Det har gått drygt fem år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 2250 om unga, fred och säkerhet. En av de organisationer som arbetar med unga, fred och säkerhetsagendan i Sverige är Fryshuset i Stockholm. Varför har Fryshuset valt att arbeta med fredsfrågor? Och varför behövs fredsarbete också i Sverige?
FN:s säkerhetsråds resolution 2250 är den första i sitt slag som lyfter unga som fredsbyggare och som understryker betydelsen av att unga inkluderas i processer för att skapa och upprätthålla fredliga samhällen. Fryshuset är Sveriges största civilsamhällesorganisation för unga och driver många olika verksamheter. Sarah Dolah är nationell projektledare för projektet Unga Fredsbyggare och hon menar att det krävs ett aktivt fredsarbete, också här hemma i Sverige.
Hur arbetar ni på Fryshuset med unga, fred och säkerhetsagendan?
– Egentligen skulle man kunna säga att Fryshuset har jobbat med unga, fred och säkerhet sedan vi startade för trettiosex år sedan. Men det var kanske först när agendan för unga, fred och säkerhet antogs som vi tydligt kunde säga att vi faktiskt arbetar med frågan.
– Vi vill hjälpa unga att få en starkare röst, framförallt unga som upplever att de befinner sig i ett utanförskap. Många av våra aktiviteter syftar till att unga ska känna sig mer inkluderade i samhället, få en tryggare tillvaro, få stöd i att skapa en fungerande vardag och få hjälp att inte dras in i kriminella och destruktiva sammanhang. Vi lyfter deras idéer för att skapa ett bättre Sverige för unga där de själva är med och skapar möjligheterna. Vi jobbar också för att unga ska kunna växa upp fria från förtryck och hedersproblematik. Vi stärker dem i att ta en roll i att möta kriser i samhället. En viktig del är också att lyfta detta gräsrotsarbete till policynivå. Det gör vi genom att skapa plattformar där unga möter beslutsfattare och får möjlighet att berätta vad de tycker behöver göras i frågor om trygghet och säkerhet.
– I projektet unga fredsbyggare stärker vi unga ledare som aktörer i fred och säkerhet. Vi ger dem utbildning i medling och konflikthantering och möjlighet att möta beslutsfattare och politiker. Vi har också skickat en ung delegat till FN:s Geneva Peace Talks. Hon berättade om hur det var att ha en nära vän som gick bort i en skjutning kopplad till kriminalitet och vilka grundorsaker hon såg till varför detta hänt.
Hur upplever du att arbetet går?
– Det går framåt, absolut! Vi har varit med och byggt idén om att i Sverige måste vi arbeta med fredsarbete tillsammans med unga. Vi får förfrågningar om att vara med i olika sammanhang, till exempel hos Folk och Försvar. Jag tycker det är jättebra att andra ser att Fryshuset jobbar med fredsarbete i Sverige. De unga vi jobbar med berättar att deras självförtroende vuxit och att de fått nya verktyg för sin vardag. Allt det har gjort att de kunnat förebygga våldsamma situationer, eller kunnat vända sig till rätt personer för att få hjälp.
Önskar du att Sverige arbetade med dessa viktiga frågor i ännu större omfattning?
– Ja, verkligen. Jag tycker att vi är bra på att berätta för andra länder hur de ska inkludera unga för fred och säkerhet och vi finansierar många projekt utomlands, men för att vara trovärdiga i vårt internationella arbete måste vi också visa att vi klarar av verkligheten här hemma. Man börja med sig själv, tycker jag. Vi behöver förstå att fred är något man upprätthåller och bygger kontinuerligt, inte någonting som bara finns. För om man inte ser det riskerar freden att inte hålla i längden.
– Problemen med polarisering, utanförskap, det finns ett vi och dem, konflikten mellan glesbygd och storstad eller mellan förort och innerstad – allt detta är grogrunder för konflikter vilket vi ju ser idag, eftersom det ofta saknas former för människor att mötas. Sen har vi många unga som inte känner sig som en del av majoritetssamhället, trots att de kanske är födda här. Det här är ett stort problem som vi hantera nu. Ja, det finns mycket jag tycker att Sverige behöver arbeta med när det gäller den här frågan. Vad jag skulle vilja se är mer förändring på strukturell nivå, så att vi inte bara stärker individer.
Varför tror du att vi i Sverige inte arbetar med dessa viktiga frågor i den utsträckning som vi borde och hur kan vi åtgärda dessa brister?
– Ja, jag tror att Sverige möjligtvis lever på gamla meriter om att ha en historia som ett väldigt fredligt land. Vi har varit förebild för andra länder kring fredsarbete och för att vi varit medlare i olika konflikter, vilket jag också är stolt över. Men kanske är så att när man inte har behövt hantera kriser och krig så finns en bristande beredskap när frågor som denna dyker upp. Verkligheten är ju att samhället idag inte är detsamma som för 20-30 år sedan, utan vi har en mycket mer heterogen befolkning nu. I våra utbildningar brukar vi säga att all konflikt är en form av förändring och att förändring krävs för att vi ska utvecklas och gå framåt. Så konflikter behöver inte vara av ondo – så länge de inte blir våldsamma. Därför måste vi bli bättre på att hantera den förändringen som sker så att den fortsätter att vara något positivt för oss, och inte leder till våldsamma konflikter.
Vad anser du om det som har skett de senaste fem åren sedan FN-resolutionen 2250 antogs, har det skett tillräckligt enligt din mening?
– 2250-agendan är viktig. Vi skulle nog inte ha arbetat som vi gör nu om den inte funnits. Vad jag skulle vilja vore att vi gick från projekt, till ett mer långsiktigt arbete för samhällsförändring. Det vore också bra om andra myndigheter i Sverige intresserade sig för detta arbete, lite som engagemanget ser ut för Agenda 2030.
– Sverige behöver också bli bättre på att bjuda in civilsamhället i arbetet. Sverige förlitar sig väldigt mycket på sitt välfärdssystem där det är myndigheter som gör allting. Men när det gäller att bygga fred så fungerar det inte när vi har stora grupper som inte litar på myndigheter, som inte vågar gå till polisen, eller som känner att de inte tillhör samhället. Här måste vi ta till vara den tillit som finns för civilsamhällesorganisationerna. Vi kan bygga de broar som saknas, vi kan bygga en tätare samhällsväv där vi samarbetar med myndigheterna. Om vi kunde dra lite mer nytta av civilsamhället så skulle det helt enkelt vara väldigt värdefullt för fredsarbetet i Sverige.
Här måste vi ta tillvara den tillit som finns för civilsamhällesorganisationerna. Vi kan bygga de broar som saknas, vi kan bygga en tätare samhällsväv där vi samarbetar med myndigheterna.
Vad skulle du önska att FN gjorde nu?
– FN borde jobba mer för att få världens länder att ta in ungas röster i frågor om unga, fred och säkerhet och behandla unga som experter, inte som: ”här har vi en ung, vad trevligt, du får representera hela den unga befolkningen i Sverige, eller vi har en ung vid bordet” och så vidare, det som ibland kallas för ”tokenism”. Istället måste unga få en roll i beslutsfattande processer, de måste ses som experter, eftersom de faktiskt lever sin vardag i de konflikter vi pratar om behöver lösas. Om vi pratar om skjutningar i Sverige så drabbar de i princip enbart unga, det är de som vet hur det är att växa upp i den miljön och de ser själva orsakssambanden kring varför ungdomar hamnar i destruktiva, kriminella sammanhang. Den berättelsen måste vi lyssna på.
Tomas Nordberg
