Hoppfullt i södra Afrika – men i Rwanda cementeras makten

Valet i Sydafrika inger hopp. I Rwanda cementerar Paul Kagame sin makt och i Botswana har den växande elefantstammen blivit en het politisk fråga. Den tidigare diplomaten Kaj Persson summerar vad som händer just nu i tre av Afrikas kanske mest intressanta länder.

Det blev inte mycket tid för ANC:s ledning att slicka såren efter partiets katastrofval den 29 maj. ANC förlorade då, för första gången, majoriteten och nådde endast drygt 40 procent av rösterna. Omgående fick man söka lämpligt sätt att fortsätta leda landet.

Optimism i Sydafrika

Ganska kvickt stod det klart att det inte skulle bli möjligt – troligen inte heller önskvärt – att samarbeta med valets segrare, den ökände tidigare presidenten Zumas nybildade parti umKhonto We Siswe, (MK). Zuma förklarade helt frankt att han inte kunde tänka sig att samarbeta med ärkefienden Ramaphosa (som han ju hade som sin vicepresident under många år).

Då fanns för ANC bara en utväg: att söka samförstånd med det vita liberala medelklasspartiet Democratic Alliance (DA), som erhållit 22 procent i valet. Men ANC:s ledning ville inte ha en formell koalition, utan bjöd in alla partier att skapa en samlingsregering – Government of National Unity (GNU). DA tackade ja tämligen omgående och en efter en anslöt sig många av parlamentets mindre partier, så till slut bestod GNU v tio partier. Samlingsregeringen innefattar därmed totalt mer än två tredjedelar av det sydafrikanska parlamentet.

Men det är ANC och DA som innehar huvudrollerna. Därför blev det mellan dessa partier som sakförhandlingar ägde rum om regeringens huvudsakliga politiska inriktning och sammansättning. Förhandlingarna blev utdragna och uppges ha varit hårda. Det är förståeligt då partierna länge varit politiska fiender och ideologiskt står långt ifrån varandra.

Den stora stötestenen har varit val av ekonomiskpolitisk inriktning. DA står för en klar marknadsekonomisk politik, medan ANC ju traditionellt stått upp för socialism och statligt ägande. Men en stor del av de mest radikala har gått över till MK och de andra mer socialistiskt inriktade delarna av ANC (fackföreningsrörelsen Cosatu och kommunistpartiet, SACP) har alltmer försvagats.

DA:s ledning övertygades sannolikt att ANC inte var berett att ge sig in i en intern splittrande strid, liksom det faktum att den mer marknadsvänliga falangen av partiet de facto skulle komma att styra den ekonomiska politiken. Så blev fallet då de tunga ekonomiska ministerierna, som finans, energi och handel, tilldelades tunga progressiva ANC politiker. Kontinuiteten var säkrad, marknaden reagerade positivt och randen stärktes.

Den, av realpolitiskt förklarliga skäl, kraftigt utökade regeringen innefattar också, förutom från ANC och DA, medlemmar från sex andra partier. Men mycket påtagligt framgår att det är ANC som har en oproportionell andel av ministerierna och de allra tyngsta.

Det finns nu en känsla av optimism i Sydafrika, liknande den jag minns från den tid då Ramaphosa 2018 tog makten från Zuma. Men den gången lyckades inte Ramaphosa. Han var för svag och motståndet inom ANC mot långtgående reformer alltför hårdnackat.

Paradoxalt nog, skulle ANC:s valförlust kunna leda till att Ramaphosas möjligheter att föra sin egen mer omdanande politik förstärks. Nu när de mer populistiska delarna av ANC gått till MK samtidigt som de kvarvarande mer socialistiskt inriktade delarna av partiet försvagats blir det kanske mindre komplicerat för Ramaphosa att föra den politik han själv vill föra. Han kan ju dessutom också skyla på DA för ”obekväma” beslut. Men kanske är detta ett önsketänkande.

Given valutgång i Rwanda

Den 15 juli går Rwanda till val, men är valet mer än bara en fasad?

