DEBATT. Efter talibanernas maktövertagande är det lätt att tänka att 20 år av internationella insatser var förgäves. Men alla dörrar är inte stängda. Kvinnor går samman och finner vägar framåt. Låt oss därför vara det land som aldrig sviker flickor och kvinnor, särskilt inte där omständigheterna är som svårast, skriver Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Andreas Stefansson.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan är det lätt att tänka att 20 år av internationella insatser var förgäves. Kvinnors rättigheter utraderas och landets demokratiska institutioner har upplösts. Men innan vi dömer ut allt som förlorat måste vi reflektera över vad som faktiskt uppnåtts och vad som ännu kan räddas.
En parlamentarisk kommitté har utvärderat Sveriges civila och militära engagemang i Afghanistan. I tisdags (17/12) överlämnade kommittén sitt betänkande Sverige i Afghanistan 2001–2021 – Erfarenheter och lärdomar till utrikesminister Maria Malmer Stenergard.
Utvärderingen slår fast det som blev uppenbart när talibanerna tågade in i Kabul i augusti 2021, nämligen att det internationella engagemanget misslyckats med att bygga en fungerande stat med en motståndskraftig säkerhetsapparat. Samtidigt konstaterar kommittén att jämställdhet är ett av de områden där störst förändring skedde, men som också visat störst tillbakagång sedan 2021. Utvärderingen ställer en öppen och avgörande fråga om bärkraftigheten av de svenska insatserna. ”Kvinnors och flickors möjlighet att utbilda sig har kraftigt begränsats men kunskaperna hos dem som redan har utbildat sig finns kvar. Är detta tillräckligt som ett frö för förändring på längre sikt?”
Om fröet kommer att gro beror till stor del på hur Sverige och det internationella samfundet väljer att agera nu. Förändring måste komma inifrån det afghanska samhället, men utan stöd från omvärlden riskerar förändringskraften att kraftigt försvagas. Fortsatt engagemang för afghanska kvinnors och flickors rättigheter är avgörande.
Sverige står inför ett vägval. Strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan går ut vid årsskiftet. Regeringen har bekräftat att humanitära insatser kommer att fortsätta, men planerna för det långsiktiga utvecklingsarbetet, som den parlamentariska utvärderingen menar har gett goda resultat, är höljt i dunkel. Vi vet att regeringen vill minska antalet landstrategier. Om Afghanistan står näst på tur blir det omöjligt att dra nytta av utvärderingens lärdomar.
Under två decennier gjorde kvinnorna stora framsteg, med svenskt och internationellt stöd. Antalet flickor i grundskolan ökade från närmare noll 2001 till 2,5 miljoner 2018. Läskunnigheten för kvinnor dubblerades, från 17 till 30 procent. Sjukvården byggdes ut och medellivslängden ökade. Mödradödligheten halverades enligt FN, även om antalet dödsfall, över 600 per 100 000 levande födda barn enligt den senaste uppskattningen, fortfarande är skrämmande högt. Utvecklingen gick inte snabbt, men riktningen var ändå tydlig.
Sedan 2021 har talibanregimens dekret inneburit bakslag efter bakslag. Flickor får inte gå i skolan efter årskurs sex, universiteten är stängda för kvinnor, och häromveckan kom beskedet att även utbildningar för barnmorskor och sjuksköterskor, som blivit den enda möjligheten för dem att läsa vidare, också stängts. Kvinnor kan bara arbeta inom ett fåtal sektorer, och deras rörelsefrihet är starkt begränsad.
Kvinnor går samman
Men alla dörrar är inte stängda. Kvinnor går samman och finner vägar framåt. De startar företag för att kringgå begränsningar i arbetslivet. Många biståndsorganisationer har fortfarande kvinnliga anställda tack vare överenskommelser med lokala myndigheter som ser värdet av deras insatser, till exempel för att stärka kvinnors ekonomiska självständighet och erbjuda grundskoleutbildning för flickor. De möjligheter som återstår måste Sverige och övriga i det internationella samfundet nyttja.
Regeringen säger i reformagendan för biståndet att Sverige ”ska vara en tydlig kraft för jämställdhet” och att jämställdhet är ett svenskt kärnvärde. Det måste även gälla stödet till Afghanistan, det land i världen där det idag är allra svårast att leva som kvinna. Förutom inskränkta rättigheter drabbas kvinnorna och flickorna hårt av fattigdom och extremväder orsakat av klimatförändringar.
För att Sverige ska kunna göra skillnad krävs självkritik. Under 20 år fokuserade den svenska insatsen, liksom det internationella samfundet i stort, på toppstyrd samhällsbyggnad, med begränsad förståelse för Afghanistans samhällsstrukturer. Det konstaterar såväl den parlamentariska kommittén som Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) . EBA konstaterar i sin utvärdering att lokalt förankrade insatser – där man samarbetar med byråd och lokalt civilsamhälle – är nyckeln till hållbara resultat. Svenska Afghanistankommittén framhölls som ett sådant positivt exempel där större hänsyn till den lokala kontexten och kontinuitet bidragit till social förändring.
Baserat på vår erfarenhet av att arbeta med det som enligt utredningen faktiskt har gett goda resultat, har vi tre rekommendationer för biståndets utformning:
- Långsiktigt fokus på utveckling. För att bekämpa fattigdom krävs utbildning och möjligheter till egen försörjning för både kvinnor och män. Satsningar på kvinnligt småföretagande ger konkreta resultat. Dessutom behövs klimatanpassning för att mildra effekterna av klimatförändringarna som förstör skördar år efter år. Katastrofhjälp lindrar akut nöd men skapar inte långsiktig förändring.
- Stöd förändring inifrån. De krafter som motsätter sig förtryck i Afghanistan behöver stärkas. Trots stora utmaningar kämpar kvinnor fortsatt för sina rättigheter, genom formella organisationer och informella nätverk. Utan internationellt stöd riskerar insatser för att mobilisera civilsamhället att försvagas avsevärt.
- Stöd lokala organisationer. Genom att samarbeta med aktörer som har förtroende i lokalsamhällen och hos lokala myndigheter går det att nå kvinnor och flickor. Ta fasta på utvärderingens lärdomar om lokalt förankrade insatser som förutsättning för bärkraftiga resultat.
Att arbeta i Afghanistan är svårt. Ingen förväntar sig snabba resultat, men det är möjligt att göra skillnad med mod, flexibilitet och uthållighet. Sverige har varit ett föregångsland inom kvinnors rättigheter, inte bara på hemmaplan utan också genom vårt bistånd. Låt oss bygga vidare på det arvet och vara det land som aldrig sviker flickor och kvinnor, särskilt inte där omständigheterna är som svårast.
Det är nu vi avgör om 20 år av insatser i Afghanistan ska räknas som ett misslyckande eller en investering för framtiden. Låt oss välja det senare.
Andreas Stefansson
Generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
