande vita flaggor. I mitten av juli 1967 uppskattade John Reddaway, biträdande generalkommissionär för UNRWA, att cirka 16 000 personer hade blivit hemlösa efter att den israeliska armén rivit byggnader i byar på Västbanken.
Medarbetaren vid IM:s hem för funktionsnedsatta barn i Östra Jerusalem och den tidigare anställda i Svenska Jerusalemföreningens skola i Betlehem, Gunhild Sehlin, blev persona non grata på den israeliska sidan. IM hade tidigt bett om hjälp till Beit Awa och rapporterade om spänningar och oroligheter i Beit Awa sedan 1948. Eftersom byn låg vid Gröna linjen fanns det infiltratörer som utförde attacker från båda sidor under flera år. Jordanska myndigheter som kontrollerade Västbanken före 1967 försökte hindra palestinska attacker över gränsen.
Gunhild Sehlin berättade om IM:s arbete i Beit Awa efter kriget. Ett privat brev från Sehlin lästes också upp, utan hennes vetskap, i svensk radio och TV. Innehållet spreds även genom insändare i svenska tidningar. Sehlin beskrev den kritiska situationen och de underliggande orosmomenten i de områden som nyligen hade ockuperats av israelerna. När hon blev stoppad från att arbeta i Östra Jerusalem av israeliska myndigheter åkte hon i stället till Amman för att bygga upp hem för funktionsnedsatta barn där. Gunhild Sehlin, en folkskollärare och barnboksförfattare från Vittsjö i Skåne som arbetade för IM med funktionsnedsatta palestinska barn och dessutom var fromt kristen, kom att betraktas som en säkerhetsrisk på grund av sin vittnesrapportering.
Britta Holmström, IM:s grundare, följde med ett av planen med nödhjälp till de palestinska flyktingarna. I ett extranummer av IM:s nyhetsbrev, med anledning av den humanitära krisen i Palestina, skriver hon om hur hon mötte en ung kvinna, som var representant för den israeliska markpersonalen på Lods flygplats. Hon kom upp, småpratade och kastade en häpen blick över den stora, på stolar tömda och ostädade flygplanskroppen (…) ”Livsmedel” (…) ”Till vem?” Holmström svarade: Till den arabiska befolkningen i ett par bortsprängda byar. Då kom ett djupt allvar över israeliskan. Den segervissa, men egentligen genomsympatiska valkyrian blev tyst – tänkte. Så kom det: ”Tack!”. Vi förenades i ett: ”Ja, nu behöver vi hjälpas åt.”
Hur gick det då med ”det svenska projektet” femtio år senare? Som så många andra vällovliga initiativ i Palestina stötte det på politisk patrull, trots att det kom till rätta med föroreningarna och uppskattades av lokalbefolkningen. Den asymmetriska relationen mellan ockupant och ockuperad tillät inte det förtroendefulla myndighetssamarbete som krävdes för att projektet skulle bli en bestående framgång. Men Sveriges goda namn och rykte lever kvar i området. Kanske blir det en dag grunden för ett svenskt bidrag till fred och välstånd för byborna i Beit Awa.
Johan Schaar
Associate Senior Fellow vid SIPRI coh tidigare chef för det svenska biståndet till Palestina med placering i Jerusalem.
Maria Småberg
Historiker och forskare, verksam vid Lunds universitet.
Bilderna kommer från IM:s rundbrev 1967.
Fler reportage hittar du här
Läs också