Är det så enkelt som att vi är exakt lika gamla, att vi har liknande rötter – Afrika, Indien, väst – och det faktum att hon ser ut lite som jag? Nu hoppas jag att hon kommer att lyssna på de unga, skriver Karen Austin.
2020 skrev jag om vilken betydelse det hade att Kamala Harris blev demokraternas vicepresidentkandidat. Nu är hon presidentkandidat. Valet äger rum i november. Mycket är sig likt från då – och mycket står på spel.
I en intervju den 22 juli, i samband med det står klart att Kamala Harris kandiderar som president för världens stormakt USA, säger Sveriges tidigare utrikesminister Ann Linde att kvinnor, och då i synnerhet svarta kvinnor, blir dömda på ett helt annat sätt om de höjer rösten. Svarta kvinnor som höjer rösten skriker och är aggressiva, säger förlegade normer. Medan en man som skriker ses som bestämd och beslutsam.
Jag blir Kamala Harris för ett ögonblick. Är det så enkelt som att vi är exakt lika gamla, att vi har liknande rötter – Afrika, Indien, väst – och det faktum att hon ser ut lite som jag?
Då jag länge arbetat med normer kring kvinnligt och manligt så vet jag att Kamala Harris nu kommer att ifrågasättas på helt andra grunder än vad som skulle vara fallet med en man på samma position.
Med tanke på hur Trump spelar på vithet och kön konstant är det en viktig signal nu att det finns en kandidat som inte kommer spela på vithet, utan på en politik som inkluderar många fler. Det är nämligen inte endast minoritetsgrupper som ägnar sig åt identitetspolitik, utan det är ett projekt som vita män som väljer varandra alltid gjort.
För så länge USA är uppbyggt – och fortsätter att byggas – på en segregation som inte endast bottnar i det socioekonomiska, utan även på ”race” och etnicitet, är det omöjligt att släppa bilden som sitter på näthinnan av hur kandidaten ser ut.
Att påstå att representation inte gör någon skillnad är att förminska och ignorera att det är svarta i USA som i hög grad tillhör arbetarklassen. USA har sin utgångspunkt i gratis arbetskraft i form av slavar från Afrika och Karibien som under många decennier byggt upp en tillväxt som gynnat främst de vita. Det om något är ett exempel på identitetspolitik.
Förhandsnominering äger rum i början av augusti och kommer sedan bekräftas i partikonventet. Partiet slutet nu upp bakom Harris. Det kommer gå fort. Harris har lite bättre siffror än Biden.
Och framför allt har hon större stöd av unga och kvinnor. Det är historiskt sett den mest progressiva gruppen i alla länder i världen. Det står klart att hon kommer driva abortfrågan. Hon är ju kvinna och frågor som rör kvinnors kroppar är rättigheter som är avgörande viktiga för majoriteten av kvinnor. Det hjälper henne för nya grupper. Hur hon kommer driva Palestinafrågan är fortfarande oklart. Hon står mellan två starka opinioner. Den Israelvänliga och, återigen, unga radikala studenter, som ber om eldupphör och en snabbare process för tvåstatslösning. Det talar för att hon kommer lyssna på den väljargruppen. Hon kommer från den miljön av stridbar idealism som tidigare student på Berkeley. Återigen: identitet spelar roll. Går hon på den linjen kan hon vinna mot Trump.
Det är därför jag tror på Kamala Harris.
Karen Austin
Karen Austin har arbetat kommunalt, statligt och ideellt med frågor som rör mänskliga rättigheter, mot diskriminering och segregation, mot mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
