De senaste åren har det förekommit allt fler bilder i sociala medier där personer poserat med döda människor från olika militära konflikter. Nu kan dessa så kallade poseringsgärningar komma att räknas som krigsbrott efter en dom i Högsta domstolen (HD). Domstolen fastställer hovrättens dom och bestämmer påföljden till ett års fängelse. Högsta Domstolens ordförande Anders Eka berättar vad domen och det nya prejudikatet innebär.
Högsta domstolen avkunnade i början av maj en dom angående krigsförbrytelse mot person där domstolen tar ställning till vad som i juridiskt språkbruk kallas poseringsgärningar, det vill säga att den åtalade har tagit fotografier eller filmat sig själv vid en död person på ett för den döde förnedrande sätt.
Bakgrunden är följande: Under våren 2015 pågick ett inbördeskrig i den irakiska provinsen Kirkuk, i och runt byarna Wahda, Saad och Khalid i distriktet Daquq. De irakiska regeringsstyrkorna, tillsammans med styrkor knutna till kurdiska peshmerga-milisen hade med stöd av amerikanska luftstridskrafter inlett en offensiv för att slå tillbaka och återta området från islamiska staten (IS). Den åtalade deltog i striderna som soldat i peshmergastyrkorna. I samband med detta poserade han på fotografier och i en film med döda personer från motståndarsidan på ett sätt som enligt åtalet har utgjort krigsförbrytelse genom förödmjukande eller nedsättande behandling av skyddade personer.
Vad säger internationell rätt?
Även döda personer inbegrips i begreppet skyddade personer enligt allmän folkrätt och omfattas av definitionen i 3 § lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. De kan därmed bli föremål för förödmjukande eller nedsättande behandling. Krigsförbrytelse mot person är i regel ett brott som kan leda till fängelse. I detta fall blev den slutgiltiga domen ett års fängelse.
Krigsförbrytelse är, förutom att vara ett brott mot svensk lag, ett brott mot den internationella humanitära rätten som avser att inte bara skydda enskilda personers värdighet, både levande som döda, utan också att minska det lidande som både civila och stridande åsamkas i internationella och interna väpnade konflikter. Enligt artikel 8:2 c (ii) i Romstadgan, som gäller både internationella krig och inbördeskrig, utgör allvarliga kränkningar av den för Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3 krigsförbrytelse, varvid bland annat avses att utsätta personer som omfattas av skyddet i artikeln för kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet förödmjukande och nedsättande behandling.
Högsta domstolens beslut
I domen skriver Högsta domstolen:
”Den åtalade har under denna tid tillhört en militär väpnad styrka inom den irakiska staten alternativt de kurdiska peshmergastyrkorna/Asayish, som vid denna tidpunkt varit allierade med den irakiska regimen, och har stridit mot IS/Daesh. Den åtalade har, tillsammans och i samförstånd med andra, vid fyra tillfällen någon gång under perioden februari till och med mars 2015 i området kring byarna Wahda, Saad och Khalid i distriktet Daquq, utsatt fyra enligt allmän folkrätt skyddade personer tillhörande motpartens väpnade styrkor eller väpnade grupper alternativt civilbefolkningen för förödmjukande eller nedsättande behandling som varit ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten.
Personerna är att anse som skyddade personer eftersom de vid tidpunkten för gärningarna var försatta ur stridbart skick såsom sårade eller avlidna alternativt eftersom de var civila. Den åtalade har därefter publicerat eller låtit publicera bilder från dessa händelser på två olika profiler som tillhört honom, på den sociala nätverkstjänsten Facebook. Gärningen har varit ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten hos målsägandena och ingått som ett led i eller på annat sätt stått i samband med den väpnade konflikten. Den åtalade har begått gärningen med uppsåt.
