Serbiens president och auktoritära ledare Aleksandar Vučić försöker nu formellt och juridiskt att ta kontroll över Serbiens militär. Utvecklingen sammanfaller med ett år av omfattande protester, politisk turbulens och ett ökande samhällspolitiskt tryck emot hans styre.
Aleksandar Vučić försöker vill göra det genom en lagändring som gör honom till direkt överbefälhavare, något som tidigare inte funnits i serbisk lag. Förändringen sker samtidigt som han redan tagit mycket kontroll över polisens ledning genom att ersätta centrala befäl med lojala personer. Kritiker menar att detta är ett sätt att centralisera alla säkerhetsinstitutioner under presidentens personliga makt. Oppositionen varnar för att Vučić därmed kan använda både militär och polis i fredstid för att hantera protester och politiska kriser. Utvecklingen gör att Serbien rör sig i riktning mot en mer auktoritär modell, jämförbar med Belarus, och för landet längre bort från EU:s krav på demokrati, rättsstat och institutionell maktdelning.
I Serbien pågår under senaste veckorna nya försök av Aleksandar Vučićs att ta direkt kontroll över den serbiska militären. Utvecklingen sammanfaller med ett år av omfattande protester, politisk turbulens och ett ökande samhällspolitiskt tryck emot hans styre. Som en åtgärd lade hans regering fram ett förslag för förändring av lagen rörande dom väpnade styrkorna som gör presidenten till formell och direkt överbefälhavare.
Lagförslaget innebär att generalstabschefen ska följa presidentens beslut, något som tidigare inte funnits inskrivet i lagen. Flera serbiska militäranalytiker menar att landet därmed får en modell som påminner om 1990-talet, då “Balkans slaktare” Slobodan Milošević styrde den jugoslaviska armén genom en kombination av formell och informell kontroll. Kritiken kommer också inifrån militären, där anställda och pensionerade befäl beskriver förändringen som ett brott mot parlamentarisk demokrati eftersom den operativa ledningen av armén ligger hos yrkesofficerare och försvarsministerium, inte hos en presidenten.
Andra kritiker har beskrivit utvecklingen att Serbien i praktiken blir mer likt länder som Venezuela. För det betyder i praktiken att Vučić får mer makt än tidigare och därmed befäster sin position likt en diktator. Det blir ungefär som att Ulf Kristersson ska direkt kunna bestämma vad soldaterna i Sverige ska äta, om Livgardets enheter ska sättas in mot demonstranter för Palestina eller vad officerare ska läsa för studieböckker.
Parallellt med den utvecklingen har Vučić redan säkrat ett tydligt grepp över polisens ledningsnivåer. Utbyten av polischefer, gendarmerichefer och specialstyrkornas chefer har han skapat en situation där topposterna i säkerhetsapparaten i praktiken tillsätts utifrån politisk lojalitet och inte kompetens. Kvarstående oberoende medier beskriver detta som en gradvis omvandling av polisväsendet till en partipolitisk struktur som i Belarus.
I detta sammanhang framstår lagändringen kring armén som nästa logiska steg i en process där alla statens våldsmedel centraliseras. Försvarsexperter ser därför den nya lagtexten som en legalisering av en redan existerande ordning. Vučić har under lång tid haft informellt inflytande över både militär och polis, men saknat en klar juridisk grund som han nu vill skaffa sig.
Oppositionen i stort beskriver utvecklingen som djupt oroande och menar att det skapas en beslutsmodell där en enda person får makt att använda både militär och polis i fredstid. Tidigare har presidentens mer direkta befäl över armén varit begränsat till krig eller akuta krislägen, men den nya ordningen gör att presidenten kan utöva detta även under normala förhållanden. För oppositionspartierna innebär det att Serbien förlorar en central demokratisk spärr mot maktmissbruk eftersom dom ser nu hur polisen redan har stramats åt under presidentens kontroll.
Allt större maktkoncentration
Flera bedömare i Serbien menar att den här maktkoncentrationen är den mest betydande sedan slutet av 1990-talet. Likheterna med Milošević är uppenbara, men dom tar sig olika uttryck också. Milošević använde militären i krig, i regionens våldsamma sönderfall och under internationell isolering. Vučić verkar i fredstid och har byggt sin makt genom teknokratiska processer, budskap om fred och stabilitet samt en formell kommunikation om europeisk integration.
Det som dock förenar dom två auktoritära politikerna är dock synen på militären och polisen som politiska resurser. Där Milošević använde armén för att driva offensiva konflikter, använder Vučić den som ett instrument för att hantera inrikespolitiska problem och skydda den egna maktbasen. Serbiens säkerhetsstruktur börjar likna allt mer modellen där presidenten står över både rättssystem och institutioner som i Belarus under Aleksandr Lukashenka.
Kritiker talar om att Serbien rör sig bort från en europeisk rättsstatlig standard och mot en mer auktoritär styrning, där kontroll över uniformerade styrkor används för att neutralisera protester, övervaka samhället och stabilisera makten. Europeiska unionen utvidgningsrapport har redan varnat för denna utveckling eftersom rörande områden som demokrati, rättsstat och institutionell oberoende backar Serbien i stället för att göra framsteg, trots att landet formellt är kandidatland. Det innebär också att Serbiens väg mot ett europeiskt medlemskap blir i praktiken omöjlig. Om militären blir ett politiskt verktyg och om säkerhetsapparaten binds allt närmare presidentens person, är det omöjligt att föreställa sig att Serbien kan närma sig de standarder som EU kräver.
Vladan Lausevic
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
