Kan stormningen av Kapitolium jämföras med angreppet på vinterpalatset 1917? Skillnaden är att vi inte längre lever i en bipolär värld. De som tar sig ut på gatorna idag tillhör inte längre arbetarklassens militanta parti och dess allierade, utan snarare populistiska folkmassor som förenas i sin kamp mot ”imperiet”, oavsett om det är i Bolivia eller i USA, skriver Carlos Decker-Molina i denna essä.
Låt oss säga att Trump iscensatt en institutionskupp enligt de klassiska modellerna från andra kupper i världshistorien som Mussolinis fascistmarsch mot Rom 1922 eller Hitlers Putsch och Machtergreifund. Å andra sidan kan stormningen av Kapitolium också jämföras med angreppet på vinterpalatset den 26 oktober 1917, eller arbetarnas mobilisering den 17 oktober 1945 i Argentina.
Jag förstår att de fascistiska marscherna inte kan jämföras med de med dem som vänstern genomfört genom historien, som Ryssland 1917 och Argentina 1945, även om många säkert kan ifrågasatta om den sistnämnda var ”vänster” då den i början var mer kopplad till italiensk fascism.
Skillnaden är att vi inte längre lever i en bipolär värld, så de som tar sig ut på gatorna tillhör inte längre arbetarklassens militanta parti och dess allierade, utan snarare ”folkmassorna” som förenas i sin kamp mot ”imperiet”. Och imperiets betydelse skiftar mellan här och där.
Det verkliga problemet är att dessa folkmassor skiljer sig från varandra, till exempel är de intressen som står bakom Proud Boys (vita suprematister) och de evangeliska sekterna som infiltrerat det republikanska partiet, eller kubanska/latinska grupper, särskilt antikommunister, tillfälligt allierade med de som tror på den djupa statens konspiration. Till dessa sistnämnda hör före detta arbetare, lumpenproletariatet, militanta grupper som Qanon och diverse esoteriska sekter.
Dessa folkmassor är också på modet i latinamerikansk politik, de kommer samman och skapar en antiimperialistisk berättelse som gör dem de facto till den nya vänstern. eller den så kallade ”socialismen under tjugoförsta seklet”. Anarkister, kvinnorättsförsvarare med sina genderteorier, smugglare och narkotikahandlare, arbetslösa och många andra blir en del av denna rörelse.
Grupperna i USA är kusiner med de i Latinamerika. ”Extremerna möts,” skulle Stalin kanske säga.
Dessa folkmassor blir genom sina handlingar fascismens efterapningar: gatuvåld, rån, bränder, sabotage, krossandet av fönster i banker eller butiker, elavbrott, brännandet av bilar och bussar. Dessa aktiviteter förekommer i USA och i Latinamerika. Grupperna i USA är kusiner med de i Latinamerika. ”Extremerna möts,” skulle Stalin kanske säga.
Revolutionen hade andra uttryckssätt som sträckte sig från strejken till det folkliga upproret. Om jag får uttrycka det så: den hade en moralisk, kanske en diskutabel sådan, men det fanns principer som rådde.
Tillvägagångssättet för den nya folkmassans teori innebär en ”användning” av den demokratiska scenen. Med andra ord kan demokrati vara den metod som för dem till makten. Och så var det i många fall (inklusive Trump). Det intressanta är att när de väl uppnått makten på demokratisk väg börjar det ”revolutionära” (pseudo-revolutionära skulle jag säga) arbetet med att urholka den demokrati som fört dem dit.
Att förstöra det demokratiska systemet för att behålla makten som en del i deras tänkande, en linje där Trump framstår som en elev till Chávez / Maduro / Ortega / Morales / Bukele.
