Efter två år av inställda firanden är julen tillbaka i Betlehem på ockuperade Västbanken. I kyrkorna talar präster och kyrkliga företrädare om fred, rättvisa och uthållighet, skriver Josephine Forthmann som just nu befinner sig i Betlehem.
Efter två år av inställda firanden är julen tillbaka i Betlehem på ockuperade Västbanken. Det märks i ljudnivån, i rörelsen, i kropparna som trycker sig fram över torget. Samtidigt är återkomsten försiktig. Kriget i Gaza och den fördjupade ekonomiska krisen på Västbanken finns med i människors tankar, även när julen åter tar plats i det offentliga rummet.
Denna julaftonsmorgon är det redan tidigt trångt på Manger Square. Människor har samlats framför Födelsekyrkan: barn sitter på axlar, familjer värmer händerna runt termosar, präster i olika samfundsdräkter rör sig genom folkmassan. Pilgrimer höjer sina telefoner för att fånga ögonblicket. Arabiska blandas med engelska, spanska och italienska, och torget fylls av ett sorl som varit frånvarande de senaste åren.
De flesta som firar är lokala invånare från Betlehem och närliggande städer på Västbanken. Många säger att det varit viktigt att komma hit i år – att visa sig, att samlas. Samtidigt finns här också internationella besökare som rest till platsen där berättelsen om Jesu födelse tar sin början. Antalet pilgrimer är färre än före kriget, men långt ifrån obefintligt. Hotell och restauranger är inte fullbokade, men öppna. För företagare i staden innebär det ett försiktigt avbrott i en lång period av ekonomisk osäkerhet, präglad av uteblivna gäster och minskade inkomster.
Runt torget säljs kaffe, kakor och enklare julprydnader. Barn springer mellan vuxna ben, grupper stannar upp för att fotografera julgranen. Samtidigt återkommer samtalen till Gaza, till släktingar som följer nyheterna timme för timme, till oron för dem som befinner sig där. Den ekonomiska pressen på Västbanken nämns i förbifarten: arbeten som försvunnit, löner som inte betalats ut. Sorgen och oron finns där, men den tar inte över – den samexisterar med firandet.
När kyrkklockorna ringer rör sig folkmassorna mot julaftonsmässorna. I kyrkorna talar präster och kyrkliga företrädare om fred, rättvisa och uthållighet. Kriget i Gaza nämns i förbönerna, liksom situationen på Västbanken. Orden är varsamt formulerade, men sammanhangen tydliga för dem som lyssnar.
Utanför ett bostadshus en bit från torget tänder en kvinna ljus trots morgonkylan. Hennes barn springer runt på gården, uppspelta över ledigheten och trängseln inne i stan. Hon säger att firandet inte betyder att allt är som vanligt igen. ”Men det var viktigt att de fick uppleva detta,” säger hon. ”Att de ser att julen ändå kommer.”
Årets jul i Betlehem rymmer tydliga motsägelser. Här finns trängsel, rörelse och gemenskap, samtidigt som sorgen över Gaza och den ekonomiska osäkerheten på Västbanken ligger tätt inpå. Kontrasten är påtaglig: mellan folkmassorna på torget och våldet bara några mil bort. Men just denna morgon är det närvaron som dominerar. Att samlas, trots allt, blir ett sätt att hålla fast vid något som annars riskerar att gå förlorat.
Josephine Forthmann
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
