Trots militärstyre fortsätter filmentusiasterna att hitta till Ouagadougou. I år var det dags för den 29:e upplagan av filmfestival FESPACO där Dani Kouyaté som bor i Uppsala tilldelades förstapriset. Hans Eriksson delar med sig av sina intryck och tipsar om filmer värda att se.
Den 29:e upplagan av Fespaco festivalen för bio och television öppnade sina portar mot världen i Ouagadougou, den afrikanska filmhuvudstaden, den 22 februari 2025. Burkina Faso, trogen sitt rykte som ett land av kultur och gästvänlighet, visade ännu en gång sin beslutsamhet att stå upp i ekonomiskt och säkerhetsmässigt svåra tider. Landet drabbas ständigt av jihadistattacker i norr och öster, där flera regioner fortfarande är utanför lokal myndigheters kontroll.
Årets Fespaco var mer än en enkel festival, utan snarare en symbol för motstånd och pånyttfödelse för Burkina Faso, Sahelstaterna Allians (Mali, Burkina Faso, Niger) och hela Afrika. Med tanke på bakgrund av islamisthot och ekonomiska svårigheter är det en stor prestation att organisera en så imponerande politisk och kulturell manifestation.
Med 235 filmer utvalda av 1351 inlämnade från 48 länder överskrider denna upplaga av Fespaco den förra 2023 som noterade 170 filmer i tävlan. Antalet visar på både det rika och varierade utbudet från Afrika och diasporan visar vilken central roll Ouagadougou spelar för utvecklingen av filmskapandet och en träffpunkt för viktiga personligheter inom filmkonsten. Trots alla utmaningar fortsätter de afrikansk filmskaparna att vara en mötesplats och ett skyltfönster med över 20.000 besökare.
Jubel över förstapriset
Innan ridån gick ned under avslutningsceremonin för den 29e upplagan av filmfestival FESPACO i Ouagadougou, Burkina Faso, bröt jublet ut då Burkinas egen stora filmskapare – Uppsalabon(!) – Dani Kouyaté tilldelades Förstapriset (Etalon d’or de Yennenga) för sin film “Katanga, la danse de scorpion”.
Det är 3e gången Burkina vinner men det var 28 år sedan förra gången. Filmen bygger på temat från Shakespeare MacBeth om kvinnan till tronarvingen som störtar kungen, men blir envåldshärskare och till sist grips av paranoia. Kouyaté fick också förstapriset i allmänhetens omröstning med 9,18 av 10 poäng.
I sitt tacktal berömde Kouyaté Malis stora filmskapare Souleymane Cisse, som gick bort just innan Fespaco, som sin stora inspiratör. Cisse är den enda som vunnit Förstapriset två gånger på 1980-talet. Många av hans filmer har handlat om afrikansk frigörelse och kamp mot neo-kolonialism.
Jag hoppas Kouyaté och hans film snabbt kommer till Sverige och kan visas på svenska biografer: En tidigare vinnare i Fespaco – Dödsgrävarens Fru av en somalisk regissör med finsk anknytning – visades under flera månader. Den handlade om en anställd på en kyrkogård som måste tjäna in minimal inkomst för att kunna betala behandling av sin frus dödliga sjukdom.
Årets hedersgäst var Tchad och landets president Mahamat Idriss Deby Itno deltog på invigningen tillsammans med Burkina Faso president Ibrahim Traore. Ledarna diskuterade vägen mot en verklig suveränitet, kamp mot neo-kolonialism och en utveckling baserad på egna inhemska krafter liksom säkerhetsutmaningar. Det är inte aktuellt nu för Tchad att ansluta till EAS alliansen, men tchadska trupper har tidigare hjälpt Mali i kampen mot jihadister i Timbuktu 2013 och var ett av fem länder som ingick i försvarsalliansen G5 Sahel (Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Niger, Tchad).
Båda presidenterna besökte minnesplatsen efter Burkinas framlidne president Thomas Sankara (dödad i statskupp 1987). Ett speciellt filmpris delades också ut till minne av Sankara.
Totalt såg jag över tio filmer denna gång och hade möjlighet att för första gången se flera äldre, restaurerade filmer med färg från svart-vitt original för första gången. Dit hör den klassiska filmen av senegalesen Ousmane Sembene om demobiliseringslägret Thiaroye, där senegalesiska soldater som stridit för Frankrike under Andra Världskriget kom tillbaka hem. De blev dåligt behandlade av franska överordnade och blev lurade på växelkursen från franska francs till CFA francs. vilket ledde till uppror och tillfångatagandet av besökande fransk general. Efter löfte att tillgodose deras krav släpptes han men tillbaka i Dakar skickade generalen stridvagnar som dödade nästan 100 personer och brände ned hela lägret. När Senegals president Diomay Faye besökte president Macron i höstas krävde och fick han officiell ursäkt för denna massaker den 1 december 1944.
Jag såg också en intressant restaurerad film Mortu Nega av Flora ‘Gomes från Guinea Bissau befrielsekrig mot portugisiska kolonialmakten från 1973 som beskrev gerillasoldater i djungeln, sjukstugor, skolundervisning och hur portugisiska helikoptrar skjuter och bränner ned byar. En intressant detalj i sammanhanget är att Sverige, den största biståndsgivaren till Guinea-Bissau på den tiden, bidragit till att finansiera filmen.
Ytterligare en intressant historisk film var Males av Antonio Pitanga från Brasilien som handlade om slavuppror 1835 i Salvador/Bahia mot de portugisiska plantageägare. Många av slavarna hade blivit muslimer kanske i protest mot kristen missionering. Över hundra slavar dödade av portugisisk militär, men senare beslöt slavägarna att skicka tillbaka många slavar till Ouidah och Porto Novo i dagens Benin. De byggde hus med brasiliansk arkitektur och än idag finns flera kvarter med deras ättlingar kvar, liksom ett museum med brasiliansk hushållsutrustning och annat.
Ja, denna gång slog Fespaco slog alla rekord i deltagande och som kronan på verket fick jag alltså uppleva jublet när ett burkinabe-svensk Dani Kouyate vinner förstapriset Etalon d’or de Yennenga. Nu väntar snart 30 års-jubileet 2027.
Hans Eriksson
Cinephile och Västafrikakännare som bott i Burkina Faso och Benin.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
