Den 19 december presenterade biståndsminister Benjamin Dousa regleringsbrev för Sida och flera andra myndigheter. Regeringens beslut innebär nya nedskärningar på en mängd områden. Läs kommentarer från organisationer, forskare och politiker.
Texten uppdateras löpande med nya kommentarer
Lennart Reinius, Generalsekreterare Union to Union
– Regeringens besked om ytterligare nedskärningar är häpnadsväckande.
Sverige raserar sin trovärdighet som garant för demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Våra samarbetspartners frågar: Vad pågår i Sverige? Det blir allt svårare att förklara.
Att säga sig värna mänskliga rättigheter, demokrati, säkerhet och svenska intressen samtidigt som stödet till ett stort antal låginkomstländer med omfattande fattigdom skärs ner eller helt tas bort är absurt. Neddragningarna minskar människors möjlighet till egen försörjning och trygg sysselsättning med anständiga villkor och hämmar en hållbar ekonomisk utveckling. Utsatthet och exploatering ökar.
Att riva ner stödet till demokrati och fattigdomsbekämpning underminerar trygga samhällen och därmed också Sveriges säkerhet, handel och långsiktiga intressen, något som brukar vara regeringens mantra.
När Sverige lämnar walkover försämras förutsättningarna för de som redan lever under svåra villkor.
Åsa Regnér, generalsekreterare Rädda Barnen
– Rädda Barnen är sedan länge på plats i Ukraina och ser de stora behoven av stöd till ukrainska barns säkerhet, hälsa och utbildning. Men vi är mycket oroade över att satsningar på Ukraina sker på bekostnad av utvecklingsstöd till länder där barn lever med ofattbart våld och stor fattigdom. Vi behöver stötta Ukraina, men det måste ske utanför biståndsbudgeten, så som exempelvis EU gör, för att undvika att ställa behoven hos utsatta barn mot varandra.
En majoritet av världens extremt fattiga barn bor fortfarande i Afrika Söder om Sahara och det är de barnen som drabbas av det här.
Regeringens besked följer ett mönster där Sverige drar in utvecklingsbistånd som stödjer hjälporganisationers arbete för barn och familjer som är mycket sårbara, i till exempel Sydsudan, Jemen, Myanmar och Afghanistan.
Det humanitära stödet räcker inte för att stödja de här barnen och familjerna. Humanitärt stöd räddar liv här och nu, men det löser inte orsakerna bakom kriserna. Utvecklingsbiståndet, som nu skärs ned, är det som bidrar till att samhällen kan klara kriser bättre – eller undvika dem helt. Utan långsiktiga investeringar i utbildning, sjukvård, hälsa, infrastruktur finns det stora risker att kriser kommer och att samma akuta behov uppstår igen.
Barn och familjer i de här länderna är ofta beroende av insatser från biståndsorganisationer för grundläggande behov som hälso- och sjukvård, skola och rent vatten. Men också för att kunna kämpa för sina rättigheter, demokrati och för att ta sig ur den extrema fattigdomen.
64 procent av världens extremt fattiga människor lever i Afrika söder om Sahara, och nära 75 procent eller mer än 311 miljoner av världens extremt fattiga barn. Nu ser vi hur de fortsatta nedskärningarna inom svenskt bistånd förstärker en global trend med minskat stöd till de som redan växer upp i extremt svåra förhållanden. Riktat utvecklingsbistånd till Afrika har under den här mandatperioden minskat med 57%. Rädda Barnen är mycket oroade över följderna för barnen.
Vi efterlyser också att viktiga beslut som potentiellt påverkar miljoner barns liv föregås av gedigna konsekvensbedömningar och tydliga kriterier för hur de mest utsatta och behövande ska prioriteras när svåra avvägningar görs. Beprövad erfarenhet och evidens om vad som gör bistånd effektivt och vad som fungerar borde bättre vägas in i så här stora reformer.