Att posera intill döda och lemlästade personer och fota och filma är ganska nya händelser som inte var aktuella när Rwanda- och Jugoslavientribunalerna hade sin verksamhet. De behandlas inte heller i lagen från 2014:s förarbeten. I det här fallet var offren soldater som hade dödats vid flygattacker och därmed försatts ur stridbart skick innan den militära styrka som den åtalade ingick i som soldat hade genomfört en offensiv.”
Högsta domstolen skriver vidare i sin dom:
”Den åtalade lutar sig fram och håller sina händer mot ett träd så att det blir ett gruppfoto där de tre tillsammans poserar med den avlidne, vilket ger intryck av att offret är ett byte eller en trofé som de villigt vill visa upp för omvärlden. Placeringen av fötter på offret förstärker tydligt intrycket av en förödmjukelse. När det gäller det fotografi som visar en kropp utan huvud står den åtalade i grupp tillsammans med två andra personer, där personen i mitten håller de andra om axlarna. Situationen ger på motsvarande sätt intryck av ett trofétillfälle som ska visas upp för omvärlden.”
Så här resonerade Högsta domstolen
Anders Eka är ordförande i Högsta domstolen. Här berättar han hur domstolen resonerat och hur han ser på frågan:
Hur skedde bedömningen av huruvida poseringsgärningarna varit ägnade att allvarligt kränka den personliga värdigheten?
– Det var en av de två stora frågorna som målet tog sikte på. Det ena var ju frågan hur man ska se på begreppet skyddade personer och det andra var frågan om vad ska krävas för att man ska ha uppfyllt kravet på att man ska ha utsatt någon för en förödmjukande och nedsättande behandling. Det är naturligtvis svårt att ge en fullständig gräns, men det kan handla om att man poserar med personer som har stympats, eller samlats upp, eller hanterats på ett nedvärderande och kränkande sätt. Det kan också handla om att man poserar på ett sätt som ger uttryck för en segertrofé som på bilden.
Så det finns ingen absolut gräns för vad som anses utgöra en allvarlig kränkning?
– Nej, det är svårt att tänka sig. Det måste naturligtvis vara en allvarlig kränkning. Man kan tänka sig kränkningar som inte når upp till det, men det är ganska situationsanpassat. Det kan ha inramningen som i det här fallet, där det stod några stycken personer samlade och höll om varandra, flera hade sin fot på offret som i sin tur var ganska illa tilltygat.
Den andra huvudproblematiken rör om döda personer omfattas av begreppet skyddade personer. Hur fördes resonemanget kring detta?
– Enligt 3 § i lagen är det en ingång för att det ska vara fråga om krigsförbrytelse att det är en skyddad person. Det begreppet är återgivet i en svensk lagstiftning, men det hämtar sitt innehåll från den allmänna folkrätten. Och det har vi försökt beskriva i domen. Här får man titta på hur man har sett på detta i centrala dokument på området. Romstadgan, som ligger till grunden för Internationella brottmålsdomstolen, är ett viktigt tolkningsinstrument. Där finns det ett visst utrymme för tolkning huruvida även döda personer omfattas av begreppet skyddad person. Det finns en del uttalanden från de internationella förhandlingarna inför Romstadgan som ger stöd för detta, men vissa hävdar att det inte ska ses så.
Vi beaktar materialet som finns, och även vissa domar från Rwandatribunalen och Jugoslavientribunalen som inte heller ger ett fullständigt säkert svar, men som lutar i samma riktning. Vi har tolkat olika källor och det kanske särskilt ett avgörande var ett fall från tyska Högsta Domstolen från 2017 där de inte handlar om exakt samma situation, men där domstolen ställdes inför motsvarande frågeställning. Tyska HD kom fram till att också döda personer omfattas av skyddssystemet. Vi försöker redovisa vårt resonemang särskilt i punkterna 24-27 i domen.
Vad säger litteraturen och förarbetena om denna fråga?
– De svenska förarbetena lutar sig naturligen mot det internationella rättsliga innehållet. Vi hänvisar till en del juridisk litteratur på det här området och där finns det lite olika uppfattningar företrädda. Så man får inte svaret om man går till rättslitteraturen på området.
