Den kenyanske oppositionesledaren Raila Odinga som avled den 15 oktober 2025 var både idealist och pragmatiker. Han kämpade hårt för demokrati, men lät aldrig bitterhet grumla visionerna. Tanzanias opposition har mycket att lära, skriver Ansbert Ngurumo, redaktör för den tanzaniska tidningen Sauti Kubwa och som själv lever i exil i Sverige.
När Kenya var fast i president Daniel arap Mois diktatur behövde landet Raila Odinga som med risk för sitt eget liv motsatte sig diktaturen. Och när Kenya African National Union (KANU) hade sitt starkaste grepp om makten var det Railas oväntade handslag med Moi som hjälpte till att bryta den dominansen. Hans mod, vision och känsla för politisk timing räddade Kenya från ett enpartistyre.
Raila spelade en avgörande roll i återgången till flerpartidemokrati i Kenya. Men det var hans politiska pragmatism efter handslaget med Moi som åstadkom en avgörande sak: KANU:s fall.
Efter att ha gått med i det styrande KANU-partiet och sedan hoppat av tillsammsans med flera andra ledde Raila en koalitionsrörelse som i det allmänna valet 2002 besegrade KANU. Hans kraftfulla uttalande – ”Kibaki Tosha” (Kibaki räcker) – enade oppositionen och gav Mwai Kibaki en övertygande seger som Kenyas första president under den nya flerparti-eran.
När Kenya senare behövde en ny konstitution var det Raila som stod i främsta ledet och mobiliserade medborgarna genom år av kamp tills 2010 års konstitution föddes.
Och när landet stod på randen till kaos – efter omtvistade val och djupa politiska splittringar – var det återigen Raila som erbjöd en olivkvist, även till sina hårdaste rivaler, för att rädda nationen från blodsutgjutelse.
Blev aldrig president
Han kandiderade till presidentposten fem gånger och trots att han inte vann har hans ansträngningar aldrig varit förgäves. Varje försök representerade mer än bara en strävan efter makt – det var ett bevis på hans orubbliga engagemang för demokrati, rättvisa och folkets vilja.
Hans kampanjer har konsekvent utmanat status quo, avslöjat brister i valsystemen och inspirerat miljontals människor över generationer att tro på kraften i medborgerligt engagemang och reformer.
Utöver valurnorna har Railas uthållighet och motståndskraft på ett genomgripande sätt format Kenyas politiska landskap. Hans kamp har lett till avgörande konstitutionella, institutionella och sociala förändringar som fortsätter att stärka landets demokratiska grundvalar.
På många sätt går hans arv bortom seger eller nederlag; det ligger i hans uthålliga kamp för ett mer transparent, inkluderande och ansvarstagande Kenya.
I över fyra decennier var Raila Odinga mer än en politiker. Han var Kenyas samvete, en enande figur som förstod att ledarskap inte bara handlar om att vinna val utan också om att bevara nationens själ. Och hans liv innehåller verkligen tidlösa lärdomar för Tanzanias opposition och för Östafrika som helhet.
Handslagen som formade en nation
Få afrikanska politiker har visat en sådan skicklighet i att förvandla politisk rivalitet till möjligheter till reformer. Under sin livstid skakade Raila hand med fyra presidenter – varje handskakning markerade en vändpunkt i Kenyas demokratiska resa.
Den första var med president Daniel arap Moi, hans tidigare fångvaktare. Den handskakningen markerade försoning efter år av fängelse och politisk förföljelse. Den symboliserade Railas övertygelse om att nationell läkning kräver storsinthet.
Men det avslöjade också hans strategiska briljans. Han använde den försoningen för att samla reformkrafter inom KANU och hoppade senare av för att bilda National Rainbow Coalition (NARC), som störtade det regerande partiet som hade styrt Kenya i fyra decennier.
Det andra var med president Mwai Kibaki, efter våldsamheterna efter valet 2007. De två rivalerna enades om att bilda en koalitionsregering som satte stopp för blodspillan och lade grunden för långtgående konstitutionella reformer.
Raila blev premiärminister i den regeringen – en position som gjorde det möjligt för honom att driva igenom viktiga institutionella förändringar som stärkte Kenyas demokrati.
Den tredje var hans historiska handslag med president Uhuru Kenyatta 2018. Efter ännu ett splittrande val valde Raila nationell fred framför personlig politisk vinning. Det handslaget lugnade ner spänningarna, återupprättade dialogen och gav Kenya en chans att läka. Det påminde också kontinenten om att oppositionen kan vara patriotisk utan att ge upp sina principer.
Slutligen speglade hans hjärtliga engagemang med president William Ruto hans bestående tro på politisk dialog. Även som oppositionsledare i sina sista år fortsatte Raila att uppmana till engagemang för valreformer och nationell enighet – utan att någonsin tappa sikte på Kenyas demokratiska framtid.