Anna Mia Ekström, ordförande, Sweden Development Research Network (SweDev)
– Det är mycket olyckligt att regeringen fortsätter minska biståndet till viktiga FN-institutioner och till de allra fattigaste, inte minst i Afrika, när behoven där är större än på mycket länge efter USAs nedläggning av USAID i början av året. Att Sverige t ex dragit sig ur Tanzania och Mozambique, några av världens fattigaste länder kommer att få svåra konsekvenser med stor risk för förlorade liv och livschanser i dessa länder där hälften är barn. De hinner inte ställa under den snabba utfasning på 6 månader som regeringen aviserat. De ytterligare stora och abrupta nedskärningar i utvecklingsbistånd som idag aviserats kommer därför att få svåra konsekvenser, som bistånds- och utrikeshandelsministern själv medger.
Det är självklart positivt att regeringen vill fortsätta att prioritera hiv, vaccinationer, kvinnors och flickors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa (SRHR) och humanitära insatser. Samtidigt blir dessa insatser inte effektiva om man inte samtidigt satsar på att bygga upp kapaciteten i de länder där humanitära kriser och kraftigt ökad smittspridning tex av hiv äger rum. Utan fungerande hälsosystem, utbildad personal, smittspårning och ett fungerande skolsystem där flickorna får lära sig läsa, kommer vi inte så långt.
Humanitär hjälp vid krig och kris är ett måste, men att satsa på humanitära istället för förebyggande insatser är plåster-politik dvs ett försök att minska akut lidande efter att skadan redan är skedd och flyktingkrisen ett faktum.
Det är dessutom en betydligt mindre kostnadseffektiv användning av våra skattepengar än preventiva hälsoinsatser som ger 4-6 gånger pengarna tillbaka och förebygger kriser, sjukdom och undvikbara dödsfal hos barn och deras mödrar.
Att rika länder blir mer inåtvända och minskar sitt engagemang i global utveckling är en bredare trend, där Sverige inte alls måste följa efter. Tvärtom, skulle vi kunna visa att vi har förmågan till konsekvensanalys och omprioriterar när omvärldsläget så kräver. Det är tex fullt möjligt att utrota hiv på 5 år för 20 miljarder USD/år (= 0,8% av det världen spenderar på militärt försvar). Skulle världens dollarmiljardärer skjuta till 0,1-0,2% promille av sin förmögenhet så skulle alla världens hälsoprogram vara fullfinansierade. Det betyder att resurserna finns om viljan finns och borde ingjuta hopp.
Som vi påtalat tidigare drabbar dessa nedskärningar också direkt Sverige. Inte bara vår pandemiberedskap minskar, utan också vårt inflytande som en viktig ledare inom globalt utvecklingssamarbete och forskning. Det underminerar vårt rykte och legitimitet som en pålitlig, långsiktig partner inom FN-systemet, i EU, Afrika och Asien och är inte en hållbar strategi i dagens känsliga geopolitiska läge där mod och klokt ledarskap behövs, inte fler världsomfattande hälsokriser.
Som företrädare för svenska utvecklingsforskare vill vi också understryka vikten av att regeringen i sitt mål att frigöra ännu mer resurser till Ukraina inte fortsätter att skära i de redan kraftigt minskade anslagen till utvecklingsforskningen, vilket redan minskat nyrekryteringen av forskare inom fältet och försvårar regeringens nödvändiga och kloka ambition att stärka evidensbasen för Sida och svenskt utvecklingssamarbete.
När resurserna minskar behöver vi samla oss, samarbeta mer och stärka forskningen för att hitta innovativa och kostnadseffektiva insatser. Vi svenska forskare vill gärna bidra till att vända utvecklingen 2026 till något positivt tillsammans med Sida och regeringen.
