ANALYS. Diplomater är benägna att undvika risker och nöjer sig med delvisa resultat. Men för fängslade svenskar i Iran, Kina och Eritrea är detta en katastrofal inställning, skriver Susanne Berger från Raoul Wallenberg Centre for Human Rights och Caroline Edelstam från Edelstam Foundation.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Om Utrikesdepartementet vore ett land skulle det vara ett av världens mest isolationistiska och minst deltagande samhällen.
För många år sedan, under den officiella utredningen om den svenske diplomaten och förintelsehjälten Raoul Wallenbergs öde i Ryssland, brukade forskare samlas för att diskutera hur utredningen kunde drivas vidare. Gruppen var övertygade om att om de bara kunde få svenska tjänstemän att förstå varför det var viktigt att angripa frågan på mer kreativa sätt så kunde detta ge värdefulla nya insikter.
Det tog flera år innan det stod klart att den till synes långsamma hanteringen från svenska diplomaters sida inte handlade om bristande förståelse för de föreslagna åtgärdernas värde – eller om byråkratiska hinder. De valde helt enkelt att inte agera.
En inneboende intressekonflikt
Framför allt har familjemedlemmar själva fått erfara hur slutet det svenska utrikesdepartementet har blivit. Representanter för allmänheten – människorättsaktivister, journalister, ja, till och med riksdagsledamöter och juridiska ombud – hålls på armlängds avstånd. Fördunkling, undvikande, förhalningar, låtsad okunnighet och – när inget annat hjälper – hänvisningar till Sveriges strikta sekretessregler är alla verktyg som används för att undvika direkt kontakt och samarbete.
En del av problemet är naturligtvis att svenska diplomater främst företräder Sveriges nationella intressen, vilket skapar en inneboende intressekonflikt. Familjerna har bara ett mål – att få sina nära och kära fria. Diplomaterna måste ta hänsyn till många andra faktorer, vilket gör dem av naturen försiktiga och mer benägna att nöja sig med delvisa lösningar.
Det senaste, mest cyniska, exemplet är den tandlösa överenskommelse som Sverige slöt med Islamiska republiken Iran, trots att man hade ett starkt trumfkort i form av den tidigare iranska tjänstemannen Hamid Nouri. Nouri greps och dömdes till livstids fängelse i Sverige 2022 för sin roll i massavrättningarna av tusentals politiska fångar i Iran 1988. Domen fastställdes i december 2023.
Svenska tjänstemän förstod antingen inte, eller valde att ignorera, det enorma värde som Hamid Nouri hade för den Islamiska republiken. I stället ingick de en begränsad överenskommelse och lämnade därmed en svensk medborgare – läkaren och forskaren dr. Ahmadreza Djalali – samt möjligen flera andra europeiska och utländska gisslan efter sig i processen.
Djalali greps av iranska underrättelseagenter 2016, åtalad för spioneri. Han har förnekat alla anklagelser. Efter månader av tortyr dömdes han 2017 till döden i en skenrättegång. Trots detta blev frågan om att återlämna Nouri ett seriöst diskussionsämne endast när den svenske EU-diplomaten Johan Floderus hamnade i problem i Iran 2022 – och Sverige föreslog snabbt en justering sin lagstiftning. Till slut beviljade den svenska regeringen Hamid Nouri nåd – ett rent pragmatiskt och mycket kontroversiellt beslut.
Det är ganska uppenbart vad som fick regeringen att ändra inställning: Om Floderus hade blivit allvarligt skadad eller avlidit under fängslandet, hade den politiska kostnaden hemma blivit hög. I fallet med Ahmadreza Djalali var situationen inte lika akut. Minst sagt avslöjade den svenska regeringens agerande en påtaglig dubbelmoral när det gäller personer med dubbelt medborgarskap, såsom dr. Djalali.
Statsministern ignorerar officiell korrespondens
Svenska tjänstemän agerar när de pressas. Men det verkar ofta som att de inte gör sitt yttersta för att få till stånd frigivningen av dr. Djalali eller de två andra långvarigt fängslade svenska medborgarna utomlands – den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea i nästan ett kvartsekel, och den svenske förläggaren Gui Minhai, som hålls fången i Kina sedan 2015.
Statsminister Ulf Kristerssons kansli har ignorerat ett öppet brev som skickades till honom av 22 tidigare gisslan i Iran i maj 2024. I brevet uppmanade de honom att ta tillvara på den öppning som Irans utrikesminister, Seyed Abbas Araghchi, skapade genom ett inlägg på sociala medier några veckor tidigare. Araghchi påpekade att företaget Mölnlycke 2023 stoppade leveranserna av högspecialiserade medicinska förband (Mepilex) till Islamiska republiken. Dessa förband behövs akut för att behandla de blåsbildande sår som orsakas av epidermolysis bullosa (EB), en sällsynt genetisk hudsjukdom som drabbar mer än tusen iranska barn.
Trots upprepade påminnelser är det fortfarande oklart hur regeringen har agerat på det förslag som den tidigare iranska gisslan lagt fram. Samtidigt har Kristerssons kansli och utrikesministern även underlåtit att besvara två formella brev som lämnats in av dr. Djalalis juridiska ombud.
