Den 15 augusti tog talibanerna över huvudstaden Kabul och har sedan dess kontroll över hela Afghanistan. Turkan Omari, som själv kommer från Afghanistan, har pratat med fyra kvinnor om vad talibanernas maktövertaganden inneburit för dem.
”Här i Sverige ser jag en framtid”
– Jag får fortfarande rysningar när jag minns detta ögonblick. Alla utanför sprang hysteriskt för att komma hem och gömma sig, mestadels var kvinnorna så rädda att de skakade, det kändes som om världens undergång var här.
Najwa Alimi, nyhetsankare vid en afghansk tv-station, var på toppen av sin karriär när talibanerna tog över Afghanistan på sensommaren 2021. Hon hade deltagit i de direktsända nyheterna och pratat om hur talibanerna fick en allt större kontroll över landet, bara en timme innan hennes kollega rusade in i studion och berättade att de nu tagit kontroll också över Kabul. Nu är Najwa Alimi bosatt i Sverige.
Journalister och människorättsaktivister löpte stor risk att bli måltavla av talibanerna, eftersom de ansågs vara för alltför frispråkiga och ”avvikande”. Kvinnor som arbetar inom områden som media och politik i Afghanistan har länge varit föremål för brutala attacker begångna av talibanerna: Mina Khairi, Mursal Wahidi, Sadia Sadat och Shahnaz Roafi var alla journalister och nyhetsankare som dödades på grund av yrket. De flesta av dem arbetade med att lyfta fram frågor som rör kvinnors rättigheter och kritik av talibanerna. Själv känner sig Najwa äntligen säkrare tusentals mil bort från talibanerna:
– Här i Sverige ser jag en framtid. Därför vill jag använda förmånen att bo i Sverige för att arbeta för afghanska kvinnor. För en dag kommer jag att åka tillbaka till Afghanistan med mer kunskap, bättre resurser och idéer så att jag kan hjälpa till att stärka mitt lands kvinnor, säger hon.
”Jag var naiv som trodde att Afghanistan skulle bli fredligt”
Människorättsaktivisten Zarmina Kakar han med knapp nöd fly till London i slutet av augusti.
– Jag kom precis fram med en liten väska med min iPad, och bara det ombyte jag har på mig. Något mer kunde jag inte få med mig. Här i London upplever jag nya saker, kulturen, historien och hur annorlunda allt är från Afghanistan. Det är svårt att vänja sig vid allt här, men jag klarar mig.
Hon berättar mer om hur maktövertagandet har påverkat hennes liv och förändrat hennes förväntningar på ett bättre Afghanistan:
– Jag var naiv som trodde att Afghanistan skulle bli fredligt under min livstid, att det skulle bli ett land där flickor inte blir barnbrudar, sålda som djur, ihjälslagen, där mina landsmäns kvinnor skulle vara lika jämställda som mina landsmän. Men de klippte våra vingar innan vi ens kunde försöka börja flyga, säger hon och fortsätter:
– Mitt liv i Afghanistan var väldigt bra, jag brukade förespråka demokrati och kvinnors rättigheter. Jag hade min frihet och kunde göra det jag älskar. Jag umgicks med vänner som var konstnärer, forskare, aktiva inom modeindustrin och andra branscher – vi levde helt enkelt vårt liv.
”För varje dag som går blir jag alltmer deprimerad”
Bahar och Wajma (fingerande namn) är två unga kvinnliga universitetsstudenter vars öden också har förändrats för alltid. När talibanerna tog över visste de att deras framtid skulle vara osäker, eftersom de hör sina mödrar berätta om talibanstyret för tjugo år sedan. När kvinnor och flickor förbjöds utbildning och arbete under den tiden, blev det vanligt med ”Bacha Posh”. Familjer som inte hade en manlig släkting att försörja dem skulle i stället klä ut sin dotter till en pojke så att hon kunde gå i skolan, arbeta och eskortera sina kvinnliga släktingar.
