DEBATT. Sverige har i över 30 år varit en de största biståndsgivarna till WHO:s globala arbete mot hiv genom UNAIDS. Nu stryper den svenska regeringen stödet till – ett tydligt exempel på hur man lämnar världens fattigaste åt sitt öde, skriver Janine Alm Ericson och Ulrika Westerlund från Miljöpartiet.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
De stora framsteg vi gjort globalt med att bekämpa hiv och aids visar vad vi kan åstadkomma tillsammans – men kampen är inte över. Fortfarande dör en människa i minuten av aids. Både i Sverige och globalt ställer sig regeringen aktivt på fel sida i kampen mot hiv och aids. Nu ökar förekomsten av hiv i minst 28 länder samtidigt som finansieringen sinar, inte minst från Sverige som strypt allt stöd till UNAIDS.
Målet om att stoppa hiv -pandemin till 2030 lever, och är tätt förknippat med kampen för mänskliga rättigheter. Men det kräver att mer stöd går till de mest utsatta grupperna. Att utrota hiv hör nämligen tätt ihop med kvinnors, barns och HBTQI-personers rättigheter.
Trots att kampen mot hiv sett stora framgångar ser vi idag att spridningen av viruset ökar, främst i länder i Östeuropa och Nordafrika som infört nya lagar mot HBTQI-personer, exempelvis Anti-homosexuality Act i Uganda. Vi ser också en backlash med diskriminering och brist på sexualundervisning som en bidragande orsak. En av åtta flickor i världen utsätts för sexuellt våld innan de fyller 18. Det ökar risken för att få hiv och det är kvinnor och flickor som främst riskerar att leva med hiv . I södra och östra Afrika är det tre gånger så vanligt med hiv hos unga tjejer än jämnåriga killar.
Frågorna hänger tätt ihop: I länder där det å ena sidan är svårt att arbeta för HBTQI-rättigheter och sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) kan regeringar å andra sidan stödja arbetet mot hiv . Detta gör att UNAIDS kan komma in under radarn och jobba brett, eftersom deras arbete inkluderar HBTQI-rättigheter och SRHR.
Sverige har i över 30 år varit en avgörande aktör och en av de största biståndsgivarna när det kommer till WHO:s globala arbete mot hiv, vilket sker genom UNAIDS. Förutom att det är något att vara stolt över, har åren av samarbete och satsningar också lönat sig. Så sent som 2022 har åtta länder i östra och södra Afrika, tack vare tidigare svenskt bistånd, gått från att vara del av de mest drabbade regionerna till att visa förbättringar på nära 90 procent.
Sverige stryper stödet
Nu, när den globala kampen kommit så långt, stryper den svenska regeringen sitt stöd till UNAIDS. Regeringens reformagenda för biståndet skiftar fokus mer till att främja svenska politiska intressen, att främja handel och göra insatser i medelinkomstländer. Att stoppa stödet till UNAIDS är ett tydligt exempel på hur man lämnar världens fattigaste åt sitt öde och kastar tidigare ansträngningar i papperskorgen.
Det förklaras som en prioritering att fokusera på närområdet, men även om man bortser från allas lika rätt till ett värdigt liv framstår det som allt annat än logiskt. hiv , precis som COVID-19, känner inga landsgränser, och vi fick lära oss den hårda vägen att internationell samverkan är nödvändig för att stoppa spridningen av pandemier. Dessutom har regeringen minskat anslaget även för nationella insatser mot hiv och aids i budgeten för 2025.
Sverige ska vara ett land som bidrar till att mål om mänskliga rättigheter uppnås, vilket inkluderar målet om att eliminera hiv och aids till 2030. I nuläget leder regeringens prioriteringar till att detta blir allt svårare. Det är motsatsen till en effektiv biståndspolitik, och det är inte Miljöpartiets politik.
Janine Alm Ericson
Biståndspolitisk talesperson, Miljöpartiet.
Ulrika Westerlund
Talesperson för hbtqi-rättighetsfrågor och barnrättsfrågor, Miljöpartiet
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