Anna Lasses, biståndspolitisk talesperson, Centerpartiet
– Det pågår en total slakt av det svenska biståndet. I dag presenterade Dousa en så kallad omläggning på mer än fem miljarder kronor. Ytterligare 1,8 miljarder försvinner från Afrika. Riktigt allvarligt är minskningen av kärnstöd och långsiktigt stöd som går via UNDP, FNs utvecklingsfond. Här skärs 92% bort. Och då ska man veta att Sverige är en av de största givarna till UNDP. Detta ska dessutom ses i perspektivet av att FNs hela organisation nu hotas, både ekonomiskt och politiskt. FN, som är kärnan för en världsordning där rättsstatens principer råder. FN, som är garanten för att små länder som Sverige överhuvudtaget har något att säga till om när galningar som Trump och Putin härjar.
– Detta är obehagligt kortsiktigt. Och värst är att man skyller på Ukraina och svenska polisen. I stället för att hitta en strategiskt och långsiktigt hållbar lösning. Som exempelvis att skapa en särskild lånefinansierad fond för Ukraina, där såväl militärt som civilt bistånd kan rymmas. Det är vad vi i Centerpartiet föreslår. På så sätt kan vi ge det stöd som Ukraina så desperat behöver, samtidigt som vi långsiktigt kan bidra till resten av världen i en tid då allt fler flyr fältet, samtidigt som behoven ökar.
– Ytterst handlar detta om ledarskap och Sveriges roll i världen. Men kortsiktighetens dumhet råder i Tidöavtalet och det är den politik som regeringen med minister Dousa nu genomför.
Monica Lorensson, Påverkan, policy och externa relationer på Plan International Sverige
Vi har ännu inte sett regleringsbrevet i sin helhet men baserat på presskonferensen kan vi bara konstatera att biståndsslakten fortsätter. Vi har full förståelse för att regeringen måste göra prioriteringar men det är inte värdigt ett rikt land som Sverige att så ensidigt skära ned på stödet till de allra fattigaste. Tre fjärdedelar av världens extremt fattiga barn lever i Afrika och sedan regeringen tillträdde har stödet till kontinenten minskat med nära 60 procent – det är inte så man bäst lever upp till det av riksdagen antagna målet för svenkt bistånd om att förbättra livssituationen för människor som lever i fattigdom och förtryck …
Givet Plan Internationals fokus på flickor och SRHR välkomnar vi att Sverige står fast i stödet till UNICEF och UNFPA, samtidigt är det djupt olyckligt att man i princip väljer att strypa stödet till UNDP, det FN-organ som arbetar för demokratisk samhällsstyrning. Utan starka och demokratiska institutioner kommer länder ha svårt att resa sig ur fattigdom. Det är inte helt logiskt att värna om den svenska tematiska strategin för demokrati och MR samtidigt som man så tydligt markerar mot FN:s globala arbete för dessa frågor.
I regeringens reformagenda för biståndet betonas vikten av att biståndet ska vara långsiktigt och kostnadseffektivt men den senaste tidens förändringar pekar i motsatt riktning. Att arbeta långsiktigt och förebyggande lönar sig i längden.
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
– Dagens besked från biståndsministern gör mig bekymrad. Samtidigt som vi delar regeringens uppfattning om att det är viktigt att Sverige fortsätter stödja Ukraina i den svåra situationen, får detta inte ske på bekostnad av de mest utsatta i Afrika, Mellanöstern, Latinamerika och Asien. Ett minskat stöd innebär i praktiken att fler barn inte får gå i skola, att sjukhus stängs och att kvinnor mister skydd från våld. Det är inte den politiken svenska folket vill se – tvärtom visar Sidas färska undersökning att biståndsviljan är fortsatt mycket stark.
Att USA, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Finland också drar ner sitt bistånd samtidigt som de humanitära behoven ökat kraftigt är ett slag mot de mest utsatta och riskerar att kosta många liv. Vi ser också med oro på hur stormakterna delar upp världen i intressesfärer. Biståndet har en avgörande roll i att stärka den regelbaserade världsordningen, respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter och stötta demokratiska processer. Det som sker nu är att vi lämnar ett tomrum som antidemokratiska och auktoritära krafter gärna fyller.