En oroande brist på handlingskraft och politisk vilja
I maj rapporterade den Islamiska republikens nyhetsbyrå att Sverige undersöker möjligheterna att utöka sina handelsförbindelser med Iran. Det föreslagna avtalet sägs främst kretsa kring fordons- och industrisektorn, särskilt “tunga fordon, energiproduktion, telekommunikation, stål och gruvdrift”. Dessa planer verkar inte innehålla några förhandsvillkor eller eftergifter från den iranska regimen när det gäller mänskliga rättigheter.
Utmaning våga konfrontera
Att konfrontera regimer som Iran och Kina innebär uppenbart enorma utmaningar. Ändå kan man tycka att Sverige och EU, under två decennier, borde ha lyckats hitta ett sätt att hantera Eritrea – ett av världens fattigaste och mest repressiva länder. I Dawit Isaaks fall har Sverige tydligen fått relativt regelbundna försäkringar från eritreanska tjänstemän om att han fortfarande är vid liv och fängslad. Emellertid har svenska tjänstemän inte kunnat få fram ens det mest grundläggande livstecknet för honom. Denna återvändsgränd har nu pågått sedan åtminstone 2014, vilket väcker allvarliga frågor. Hittills ger svenska tjänstemän dock inte intryck av att räddningen av Dawit Isaak fortfarande är en högsta prioritet.
I tjugofyra år har svenska tjänstemän vägrat att uttala sig offentligt om hans fall. De har hotat Eritrea med allvarliga konsekvenser, men har aldrig följt upp med konkreta åtgärder. Återigen var det först efter påtryckningar från hans familj och människorättsorganisationer som utrikesminister Maria Malmer Stenergard till slut gjorde ett offentligt uttalande den 25 september 2025, där hon krävde Dawit Isaaks frigivning på humanitära grunder. Två månader senare finns det inga tecken på att Eritrea är redo att följa Sveriges krav, eller att Sverige och EU är redo att direkt konfrontera Eritrea.
Under tiden kunde EU- och eritreanska tjänstemän tidigare i år ses fira ”EU-veckan” i Asmara, där de skålade med champagne – allt i stöd för ”fred, säkerhet, välstånd och universella värderingar”, enligt EU:s webbplats. EU:s politik gentemot Eritrea fokuserar framför allt på att begränsa oregelbunden migration och säkra sina geostrategiska mål i Afrikas horn, medan frågor om mänskliga rättigheter alltmer hamnar i bakgrunden.
Arresteringen av den svenske förläggaren Gui Minhai hanterades på ett minst lika problematiskt sätt. Gui utsattes för en transnationell kidnappning från Thailand av kinesiska underrättelseagenter i oktober 2015. Hans familj inte fått något tydligt livstecken från honom sedan 2018, även om det är oklart vilken information den svenska regeringen besitter om hans ärende.
Förhoppningarna var stora när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard den 17 oktober 2025 – på tioårsdagen av Gui Minhais frihetsberövande – genomförde ett överraskande besök i Kina. Stenergard betonade att Gui Minhais fall fortfarande utgör “ett allvarligt hinder i relationen mellan Sverige och Kina”, samtidigt som hon lyfte fram en investering på två miljarder euro från lastbilstillverkaren Scania i Kina. Som Kina-experten Malin Oud nyligen sammanfattade: ”Även i svensk utrikespolitik talas det allt mindre om värderingar och mer om nationella intressen.”
Hur definierar man “framgång”?
I årtionden har svenska tjänstemän hållit fast vid en politik präglad av tyst diplomati, trots att den inte har lett till några påtagliga resultat. Vid det här laget måste man undra – vad är strategin bakom denna uppenbara motsägelse? Eller är den svenska regeringen faktiskt nöjd med ett ”misslyckande” ? Ser den det som en framgång i sig att dess medborgare fortfarande lever – om än i ett farligt limbo?
Det faktum att varken Kina, Iran eller Eritrea har fått några meningsfulla konsekvenser för de fortsatta allvarliga brott som begås mot svenska medborgare tyder på att detta åtminstone delvis kan styra Sveriges strategiska tänkande. Detsamma gäller att Sverige varken har varit villigt eller förmöget att skapa ett betydande internationellt tryck i samtliga tre fall.
Förr eller senare brister det. Det spända dödläget mellan offren, regeringen och familjerna är ohållbart, djupt smärtsamt och verkningslöst. Problemet försvinner uppenbarligen inte. Analytiker varnar för att det globala hotet från gisslantagningar och godtyckliga frihetsberövanden ökar. Svenska medborgare har nyligen frihetsberövats på Kuba och i Turkiet. Om familjer inte kan få substantiella uppdateringar på grund av strikta sekretessregler måste dessa lagar ses över och justeras.
Susanne Berger
Seniorforskare vid Raoul Wallenberg Centre for Human Rights och grundare av The Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70).
Caroline Edelstam
Ordförande för Stiftelsen Harald Edelstam för mänskliga rättigheter
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
