DEBATT. Afghanistans kvinnor befinner sig i en av de mörkaste perioderna i landets moderna historia. Men så länge världen vägrar erkänna Afghanistans könsapartheid är den medskyldig. Det skriver den svensk-afghansk journalisten Najwa Alimi.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
På söndag är det internationella kvinnodagen. Denna dag, som uppmärksammas med olika aktiviteter världen över, är en avgörande milstolpe i kvinnors kamp för jämställdhet. Men Afghanistans kvinnor befinner sig tyvärr i en av de mörkaste perioderna i landets moderna historia.
Att kvinnor utestängs är ingen tillfällighet. Det är en medveten och systematiskt genomförd maktpolitik. Det som har skett sedan talibanerna övertog makten i Kabul är inte en rad enskilda beslut, utan en sammanhållen strategi för att avlägsna kvinnor från utbildning, arbete, politik och det offentliga livet.
Under de gångna fyra och ett halvt åren med taliban-regimen har skolor för flickor stängts Miljontals flickor står utan utbildning. Tusentals kvinnliga statsanställda har förlorat sina arbeten. Kvinnor förbjöds att arbeta inom stora delar av civilsamhället och för internationella organisationer. Afghanistan är i dag det enda landet i världen där flickor utestängs helt från gymnasie- och universitetsutbildning.
Hajar, en lärare med 28 års erfarenhet, anslöt sig till protesterna när kvinnor förbjöds att arbeta. Hon berättar för mig i telefon från Afghanistan vad som hänt henne i samband med protester:
– En gång greps jag av talibanerna och fördes till säkerhetsmyndigheten där jag utsattes för svår tortyr. Jag drabbades av allvarliga fysiska och psykiska skador. Flera gånger misshandlades jag av talibanernas styrkor under protesterna, berättar hon.
Det Hajar beskriver är inget undantag.
Godtyckliga gripanden, misshandel och tortyr är inga avvikelser – de är etablerade metoder. Familjemedlemmar hotas för att tvinga kvinnor till tystnad. Samtidigt har kroppsliga bestraffningar, bland annat offentliga piskstraff, åter börjat verkställas.
En av Afghanistans mest kända försvarare av kvinnors rättigheter, exilpolitikern Fawzia Koofi, definierar situationen för de afghanska kvinnorna som könsapartheid. Hon menar att utestängningen av kvinnor är systematisk och en central del av den rådande maktordningen. Kvinnors rättigheter har reducerats till en politisk förhandlingsbricka i relation till omvärlden, medan det internationella svaret i huvudsak har stannat vid uttalanden.
När kvinnor systematiskt fördrivs från det offentliga och institutionella livet hotas inte bara deras individuella frihet – en hel generations framtid riskerar att gå förlorad. Kvinnliga demonstranter grips eller försvinner. Människorättsorganisationer rapporterar att barnäktenskapen ökar i Afghanistan.
Den internationella kvinnodagen är i detta läge inte en symbol för framsteg i Afghanistan. Den påminner om hur afghanska kvinnor lämnas ensamma medan deras rättigheter förvandlas till diplomatiska förhandlingsfrågor.
Detta är könsapartheid.
Så länge världen vägrar erkänna könsapartheid är den medskyldig.
Najwa Alimi
Svensk-afghansk journalist och mottagare av Anna Lindh-priset
På lördag den 7 mars ordnar Najwa Alimi och journalisten Kurdo Baksi en manifestation på ABF-Stockholm där de uppmärksammar de afghanska kvinnornas situation i talibanernas land.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