Det förs en diskussion i domen huruvida krigsförbrytelser bör särbehandlas i påföljdshänseende, vad innebär detta?
– Vissa brott är så kallade artbrott, det innebär att deras art föranleder en ganska stark presumtion för att man ska få fängelse. Utgångspunkten i svensk påföljdsbestämning är att man i regel ska söka andra påföljder, frihetsberövande påföljder, skyddstillsyn och liknande, innan man tar till fängelsestraff om man inte kommer upp till en viss nivå. Vi brukar tala om straffvärde, hur klandervärt ett visst brott är. Om straffvärdet är kring ett år är presumtionen fängelse.
Vissa brott, även om de inte når upp till ett år, ger ändå fängelse, eftersom det är något speciellt med dem. Rattfylleri är till exempel ett gammalt klassiskt exempel som dock luckrats upp lite, men där det fortfarande förekommer fängelse, även om det ibland bara rör sig om en till två månader. Det gäller också bland annat narkotikabrottslighet och allvarligare våldsbrottslighet. Men dessa folkrättsbrott är, säger HD, speciella, av universell karaktär och en angelägenhet för hela det internationella samfundet att beivra och lagföra. De omständigheterna gör att man ska särbehandla dessa fall och döma ut fängelse, även om straffvärdet inte är tillräcklig högt.
Spelade brottskriterierna och fotnoterna, inklusive fotnot 294, en central roll i uttolkningen?
– De spelade en roll och brottskriterierna åberopades av HD. Man har diskuterat fotnoternas rättsliga status. Fotnoterna ger uttryck för att döda personer omfattas, medan detta inte kommer lika tydligt till uttryck i grundtexten i brottskriterierna.
Vad säger litteraturen och förarbetena om denna fråga?
– De svenska förarbetena lutar sig naturligen mot det internationella rättsliga innehållet. Vi hänvisar till en del juridisk litteratur på det här området och där finns det lite olika uppfattningar företrädda. Så man får inte svaret om man går till rättslitteraturen på området.
Men litteraturen omnämns i propositionen.
– Ja, och vi tar upp det en hel del i domen, ett antal standardverk och en del arbete pågår med att kartlägga detta.
Diskuterade ni regel 113 i Röda Korskommitténs sedvanerättsstudie som uttrycker att avlidna personer ingår i gruppen skyddade personer?
– Vi omnämner Röda Korsstudien i domen. Det här är en diskussion i många länder. Traditionellt har man tänkt mycket på att de speciella tribunalerna har en viktig funktion i att skapa praxis och principer på detta område. Men även de nationella högsta domstolarna bidrar till att klargöra och utveckla rätten här. Vår dom kan också få betydelse internationellt, den är därför översatt till engelska om någon skulle vilja studera den i ett annat land.
Vad gäller angående preskriptionstid för denna typ av brott?
– Preskriptionstid: styrs i regel av den strängaste påföljden som kan utgå. Det finns speciella regler i 35 kap 2 § som innebär att preskription inte inträder för vissa typer av folkmord, brott mot mänskligheten eller grov krigsförbrytelse. Tioårig preskriptionstid bör gälla i detta fall, eftersom maxstraffet är sex år i normalfallet. Jag reserverar mig dock för att det kan finnas någon specialbestämmelse någonstans.
Vilken betydelse ser du att den här domen har för den framtida rättstillämpningen?
– Det här var första gången HD tog upp ett mål av det här slaget. Vi försöker alltid skriva så illustrativt som möjligt så det ska bli en bra ledning. Så jag hoppas att advokater, åklagare och domare som är inblandade i de här målen ska få ett bra stöd av den här domen. I någon mån ingår den här domen också i ett internationellt pussel. Även om domar från andra länders domstolar inte är bindande, så kan en nationell bedömning även vara av intresse för andra länder.
Tomas Nordberg
|
Uppläsning av artikel
|
