Kidnappningen och mordet på Sarah Everard i London har skapat stora protester i Storbritannien. Men också i andra länder har våldet mot kvinnor utlöst starka reaktioner. Här berättar fyra unga kvinnor från Storbritannien, Bolivia, Colombia och Australien om vad som fick dem att för första gången ge sig ut på gatorna för att protestera mot det våld som kvinnor utsätts för.
Charlotte Lastoweckyi, 19, student i kriminologi och sociologi vid University of Central Lancashire, som deltog i en protest i staden Preston den 15 mars.
”Sarah Everard-fallet har utlöst en ny debatt om hur det är att vara kvinna i vårt samhälle – hur sexuella övergrepp har blivit normaliserade och hur kvinnor bara tvingas härda ut. Det är verkligen berikande att höra allas upplevelser, men också sorgligt – kvinnor som utsätts för busvisslingar redan i skolan och hur det och mycket annat skapar en otrygghet.
Hela 97 procent av alla kvinnor är vana att hantera trakasserier och övergrepp. Jag har fått ta itu med det och varje enskild kvinna som jag känner har fått hantera liknande situationer. Jag hoppas verkligen att det blir mindre normaliserat. Jag vill att kvinnor ska känna sig trygga, kunna säga ifrån och kunna tala för sig själva. Jag vill också att mäns attityder förändras. Till kvinnor i andra länder skulle jag vilja säga: Var inte rädda för att säga som det är och för att prata med andra kvinnor om sexuella trakasserier och övergrepp.
Det är fortfarande lite av ett tabu. Jag tror att kvinnor skjuter tankarna åt sidan och tänker ’Det bleknar med åren, det är så här det är att vara kvinna’, när det verkligen inte är det saken handlar om. Att ha en enad front globalt är kraftfullt.”
Maria Jose Baez, 18, student från Colombia, deltog i en protest på den internationella kvinnodagen i Bogota den 8e mars.
”När jag fyllde 18 år bestämde jag mig för att delta i den feministiska rörelsen. Jag deltog i protesten den 8e mars med cirka tio andra kvinnor i en grupp, eftersom det är viktigt för oss att träffas och förenas. Vi och många andra fyllde Bolivar-torget i huvudstaden. Våld mot kvinnor och sexuella övergrepp har normaliserats. Jag har trakasserats på gatan av män och har fått otäcka kommentarer från dem sedan skoltiden började. Kvinnor trakasseras också på sociala medier. Det händer alla.
Mitt budskap är: ’Glöm inte namnen på de kvinnor som har mördats i år i Colombia’. De är så många – och jag marscherade för dem. Männen som begår dessa brott får inte de straff de förtjänar. Trots skillnader i kulturer och ideologier påverkas kvinnor över hela världen av våldet. Vi måste se oss själva som en kollektiv enhet. Vi är alla i detta tillsammans.
Jag tänker redan på nästa marsch och hur denna inspirerade mig att ta en mer aktiv roll i den feministiska rörelsen. Under marschen kände jag att jag befann mig på en säker plats omgiven av andra kvinnor.”
Adriana Roca, 19, student i Bolivia, som deltog i en protest på Internationella kvinnodagen i staden Santa Cruz, den 8e mars.
”Jag bestämde mig för att gå med – för första gången – för nu är det ett bra tillfälle att göra sin röst hörd. Det är ett privilegium, för det är inte alla kvinnor och flickor som kan demonstrera. Vissa kan inte gå ut för att protestera för att deras föräldrar inte tillåter det, eller för att de måste arbeta eller bor långt borta. Jag har tur som kan delta. Jag kände en frihet och att jag kunde vara jag själv under marschen och ha på mig vad jag ville.
Den 8 mars är inte en dag att festa. Det är en dag att få tillbaka våra rättigheter. Könsbaserat våld är ett stort problem i Bolivia. Rättssystemet fungerar inte. Vi har många lagar, men de följs inte. Därför måste vi sätta press på samhället – för att något ska hända.
Jag känner stor empati för andra kvinnor som höjer sin röst mot könsbaserat i andra delar av världen. Jag hoppas att rättvisan ska skippas och att lagar genomförs så att våld i hemmet och sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor minskar.
Jessica Harris, 23, studerar ekonomi vid University of Wollongong, gick med i en marsch i Sydney den 15 mars – en av många protester över hela landet som krävde jämlikhet och rättvisa för överlevande av sexuella övergrepp.
”Jag gick ut på gatorna för att jag kände mig arg och för att jag misströstade. Att visa solidaritet och stöd är det bästa du kan göra för de som överlevt våldet. Jag är arg på gärningsmännen, jag är arg på den australiensiska regeringen för att ha svept så många anklagelser om brott och våld under mattan. Jag är ärligt talat väldigt trött på det. Det är inte rättvist, det är inte etiskt och det är bara äckligt!
Jag hoppas att regeringen kommer att se hur den australiensiska allmänheten bryr sig om denna fråga och kommer att införa ny lagstiftning och skapa en ny kultur kring hur kvinnor behandlas. De som överlevt övergreppen ska inte frukta för att tala ut – deras röster hörs och de ska veta att det finns så mycket stöd!
Min personliga erfarenhet som kvinna i Australien är att vi är ganska marginaliserade. Du är inte skyddad och när du är ute och kvinnor behöver alltid titta över axeln, rädslan är där. Jag har varit med om att män har ropat på mig från en bil. När jag var femton tog någon på mig utanför en glassbutik. Det är hemskt. Och det är alltför vanligt att män kommer undan med dessa handlingar.
Det var verkligen bra att lyssna på kvinnor under marschen som talade om sina erfarenheter. Det fick mig att känna mig som en del av en större rörelse – som gör skillnad. Jag skulle vilja säga till kvinnor i andra länder. Det finns en styrka i att vi är många. Någon kommer att lyssna.”
Anastasia Moloney, Beh Lih Yi och Sonia Elks
Thomson Reuters Foundation