Vi välkomnar att stödet till FN:s befolkningsfond (UNFPA) förblir oförändrat, särskilt i en tid av pågående reformarbete inom FN och ett organiserat motstånd mot sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) samt en global tillbakagång för dessa rättigheter.
Vi ser däremot allvarligt på att Sverige drastiskt minskar stödet till FN:s utvecklingsfond (UNDP). Ett minskat stöd undergräver arbetet för hållbar utveckling, och därmed även möjligheterna att förebygga kriser och konflikter.
Det är lika anmärkningsvärt att avbryta stödet till fonderna för klimatanpassning och världens mest klimatsårbara länder. Det strider mot det beslut Sverige nyligen var med och fattade på klimattoppmötet i Belem, där löftet var att tredubbla anpassningsstödet till 2035. Att nu göra tvärtom undergräver Sveriges trovärdighet som internationell röst i klimatfrågan.
Lotta Johnsson Fornarve, biståndspolitisk talesperson Vänsterpartiet
– Det går att stödja Ukraina utan att slakta biståndet. Regeringen ställer utsatta mot utsatta och skickar notan till dom fattigaste, samtidigt sänker regeringen skatten för dom rikaste. Det är skamligt.
Regeringen monterar ner ett väl fungerande bistånd som det tagit åratal att bygga upp och som räddat liv, stärkt demokratin och bekämpat fattigdom. Att överge de fattigaste länderna är dessutom en stor säkerhetsrisk som kan slå tillbaka mot oss själva, eftersom det öppnar dörren för odemokratiska krafter som Ryssland o Kina.
Ingela Holmertz, generalsekreterare på RFSU
– Det är positivt att biståndsministern markerar att sexuell och reproduktiv hälsa fortsatt är viktigt i tider av motstånd. Och det är bra att regeringen behåller kärnstödet till UNFPA och den regionala SRHR-strategin för Afrika. Men kvinnors och flickors rätt till sina kroppar går inte att värna i ett vakuum. När Sverige samtidigt drar bort stöd till världens fattigaste länder slår det också oundvikligen mot jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i dessa länder.”
Niclas Lindgren, direktor för PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete
– Sverige hör till de absolut rikaste nationerna i världen. Att vi radikalt minskar vårt stöd till några av världens mest utsatta länder, till exempel i Afrika söder om Sahara, är allvarligt och kontraproduktivt. Inte minst i en tid när demokratin går bakåt, kriser och konflikter förvärras och klimatförändringarna slår hårdast mot de allra fattigaste.
Gabriella Fredriksson, generalsekreterare för IM, Individuell Människohjälp
– Vi är djupt oroade över de omfattande nedskärningarna i biståndet och den minskade solidariteten med världens mest utsatta. I våra verksamheter, tillsammans med lokala civilsamhällesorganisationer, ser vi hur långsiktigt bistånd och klimatarbete bygger motståndskraft och förebygger kriser. När dessa satsningar minskar riskerar de humanitära behoven att öka. Samtidigt är det viktigt att stödet till kvinnor och flickor, människor på flykt samt mänskliga rättigheter och demokrati finns kvar.
Tove Lexén, klimatexpert på WaterAid
– Sverige har varit ledande i att stötta de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Nu frångår regeringen det genom att skära ned på stödet till klimatanpassning i världens mest utsatta samhällen, trots att klimatkrisen är ett existentiellt hot där stödet behöver öka årligen enligt FN
Göran Holmqvist, generalsekreterare, Forum CIV
Det hade inte behövt bli så här:
– Ukraina skulle kunna ha finansierats på samma sätt som vårt militära stöd till Ukraina, dvs utanför budgetramverket. Så som Centerpartiet nyligen argumenterade för i en debattartikel. Hade gett en femtedel av biståndsbudgeten.
