Vad händer i länder där det långsiktiga biståndet stoppas och ersätts av humanitärt stöd? Hur drabbas de fattiga – och vilka blir konsekvenserna på längre sikt?
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
När israeliska styrkor belägrar Gazaremsan följer många givarländer ett välbekant manus: de fryser det långsiktiga biståndet och förlitar sig på kortsiktigt humanitär hjälp som kritiker menar inte kan fylla tomrummet.
Flera givare meddelade att de skulle avbryta – eller se över – utvecklingsbiståndet till palestinierna efter Hamas terrorattack den 7 oktober. Dessa inkluderar Österrike, Danmark, Sverige och Tyskland – världens näst största biståndsgivare. EU tillkännagav ”en brådskande översyn” av sitt bistånd.
Trots detta har länderna bibehållit eller ökat den humanitära finansieringen i takt med att Israels bombningar av Gaza eskalerar – och bytt ut långsiktigt stöd som till exempel kan bidra till sjukvård, mot nödhjälp för att lindra den mest akuta situationen.
– Det här är inte rätt tid att politisera biståndet eller bidra till kollektiv bestraffning av civila, säger Jan Egeland, chef för Norska flyktingrådet, och varnar för nedskärningar av utvecklingsbiståndet.
Mönster som upprepas
Men det som sker i Palestina är ett mönster som upprepas runt om i världen, konstaterar analytiker och personer inom de humanitära organisationerna. Från Afghanistan till Niger, från Burkina Faso till Palestina, råder en givarpolitik som innebär att utvecklingsbiståndet stoppas enligt en trend som dikteras av geopolitik, sanktioner och kupper. Detta förvärrar konsekvenserna för vanliga människorna i länderna, samtidigt som det skapar en orealistisk börda för humanitära insatser.
Nästan hälften av människorna i bräckliga och konfliktdrabbade stater lever i situationer där stora biståndsgivare har tagit politiskt avstånd från de ansvariga, enligt forskning som publicerades i april av den brittiska tankesmedjan Chatham House.
I samband med militärkupper, omstridda val eller efter förändringar av den allmänna opinionen så väljer biståndsgivarna att flytta biståndspengarna utifrån sina geopolitiska intressen.
– Vi ser en alltmer splittrad global miljö som styr utvecklingsagendan, säger Renata Dwan, senior konsult vid Chatham House och medförfattare till rapporten.
En annan person inom biståndet konstaterar att stopp på pengar blivit givarnas ”standardsvar” för att signalera ett ”geopolitiskt missnöje.”
Efter att talibanerna återtog makten 2021 frös stora givarländer sin finansiering som hade stöttat den offentliga sektorn under de tidigare väststödda myndigheterna, tillsammans med miljarder dollar i Afghanistans reserver som också hölls inne. Afghanistan stod därmed inför flera humanitära nödsituationer – oavsett vem som hade ansvaret – men de plötsliga frysningarna av finansieringen försatte Afghanistan i en ännu djupare kris.
– Humanitära aktörer uppmanas att plocka upp bitarna. Det är omöjligt. Det kan aldrig vara organisationernas eller FN-organs roll att driva ett hälsoministerium, säger en person som arbetar inom biståndet som vill vara anonym med hänsyn till relationerna med givarländerna.
Ofta är de ansträngda relationerna mellan givarregeringar och makthavare sammanflätade med en historia av våldsam kolonisering och postkolonial inblandning. Frankrike, tillsammans med USA och andra länder, drog in biståndet till Niger efter en kupp i juli.
Grannländerna Burkina Faso och Mali ställde sig då bakom Niger och varnade för ett hotande militärt ingripande. Frankrike, som tidigare varit den koloniserande makten i alla tre länderna, svarade snabbt med att också skära ned utvecklingsbiståndet till Burkina Faso. Redan ett år tidigare hade man stoppat biståndet till Mali.
Vad händer efter att biståndet frysts?
– På lång sikt får inställt bistånd tydliga konsekvenser för befolkningarna, säger Renata Dwan på Chatham House.
Enligt Chatham House-rapporten föll till exempel Burundi fem placeringar på FN:s utvecklingsindex efter att stora givare avbröt biståndet 2015 på grund av den dåvarande politiska krisen.
Barn slutade skolan
Madagaskar förlorade nästan en tredjedel av sitt utvecklingsbistånd efter en kupp 2009. En studie från Världsbanken visade att fattigdomen ökade, antalet barn som inte gick i skolan ”sköt i höjden” och undernäringen bland barn ökade – i vissa områden – med 50 procent under de följande fem åren.
Enbart nödhjälp kan inte förhindra att en kris ”imploderar”, när ekonomin är i spillror och det råder brist på jobb och offentliga tjänster. Eller som Renata Dwan konstaterar:
– Humanitärt bistånd, även av den mest generösa sorten, kan aldrig vara tillräckligt.
I stället måste biståndsgivarna hitta sätt att fortsätta att engagera sig i utvecklingsbistånd. På hemmaplan innebär det att man måste hantera inrikespolitiken genom att tala om varför biståndet behövs och vara tydlig med hur det använts. I stater som tar emot bistånd kan det innebära att man skiftar vem som är ansvarig för biståndet – från den nationella nivån, om relationerna med givarländerna är ansträngda, till lokala myndigheter eller till det civilsamhället.
– Vi säger inte att utvecklingsbistånd bara ska fortsätta som vanligt, att man ska låtsas som om ingenting händer. Men försök att tänka på vad som kan göras för att stödja befolkningar i akut nöd och för att förhindra att krisen blir mycket större, fortsätter Renata Dwan.
Humanitära organisationer måste också vara mer ärliga med vad de kan och inte kan göra, menar hon. Det kan innebära att man faktiskt tackar nej till pengar om de inte är förenliga med organisationens verksamhet.
Palestina är ett exempel på hur den politiska processen påverkar biståndet på lång sikt. 2006 vann Hamas parlamentsvalet och tog kontroll över Gaza. Men sanktionerna och givarnas biståndspolitik har straffat alla palestinier: Budget- och utvecklingsstöd till palestinska myndigheter – inte Hamas i Gaza – har sedan dess minskat från två miljarder dollar till cirka 550 miljoner dollar 2022, enligt FN:s organ för handel och utveckling, UNCTAD.
Kritiker av det internationella biståndssystemet påpekar att det inte har gjort mycket för att motverka den israeliska ockupationen, som är orsaken till många av de humanitära behoven och utvecklingsbehoven över huvud taget.
Den israeliska ockupationen och den årslånga blockaden mot Gaza har också skapat ett biståndsberoende och en kronisk humanitär kris. Samtidigt har stödet från givarna ”bidragit till att mildra ockupationens effekter”.
Irwin Loy
Översättning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