Varje handslag hade ett syfte – försoning, reform eller förnyelse – och varje handslag gjorde Kenya bättre än tidigare. Och detta var en del av hans råd till Tanzanias nya oppositionsledare – Tundu Lissu, John Heche och Godbless Lema – när de gjorde ett artighetsbesök hos honom i början av året: kämpa och engagera er.
Hans sista handslag: Raila Odinga och president William Ruto
Filosofen inom pragmatisk politik
Raila Odinga var både idealist och pragmatiker. Han kämpade hårt för demokrati men lät aldrig bitterhet grumla hans vision. Han visste att politisk makt var tillfällig, men nationell enighet var evig.
Hans politik styrdes av övertygelse, inte bekvämlighet. Han förstod att opposition inte är ett uppror mot staten, utan en tjänst till folket – en vakthundsroll som säkerställer att regeringar förblir ansvariga.
Denna balans mellan konfrontation och samarbete är kännetecknande för statsmannaskap, och det var detta som höll Kenyas demokrati vid liv när den kunde ha kollapsat.
Lärdomar för Tanzanias opposition
Uthållighet lönar sig
Raila uthärdade fängelse, exil, svek och flera valnederlag, men gav aldrig upp. Tanzanias oppositionsledare måste hämta styrka från detta. Kampen för demokrati är en livslång kamp, eftersom det, precis som med frihet, aldrig finns någon tidpunkt då vi kan säga att det räcker.
Enighet är styrka
”Kibaki Tosha”-ögonblicket visade att enighet, inte ego, vinner strider. Tanzanias opposition måste lära sig att sluta leden, bilda koalitioner och sätta landet före sig själva. En splittrad opposition förlänger bara auktoritarismen.
Dialog är varken nederlag eller svek
Railas handslag var inte svek, utan verktyg för fred och reformer. Tanzanias opposition måste lära sig när man ska förhandla och när man ska göra motstånd – utan att kompromissa med sina grundläggande principer. Han gav dem åtminstone denna läxa ansikte mot ansikte.
Rörelser överlever partier
Raila byggde upp en demokratisk rörelse, inte bara ett parti. Tanzanias opposition bör koppla politiska reformer till medborgarnas vardagliga kamp, så att demokratin blir relevant för människors liv. Och oppositionspartierna bör lära sig konsten att samarbeta.
Moralisk auktoritet är viktig
Railas liv gav honom en oöverträffad trovärdighet. Hans uppoffringar gav honom förtroende. Tanzanias ledare, även de som innehar politiska ämbeten, måste bygga upp och återuppbygga den moraliska kopplingen till medborgarna genom integritet och tjänstgöring, inte bara genom retorik.
Arvet från Östafrika
Raila Odingas liv var en läxa i ledarskap för hela regionen. Han bevisade att opposition kan samexistera med patriotism, att fred kan samexistera med trots och att engagemang kan uppnå det som våld inte kan.
Demokratin formas av ihärdiga människor
I en tid när många oppositionsrörelser i Östafrika möter förtryck och desillusionering är Railas historia en påminnelse om att demokrati inte fostras av perfekta val utan av ihärdiga människor. Hans handslag var inte tecken på kapitulation. De var tecken på överlevnad, på att hålla demokratin vid liv när den var som mest hotad.
Kenyanerna kallar Raila Odinga kärleksfullt för ”Baba” – en kiswahili-titel som betyder ”far” – som ett tecken på respekt och erkännande av hans långvariga roll i landets politiska kamp. Titeln symboliserar hans position som en fadersfigur i Kenyas kamp för demokrati, flerpartipolitik och social rättvisa.
Många kenyaner, särskilt hans anhängare, ser honom som en symbol för motståndskraft och ledarskap; någon som har ”fött” den moderna demokratiska rörelsen i Kenya.
Det handlar inte bara om ålder eller anciennitet. Det speglar en djup beundran, emotionell anknytning och erkännande av hans uppoffringar för nationen.
Raila Odingas död markerar slutet på en era, men inte på de ideal han kämpade för. Han var statsmannen som använde sitt ”blod och liv” för att styra Kenya från diktatur till demokrati, från splittring till dialog, från förtvivlan till reformer.
För Tanzanias opposition – och Östafrikas reformatorer – är Raila Odingas arv både en utmaning och en inspiration att fortsätta trots förtryck, att enas i strävan efter frihet och att tro att politisk mognad ibland innebär att skaka hand med sin motståndare för det större goda.
Han var verkligen en välsignelse för Östafrika, och hans lärdomar kommer definitivt att leva vidare efter honom.
En engelsk version av artikeln publicerades i Sauti Kubwa.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