– Migrationsavräkningar för vårt svenska flyktingmottagande kan nagelfaras hårdare. Trots kraftigt minskat flyktingmottagande har inte de flyktingavräkningarna minskat proportionellt. Någon räknar frikostigt här.
– Migrationsstrategin gissar jag mer än dubblas till 800 MSEK. Där finns flera mål som är tveksamma utifrån DAC-kriterierna. Behåller man den på samma nivå så ger det cirka 450 mSEK.
– Bankerna, Världsbanken och de multilaterala bankerna är den budgetpost som varit skyddad de här åren. Nu drar man undan mattan för flera FN-organ som befinner sig i djup finansieringskris efter USAs tillbakadragande. Rimlig avvägning av våra multilaterala kärnstöd? Världen, såsom den nu ser ut, behöver den globala institutionalitet som FN representerar om vi ska lösa våra gemensamma problem.
– Och vad gäller landfokuseringen: Jag väntar fortfarande på argumentationen för varför Turkiet och Serbien är värdigare biståndsmottagare än ett fattigt och någorlunda demokratiskt land som Liberia, som precis drabbats hårt av USAs biståndskollaps. Regeringens landfokusering ekar ihåligt, eftersom man fäst en vattenspridare vid flera globala strategier där man öppnar upp för bilaterala engagemang i nya länder med kommersiellt och migrationspolitiskt intresse. Vi lämnar de fattigaste länderna, och länder i konflikt, men kommer att sprida ut oss i nya länder där de här egenintressena finns.
Janine Alm Ericson, biståndspolitisk talesperson, Miljöpartiet
– Det är kortsiktigt och cyniskt att regeringen fortsätter dra ned på biståndet till världens fattigaste länder till förmån för skattesänkningar för de allra rikaste. Trots regeringens återkommande tal om att stötta världens mest utsatta är trenden tydlig: man lämnar Afrika och Asien och satsar istället på medelinkomstländer och handelsfrämjande. Det är också ett säkerhetspolitiskt självmål och visar på en enorm okunskap om biståndets mervärden för att ökasäkerheten på sikt genom att lyfta människor ur fattigdom och förtryck och därigenom bidra till en fredligare och mer stabil värld. Genom minskat stöd till bland annat klimatfonden för de minst utvecklade länderna visar man också svart på vitt att man ger upp på Parisavtalet och det globala ansvaret för sänkta utsläpp och klimatanpassning.
– Återigen saknas ordentliga konsekvensbedömningar om hur neddragningarna kommer drabba människor. Benjamin Dousa lägger ansvaret på Sida att “analysera från fall till fall för att påverka människor så lite negativt som möjligt”.
Josephine Sundqvist, generalsekreterare, Läkarmissionen
– Vi är bestörta över regeringens beslut att fortsätta att aktivt minska ramen för svenskt bistånd. Dagens besked om att kraftigt minska det långsiktiga biståndet till Afrika drabbar flera av världens mest utsatta och konflikt- och klimatdrabbade länder. När stödet till länder som Sudan, Demokratiska republiken Kongo och Somalia fortsätter att reduceras riskerar människor som redan lever i extrem utsatthet att fastna i fattigdom och konflikt, utan möjlighet att bryta cykeln.
– Sedan mandatperiodens början 2021 har biståndet till Afrika minskat från 7,7 miljarder kronor till dagens nivåer, en neddragning på omkring 57 procent. Detta sker i ett historiskt omvärldsläge där USA och flera andra stora givarländer också har minskat sitt bistånd markant, samtidigt som de humanitära behoven globalt ökar kraftigt. Att enbart prioritera humanitärt bistånd är otillräckligt; kortsiktiga insatser kostar mer i längden och riskerar att skapa biståndsberoende istället för att stärka lokal resiliens. Långsiktigt utvecklingssamarbete och konfliktbekämpande insatser är avgörande för att förebygga kriser, bygga hållbar utveckling, stärka lokal motståndskraft och adressera de grundorsaker som ligger bakom återkommande humanitära kriser.