Rwanda är nog det mest komplicerade land jag någonsin bott i. Efter det fruktansvärda folkmordet 1994, då 800 000 människor – huvudsakligen tutsier – slaktades av sina landsmän, har utvecklingen gått framåt. Besökare upplever idag ett samhälle på snabb frammarsch. Även om många tvistar om hur kraftig den ekonomiska tillväxten är, lever idag den genomsnittlige rwandiern betydligt bättre än för ett drygt kvartssekel sedan. Samhället ger också ett intryck av lugn och laglydighet. Landet tillhör ett av de mest säkra på kontinenten och i huvudstaden Kigali känns det tryggt att promenera även nattetid.

Men du behöver inte stanna länge i landet förrän du anar att nåt kanske ändå inte riktigt stämmer. Rwanda känns inte som det Östafrika jag känner, som Tanzania och Kenya. Folk verkar mer reserverade, de kraftfulla skratten inte lika frekventa, tonen ärlig, men kanske inte lika hjärtlig, kontakten något mer avvaktande.

Om du nämner något som har politisk anspelning blir reaktionen tvärt osäker och undvikande. Folk vågar inte öppet tala om vad de tycker om landets ledning och skötsel. Rwanda är ett angiverisamhälle. Kritiker tas bryskt om hand. Någon i egentlig mening fri media existerar inte. Allt, enligt landets ledning, för att undvika att hatet från folkmordet kommer upp till ytan igen. Fängelserna är fyllda av individer som yttrat kritik när de borde ha varit hovsamma. MR-brotten är legio. Politiska meningsmotståndare till regimen mördas, också utanför landets gränser. Politisk opposition tillåts inte. Däremot vill man ge sken av att man är ett demokratiskt samhälle. 

Valet den 15 juni är det fjärde sedan folkmordet, men valutgången är given. Landets starke ledare och president sedan 2000, den 66-årige Paul Kagame, kommer vinna med runt 98 procent av rösterna. Nio personer vågade anmäla sig som motkandidater. Men valkommissionen godtag endast två. Kagame kommer, trots tidigare uttalanden, att sitta kvar ytterligare en sju års mandatperiod. På ont och gott. Så är Rwanda en förtryckar- eller mönsterstat? Själv är jag djupt kluven.

Elefantpolitik i Botswana

Antalet elefanter i Afrika har minskat de senaste åren. Men nu finns det tecken på att trenden är bruten. Särskilt så är fallet i södra Afrika där fler än hälften av kontinentens elefanter finns. Det ökande antalet elefanter leder dock till att dessa stora djur inkräktar på invånarnas egendomar, som hus och marker. Inte minst har detta blivit ett problem i Botswana. Landet, stort som Frankrike och med drygt två miljoner invånare, har den största elefantpopulationen i världen, 130 000 djur.

Regeringen har intensifierat sina ansträngningar att komma till rätta med problemet. Bland annat så försöker man exportera dessa savannens bjässar till länder i Europa och stimulera ökad troféjakt i landet. Troféjakt utgör en icke oansenlig källa till inkomst, då en jaktlicens kostar runt hundratusen kronor.

Elefantpolitiken har nu inför det kommande parlamentsvalet – troligen i oktober – blivit en stor inrikespolitisk fråga. Landets tidigare president, djurskyddsaktivisten Ian Khama som var den som såg till att nuvarande president Mokgweetsi Masisi kom till makten, har kraftfullt kritiserat regeringens agerande. Han anklagar regeringen för populism och att deras förslag att reducera elefantpopulationen utgör valfläsk. Khama har lierat sig med flera tongivande miljöorganisationer. De pekar på andra mindre plågsamma och mer humana metoder att minska risken för konfrontation mellan de mäktiga djuren och lokalbefolkningen. Skapande av särskilda zoner och korridorer är ett sådant förslag.

Debatten kommer säkert intensifieras inför valen och utländska påtryckningsgrupper kommer att involveras. Risken är väl att när politiker tar över om hur elefanter ska skötas så riskerar följden att bli som när dessa djur kliver in i en glasbutik.

Kaj Persson 

Läs också