En talesman för talibanerna uttalade under fredssamtalen i Doha, ett år före maktövertagandet, att de var de ”nya” talibanerna och att de skulle tillåta kvinnor att studera och arbeta. Men Wajma, som fortfarande bor i Kabul med sin familj, är säker på att talibanerna inte går att lita på:
– De säger att de kommer att låta kvinnor gå i skolan och till och med arbeta. Ändå har de stängt mitt universitet, vi får inte gå dit längre, de använder nonsensursäkter hela tiden och fortsätter att försena återöppningen av vårt universitet, säger hon och fortsätter:
– Innan de kom studerade jag, jobbade deltid och gick ut med mina vänner. Jag brukade träna och min favorithobby var att måla, gå till biblioteket för att läsa fantasyböcker och jag var väldigt aktiv i ungdomsföreningar. Jag hade också manliga vänner i min ålder, vi umgicks, pluggade och gick på café. Nu med talibanerna kan vi inte göra någon av dessa saker, speciellt att ha manliga vänner, Gud förbjude att vi ens tittar på en man! Jag saknar varje sekund av dagarna innan de kom.
Enligt talibanernas utbildningsdepartement beror förseningen på att återuppta högre utbildning för kvinnor för att de är oroade över säkerhetsförhållandena och säger att det inte är säkert för kvinnor ännu, och att de behöver tid för att upprätta ett könssegregerat system.
Bahar brukade gå ut med vänner och studera ekonomi, men är nu hemma:
– Jag spenderar all min tid hemma och gör ingenting. Jag hade planerat min väns födelsedag i flera månader, jag ville ge henne en överraskningsfest på en plats nära staden. Men nu är fester, musik och dans förbjudna. Så vad är glädjen i livet nu? Jag blir mer och mer deprimerad för varje dag som går. Jag är en väldigt aktiv tjej, jag har många vänner, jag gillar att shoppa, gå ut och äta, gå på fester. Nu är allt borta, konstaterar hon.
I dag är gymnasieskolor endast öppna för manliga elever mellan tretton och arton år och de statliga universiteten förblir stängda. Talibanerna har lovat att separera manliga och kvinnliga studenter som studerar i samma klassrum genom att sätta en gardin mellan dem.
När jag frågade Wajma när hon tror att hon kommer att kunna återvända till sitt universitet, förklarar hon tårfyllt:
– De säger att de kommer att låta kvinnor gå i skolan och till och med få arbeta. Men för mig är detta bara en fasad som de visar upp för resten av världen, de är fortfarande samma talibaner som de var för 20–30 år sedan. Vi är alla rädda för vad de kommer att göra med oss.
Trots detta har Bahar inte gett upp. Tvärtom så uppmuntrar hon människor som bor utomlands att fortsätta dela inlägg om Afghanistan.
– Andra kvinnor som lever utanför Afghanistan kan ge röster åt oss – och jag hoppas att de höjer sina röster för våra rättigheter. Detta kan verkligen bidra till att öka medvetenheten och bidra till att ge oss hopp om en bättre framtid.
Engagemanget finns kvar
Under de senaste åren har jag sett så mycket framsteg och landvinningar i Afghanistan att det här scenariot aldrig ens slog mig som möjligt. Att uppleva historien upprepa sig på detta sätt var det sista jag förväntade mig skulle hända i Afghanistan. För – trots utmaningarna – fanns det hopp om att Afghanistan sakta skulle bli ett fungerande och hållbart status quo. Därför blev talibanernas snabba maktövertagande en hjärtskärande upplevelse för mig som afghansk kvinna och förespråkare för afghanska kvinnors rättigheter.
Idag fortsätter den osäkra situationen i Afghanistan. Förutom brott mot mänskliga rättigheter står landet inför en omfattande ekonomisk kris. Det totala utländska biståndet till Afghanistan med upp till 40 procent av landets BNP. Talibanerna står också inför en regeringskris, eftersom de måste hantera många redan existerande sanktioner mot dem sedan 2001.
Så snart talibanerna tog över, frös många stater inklusive USA miljarder stora summor i valutareserver. Tyskland avbröt sitt bistånd värt över hundratals miljoner dollar, och den internationella valutafonden (IMF) som stoppade 440 USD,
Samtidigt finns engagemanget utanför Afghanistan kvar. Sedan maktövertagandet har många afghanska grupper i exil gett sitt stöd till afghanska kvinnors rättigheter genom att hålla demonstrationer, donera pengar, kläder och mat till de svårt drabbade.
Turkan Omari
Skribent och biståndsarbetare
På webbplatsen Women of Afghanistan samlar Turkan Omari berättelser från afghanska kvinnor runt om i världen. My purpose is to share the many untold stories of women of Afghanistan and to spark change around the situation and the perception of Afghan women both in the Afghan community and around the world”, skriver hon I presentationen.
Originalversionen av denna artikel publicerades i Utblick Magazine.