– En politik som ensidigt prioriterar humanitära insatser går i tillägg emot OECD-DAC:s rekommendationer om vikten av förebyggande nexusarbete och stärkta lokala samhällen. Trots dessa allvarliga nedskärningar är det ett välkommet beslut att regeringen fortsatt värnar stödet till Global hälsa och SRHR, samt till FN-organisationer som UNICEF och UNHCR, vars arbete i konfliktdrabbade områden förblir avgörande. Läkarmissionen fortsätter att vara en viktig garant för rätten till hälsa samt implementerande samarbetspartner till både UNICEF och UNHCR i flera länder i Sahel-området.
Anna Sundström, generalsekreterare, RESCUE
– Regeringens omläggning av biståndspolitiken är kortsiktig, ineffektiv och i slutändan mycket kostsam. Biståndsminister Benjamin Dousa medger att politiken har stora risker när biståndet fokuseras på att lindra, inte förebygga humanitära behov.
– Tidigare i veckan lanserade vi på RESCUE vår årliga rapport Emergency Watchlist – en kartläggning av de humanitära kriser som riskerar att förvärras mest under det kommande året. Flera av de 20 länderna i rapporten är länder där svenskt utvecklingsbistånd nu fasas ut. Det ökar risken för fler och djupare kriser, med växande humanitära behov som följd. Klimatförändringarnas påverkan i kombination med ökande krig och konflikter är de huvudsakliga anledningarna till att människor drivs på flykt och behöver stöd för sin överlevnad. Nu slopas de svenska ambitionerna om ett bistånd som bidrar till en hållbar utveckling och därmed förebygger nya kriser och konflikter.
– Det ömsesidigt förstärkande sambandet mellan utvecklingssamarbete, humanitära insatser och fredsbyggande arbete är väldokumenterat. Humanitärt bistånd möter akuta behov men behöver samspela med långsiktiga utvecklings- och fredsinsatser för att bygga motståndskraft, hållbar utveckling och fredliga samhällen – allt för att förebygga nya kostsamma humanitära kriser.
Magnus Walan, senior policyrådgivare, Diakonia
– Tänk att Kd och L köper detta. Nu sänks biståndet ytterligare med 1,8 miljarder för att kunna bidra till regeringens ”reformutrymme” på 80 miljarder. Det är inte reformer av biståndet, det är en nedmontering. Svenska intressen ska gå före inför valet ”skola, sjukvård etc”. ”Resurser behövs på hemmaplan” sa ministern.
– Före valet lovade Liberalerna och Kd så starkt att prioritera biståndet. Kd ”var en garant för biståndet”. Sedan regeringen tillträdde har budgetar för biståndsstrategier för Afrika, Asien och Latinamerika nästan halverats mellan 2021 och 2025, inklusive till några av världens mest sårbara länder såsom Myanmar, Sydsudan och Kambodja. Att inte lämna de fattigaste bakom och utan stöd “leave noone behind” har varit en viktig princip för det övergripande globala biståndet och FN:s utvecklingsmål. Den omläggning och nedmontering av biståndet som regeringen gör lämnar tusentals människor i sticket i några av de mest fattiga länderna över världen. Innan mandatperiodens början (2021) så var biståndet till Afrika 7,7 miljarder, så nu har det minskat med 57%.
– Att dra tillbaka stöd till demokratirörelser världen över är också att lämna walkover till korrupta och odemokratiska krafter.
– Stora delar av de reformpaket som regeringen lanserat – där handel och migration är i fokus, är inte bistånd. Det är insatser som grundar sig i svenska behov. Concord beräknar att hela 9,2 miljarder av biståndet har svag eller INGEN koppling till biståndets mål.
– Och då man vill stoppa flyktingar skickar man mer stöd till matpaket och tält. Inte till demokrati, utvecklingsbistånd och till konfliktförebyggande insatser…
Redaktionen
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