Detta är också beviset för att det idag inte handlar om vänster och höger, det handlar om att ta makten för maktens egen skull, det är därför båda dessa typer av aktörer ser den fria pressen och de institutioner som bör vara oberoende som sin främsta fiende, aktörer vars roll är att garantera balans och fungera som demokratiska motvikter. Tack vare Trump är USA:s rättsväsendet mer konservativt och reaktionärt, medan det i Venezuela, Nicaragua eller Bolivia blivit ett instrument för folkmassans ledare. Dessa makthavare befolkar regeringspalatset på grund av stödet från sina intressegrupper, och inte på grund av sina meriter. Inte för att de tillhör partiet, utan till grupper med förkortningar MAS, som var förkortningen för ett falangistiskt parti. Det vill säga, det handlar om samma metod men med olika etiketter: Trump, en högerkonservativ, Maduro / Ortega / Morales / ”så kallade vänsters hjältar”, men i verkligheten är de av samma miasma (på spanska blir det språkligt roligt: ”misma miasma” ö.a).
De som inte ser förändringarna i samhället ser inte verkligheten. Och gör man inte det är det lättare att upprepa eller ta till sig konspirationsteorier och skandera ledarnas slagord.
Det mest extraordinära fallet av blindhet finns i Bolivia. Aldrig i historien har det skett en kupp med ett parlament som fortsatt att fungera, med två tredjedels majoritet i tillhörande det parti som kastades ut genom kuppen. Lagstiftarna som agerade demokratiskt var alla medlemmar i partiet som utsatts för en kupp. Var då kuppmakarna så snälla – eller korkade – att de tillät ett parlament att fungera i oppositionen mot de som tagit makten i ”kuppen”?
Vad var det för övergångsregeringen i Bolivia tillhörde högern? Ja, naturligtvis, men det är inte deras fel att de kom att utgöra den provisoriska regeringen. Morales lämnade ett maktvakuum, dessutom banade den nya tidens socialisters idé om att de för evigt kunde behålla makten, vägen för den bolivianska högern.
Det många i Latinamerika inte förstått är att efter år 1989 har den revolutionära drömmen upphört. Den enda väg som återstår för vänstern är reformismen, men för att uppnå detta måste vänstern vara mer demokratiska än högern som alltid sätter sig över lagen.
Ett av de allvarliga misstagen i den revolutionära historien var att förväxla idéerna med ledarnas egna beskrivningar av målen. Tyvärr har vi ingenting lärt för vi fortsätter att försvara ledarnas ord utan att se till fakta eller till historien.
Därför är det helt rimligt att se Trump och Morales som två sidor av samma sak. De är båda arkitekterna bakom en falsk berättelse, baserad på ett manus som också är falskt.
Om ledaren säger: ”Valet har stulits från oss”, tror folkmassorna honom. Och det är detsamma som när Eva Morales säger: ”Det var en kupp” och hans folkmassor tror honom. Därför är det helt rimligt att se Trump och Morales som två sidor av samma sak. De är båda arkitekterna bakom en falsk berättelse, baserad på ett manus som också är falskt: Medan amerikanen säger: Presidentvalet var riggat erkänner inte Morales att hans valfusk inte bara handlade om valet utan redan om den folkomröstning som gjorde det möjligt för honom att bli omvald en tredje period och som därmed redan där diskvalificerade honom som demokrat. En annan likhet är uppmaningen till våld, som vid denna tidpunkt i historien bara är kriminell.
Om Trump hade erkänt sitt nederlag kunde han ha strävat efter att bli kandidat inom fyra år igen, men nu är det sannolikt inte längre möjligt när republikanska partiet är så splittrat. Om Morales hade accepterat sitt nederlag i folkomröstningen skulle möjligen MAS ha vunnit valet med andra kandidater och landet skulle ha räddat liv och pengar och den stora frågan om det var en kupp eller inte vad som hände i slutet av 2019 skulle aldrig ha behövt diskuteras.
Det finns respektabla, nya sociala rörelser, men de folkmassor vi ser idag är som ett paraply under vilket det samlas morer och kristna, ateister och religiösa, brottslingar och hederliga. I avsaknad av proletariatet som revolutionens kärna har vi fått teorin om folkmassorna som tror att ”att göra revolutionen” är att åstadkomma ett symbolbyte, i USA, i Latinamerika – och i Ryssland 1917.
Carlos Decker-Molina
Översättning och bearbetning från spanska: David Isaksson.
