Zimbabwe: Kvinnliga rangers kämpar mot tjuvjägare och fattigdom

Rädda landets vilda djur och samtidigt stärka kvinnornas ställning. Det är målet för Zimbabwes första beväpnade, helt kvinnliga rangers-enhet.

Sharai Tunhira rynkar pannan av ansträngning under övningen med sitt patrullteam. Varje kvinna i patrullen är beväpnad och redo att möte de män som de olagligt jagar vilda djur i norra Zimbabwe. Hennes team ingår i Akashinga-gruppen, Zimbabwes första beväpnade team av enbart kvinnliga rangers.

Trots riskerna med jobbet säger Sharai Tunhira att hon genom Akashinga fått chansen att skydda de vilda djur som hon älskar, samtidigt som hon får ett anständigt levebröd i ett område där många fattiga kvinnor kämpar för att få pengarna att räcka till.

– Jag känner att jag gör något meningsfullt – och jag har fått makt över mitt eget liv.  Jag är inte beroende av en man för att överleva, säger 25-åriga Sharai Tunhira som sedan 2021 är en av Zimbabwes kvinnliga rangers, efter att tidigare i flera år försörjt sig som städare och grönsaksförsäljare.

Akashinga-enheten – även känd som ”de modiga” på shona-språket– säger att den har som mål att förändra naturskyddet som landets första beväpnade, helt kvinnliga enhet av rangers, en sällsynthet i en sektor som domineras av män.

En av fem afrikanska rangers (vakter i någon av landets nationalparker) är kvinnor, enligt en undersökning från Världsnaturfonden. Förutom styrkan i Zimbabwe finns även bland annat Sydafrikas Black Mambas och The Lionesses i Kenya.

Akashinga grundades 2017 av Damien Mander, en australiensisk före detta kommandosoldat, och har sedan dess vuxit till totalt 200 tungt beväpnade rangers som patrullerar åtta reservat i nedre Zambezidalen.

80 000 elefanter att skydda
Zimbabwe är hemvist för cirka 80 000 elefanter, ungefär en femtedel av det totala antalet i Afrika. Men antalet elefanter har minskat kraftigt under de senaste åren, främst på grund av illegal jakt och torka. Zambezidalen, som sträcker sig över gränsen till Zambia, är hemvist för tusentals elefanter samt lejon och geparder.

Militära enheter som Akashinga är kontroversiella. Vissa naturvårdare menar att beväpnade rangers som använder sig av militär stridstaktik har skadat och skrämt lokalbefolkningen i naturområden och misslyckas med att ta itu med de grundläggande orsakerna till tjuvjakt.

Akashinga är en del av International Anti-Poaching Foundation (IAPF), en ideell organisation som grundades 2009 av Damien Mander. Enheten fokuserar på att skydda vilda djur och samtidigt förändra sina samhällen.

Grundaren Damien Mander säger IAPF till en början fokuserade på att försvara det område som skyddades, men att sådan taktik är föråldrad, eftersom de flesta idag är överens om att nyckeln till ett framgångsrikt skydd av nationalparkernas djur är att samverka med människor i lokalsamhällena runt parkerna, utbilda och ge människor inflytande.

– Vi brukade vara en organisation som var extremt inriktad på brottsbekämpning.  Vi hade helikoptrar, drönare och militär utrustning. Det har vi inte längre. Det vi gör nu är inte lika konfrontativt, säger han.

Damien Mander försvarar samtidigt Akashinga-enhetens användning av halvautomatiska vapen, eftersom det finns ett verkligt hot där tjuvjägare är beväpnade med automatvapen. Kvinnorna bör helt enkelt vara förberedda på det värsta:

– Det vore oansvarigt av oss att inte utbilda våra rangers – oavsett om det är män eller kvinnor – för att de ska kunna hantera de hot de kommer att ställas inför. Vi utsätter dem definitivt för fara. Samtidigt minskar kvinnor rangers generellt sett de spänningar som finns mellan olika grupper och de kan bidra till att skapa bättre dialog och förståelse med de människor som lever i närheten av nationalparkerna, fortsätter Damien Mander.

Enligt IAPF har Akashingas rangers sedan 2017 gjort mer än 300 gripanden, utan att avlossa ett enda skott och bidragit till att minska tjuvjakten på elefanter i Zambezidalen med 80 procent, samtidigt som antalet observationer av vilda djur ökat med nästan 400 procent. IAPF har som mål att Akashinga-styrkan till 2026 ska växa till 1 000 rangers som skyddar totalt 20 naturreservat. 

Lokalpolitikern och parlamentsledamoten Ability Gandawa noterar att man nu ser fler djur i hans distrikt:

– Jag är imponerad av deras gedigna insatser för att utbilda samhället och få fler att inse att de inte ska jaga vilda djur. Sedan gruppen startade har tjuvjakten minskat i mitt distrikt, konstaterar han.

Ekonomiska fördelar
En ranger i Zimbabwe tjänar motsvarande mellan 300 och 1 500 dollar i månaden, vilket är en bra lön i ett land där en lärare tjänar i genomsnitt 120 dollar i månaden. För de kvinnor som blivit rangers har arbetet också inneburit stora förbättringar, både ekonomiskt och socialt: många har kunnat bryta sig loss från dåliga hemförhållanden och få en nystart i livet: 

– Jag hade ingen tanke på att jag någonsin skulle kunna få ett ”riktigt jobb” eftersom de flesta jobb är till för utbildade människor, medan mina föräldrar aldrig hade råd att låta mig gå klart skolan, säger Sharai Tunhira där hon står med ett gevär i handen.

Margaret Darawanda är 24 år och ensamstående mamma till en treårig dotter. Hon minns livet före patrulleringen då hon var beroende av sin egen mamma, som själv var en fattig jordbrukare.

– Möjligheten att bli ranger kom när jag behövde den som mest. Nu kan jag ta hand om min mor, mitt barn – och vårt samhälle, säger hon.

95 procent av Akashingas rangers kommer från trakten kring de nationalparker de skyddar och det innebär att de själva också spenderar sina löner i de samhällen som ligger nära nationalparkerna, därmed bidrar de också till att stärka den lokala ekonomin.

– Tanken är att Akashinga ska vara en språngbräda för kvinnor och deras möjlighet att utvecklas vidare, säger Damien Mander.

Våld i hemmet
22-åriga Esther Goboza ansökte om att bli medlem i enheten så hon kunde fly från en våldsam man. Hennes man försökte hindra henne och brände hennes nationella identitetskort, som var ett krav för att kunna ansöka om jobbet. 

–  Akashinga gav mig möjligheten att skapa ett nytt liv. Min man kom till och med till träningslägret för att ta med mig hem, men jag stod på mig och vägrade ge vika, säger Esther Goboza, som nu är skild.

Tracy Mukuni sa upp sig från sitt polisjobb för att bli en av enhetens ledare och utbildare, eftersom hon ville stödja andra kvinnor:

–  Det handlade om min passion för att hjälpa andra kvinnor att nå sina mål, säger Tracy Mukuni, som utbildar gruppen i kondition, etik – och hur man överlever i en kritisk situation.

– Där ute kommer de att stå öga mot öga med beväpnade tjuvjägare som är starka … Därför måste kvinnorna vara modiga och skickliga för att kunna skydda djurlivet. Och de måste också kunna ta hand om varandra, fortsätter hon.

Farai Shawn Matiashe
Thomson Reuters Foundation

Läs också: