Tusentals människor i Turkiet lever alltjämt i tillfälliga bostäder efter jordbävningen i februari. Samtidigt ökar den humanitära krisen i landet i stort där det också lever flera miljoner flyktingar från Syrien. Allt fler har hamnat i fattigdom och nu växer kritiken mot landets styre. Kommer den växande fattigdomen att avgöra valet den 14 maj?
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Tre månader efter jordbävningarna den 6 februari, som dödade mer än 50 000 människor i sydöstra Turkiet, är förhållandena fortfarande svåra för de nästan 1,5 miljoner fördrivna människor som bor i informella tältbostäder.
– I dessa områden uppfylls inga av de grundläggande behoven – vatten, sanitet, hygien eller skydd – helt och hållet. Ur ett humanitärt perspektiv befinner vi oss fortfarande i en akut nödsituation, säger Gözde Kazaz, kommunikationsansvarig på den turkiska organisationen Support to Life som arbetar i katastrofområdet.
Med hög inflation och vad många upplever som en misslyckad respons på jordbävningen i februari anser oppositionen att valet utgör dess bästa möjlighet hittills att få slut på president Recep Tayyip Erdoğans två decennier långa tid vid makten. Om varken Erdoğan, hans främsta utmanare Kemal Kılıçdaroğlu eller någon annan presidentkandidat får en majoritet av rösterna kommer en andra valomgång att hållas den 28 maj.
Över 9 miljoner drabbade
Erdoğan valdes först till premiärminister 2003 innan han blev president och ledde en högkonjunktur av ekonomisk tillväxt under 2000-talet och början av 2010-talet. Men det senaste decenniet har präglats av en rad tumultartade händelser: ett inflöde av nästan fyra miljoner flyktingar från Syrien och andra konfliktdrabbade länder, covid-pandemin, en valutakollaps och nu även jordbävningskatastrofen. Alla har bidragit till den sammanhängande rad av humanitära utmaningar som landet nu står inför.
Sammanlagt drabbades 9,1 miljoner människor direkt av jordbävningarna, enligt siffror från FN:s organ för samordning av katastrofhjälp, OCHA. Bortom de tältläger som skapats för de drabbade har hundratusentals människor (kanske miljontals) som förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter i katastrofen spridits till andra städer runt om i Turkiet. Där står de inför skyhöga boendekostnader i en svår ekonomisk nedgång.
– Efter pandemin och med den här inflationskrisen lider även medelklassen, men vi ser också en typ av fattigdom som inte var särskilt tydlig tidigare, säger Seda Özdemir Şimşek, projektledare på det Istanbulbaserade nätverket Deep Poverty Network. I gruppens forskning har man noterat att undernäringsrelaterade ökningar av hämmad tillväxt, försvagat immunförsvar och inlärningssvårigheter bland barn har konstaterats.
– Mödrar som är för undernärda för att amma matar sina barn med vatten- och sockerlösning. De vet att det inte är hälsosamt, men de har inga andra alternativ, säger Seda Şimşek.
Att tillgodose de ekonomiska, hälsomässiga och bostadsmässiga behoven hos nästan 90 miljoner människor i Turkiet har försvårats av en brist på transparenta uppgifter om allt från fattigdomssiffror till var flyktingar finns, krympande utrymme för icke-statliga humanitära aktörer och en allmän nedskärning av det civila samhället under vad kritiker beskriver som Erdoğans alltmer autokratiska styre.
Redan marginaliserade grupper har drabbats särskilt hårt av både jordbävningen och den ekonomiska nedgången. Men de har också ofta blivit syndabockar för landets problem, och har varit måltavlor för den politiska retoriken – och ibland utsatta för våld – under upptakten till valet.
Flyktingar utan framtid
Trycket på flyktingarna i Turkiet har ökat i takt med att den allmänna opinionen har vänt sig mot dem: Andelen turkiska medborgare som kräver att flyktingarna ska skickas tillbaka till sina hemländer ökade från 49 procent till 82 procent mellan 2017 och 2021.
– Framtiden för flyktingarna i Turkiet är allt annat än ljus, oavsett hur det går i valet, säger Eda Sevinin, akademisk samordnare för forskningsnätverket Association for Migration Research.
De över 3,6 miljoner syrier som har tillfälligt skydd i Turkiet, liksom hundratusentals andra flyktingar och asylsökande, har alltid haft restriktioner när det gäller möjligheten att bo eller resa utanför den provins där de är registrerade. Men sedan 2020 har hela stadsdelar – ofta de där det är billigare att bo och där det redan bor många flyktingar, blivit förbjudna för nya utländska invånare.
– Med denna politik pressar regeringen människor till utmattning och skickar dem från en plats till en annan, fortsätter Eda Sevinin.
Tillslagen mot de flyktingar som bryter mot lagen har ökat, liksom de potentiella konsekvenserna.
– Det finns fler kontroller nu – nästan inofficiella gränskontroller mellan städerna i landet och riskerna är större, inklusive frihetsberövande eller utvisning, konstaterar Eda Sevinin.
Människorättsgrupper har kritiserat gripandet och utvisningen av syrier, liksom de ökade hindren för afghaner som försöker ta sig in i Turkiet från Iran.
– Bristen på rörlighet innebär också att syrier, och flyktingar och asylsökande i allmänhet, påverkas ännu mer negativt av de försämrade ekonomiska förhållandena i Turkiet, eftersom de inte har någon flexibilitet att söka arbete utanför den provins där de är registrerade, säger Omar Kadkoy, vid stiftelsen Economic Policy Research Foundation of Turkey (TEPAV).
Inom ramen för det EU-finansierade programmet Emergency Social Safety Net är varje flykting berättigad till ett magert kontantstöd på motsvarande cirka 150 kronor per månad.
– Men om någon medlem av hushållet har arbetstillstånd kommer hela hushållet att bli avskuret från ens detta månatliga ekonomiska stöd, förklarar Omad Kadkoy.
Detta villkor bidrar ofta till att flyktingar tvingas arbeta i landets stora informella ekonomi, där de vanligtvis exploateras hårt och vid tillfälliga och osäkra anställningar där de får mindre betalt än turkiska arbetare, inom de ofta farliga textil-, jordbruks- och byggsektorerna.
Nästan hälften av Turkiets syriska befolkning bodde i den region som drabbades av jordbävningarna i februari, och de har utsatts för våld, trakasserier och svårigheter att få hjälp efter katastrofen.
– På grund av de spänningar som råder mellan människor i flera områden vill organisationer och offentliga institutioner inte synas när de hjälper flyktingar. De ser också noga till att hjälpen till flyktingarna hålls separat, vilket hindrar alla försök till ökad social sammanhållning, fortsätter Eda Sevinin.
Brist på mat hotar
Lidandet i den jordbävningsdrabbade regionen är utbrett, och många är oroade över bristan på livsmedelssäkerhet och tillgången på vatten, enligt Gözde Kazaz från Support to Life. Matdistributionerna minskar, medan många familjer fortfarande saknar de förnödenheter de behöver för att laga mat själva. Och när temperaturen börjar stiga kraftigt under sommaren ökar också antalet ormar, skorpioner och insekter i dessa läger – och risken för sjukdomsutbrott ökar.
– Många människor är fortfarande beroende av utdelningen av matpaket och vissa stationer för varm mat, men efter att ramadan avslutades börjar en del av dessa stationer stänga. Det blir också svårare att bo i tälten när vädret blir varmare och folk har inga kläder för sommarmånaderna. Många frivilliga skickade vinterkläder i början, men årstiderna förändras och nya behov uppstår, fortsätter Gözde Kazaz.
Utbildningen har formellt återupptagits i alla katastrofdrabbade områden, men transporter till skolorna, undervisningsmaterial och boende för lärarna saknas alltjämt enligt Gözde Kazaz. Barnen kämpar också med att hantera psykologiska trauman och otillfredsställda behov av psykisk hälsa som utgör hinder för deras utbildning.
– Vi installerar handfat, duschar och toaletter, renar dricksvatten och delar ut hygien- och rengöringspaket, värdighetspaket för kvinnor och flickor, matpaket och kökspaket, men efter tre månader borde vi inte fortfarande tala om de långsiktiga behov som familjerna har och vilka ekonomiska lösningar som krävs för att de ska kunna bygga upp sina liv igen.
Vissa grupper i Turkiet har varit marginaliserade och levt i fattigdom långt före jordbävningarna och den pågående ekonomiska krisen. Landet har en säsongsarbetskraft inom jordbruket på över en miljon människor. Historiskt sett utgjordes denna grupp till stor del av kurder från den sydöstra regionen, men den omfattar nu också många flyktingar. Den stora majoriteten arbetar informellt och utan social trygghet i dåliga bostadsförhållanden och har en genomsnittlig dagslön på motsvarande 150 kronor (2022).
– Levnadsstandarden i dessa jordbruksområden är som i ett katastrofområde. Det finns inget vatten och inga sanitära anläggningar, och de ligger långt från städerna, så barnen kan inte nå skolan, konstaterar Gözde Kazaz.
Fem miljoner romer
De uppskattningsvis fem miljoner romer som bor i Turkiet upplever också ett utbrett utanförskap inom områdena utbildning, hälsa, boende och sysselsättning, enligt Tuba Akın, projektsamordnare på föreningen Zero Discrimination Association.
Alla romska grupper i Turkiet lever under liknande socioekonomiska förhållanden: de bor i marginaliserade stadsdelar med de sämsta bostadsförhållandena, har låg läs- och skrivkunnighet och har informella arbeten. Samtidigt som allt fler nu hamnat i fattigdom har romerna alltid varit fattiga, säger Tuba Akın.
Ett tydligt tecken på detta är de matutdelningsstationer som finns i Turkiet. När föreningen för grundläggande behov (TİDER) bildades 2010 stödde den ungefär ett halvt dussin sådana organisationer. När pandemin slog till var antalet 44. Nu har det nått 67, varav 22 enbart i Istanbul.
– När vi ser antalet mottagare från hela Turkiet är det tydligt att fattigdomen ökar, den blir inte bättre, säger Nil Tibukoğlu som är chef för TİDER.
I de fattigaste samhällena i städerna har hyrorna för till och med de enklaste bostäderna i betongblock, så kallade gecekondu, tredubblats i pris, och människor tar sin tillflykt till skydd i kåkstäder byggda av trä och plåt, en typ av bostäder som sällan har setts i Turkiet tidigare, enligt Şimşek från Deep Poverty Network:
– För fem eller sex år sedan menade många att det inte fanns någon verklig underklass i Turkiet, utan att det fanns människor från lägre klasser som fortfarande hoppas på att kunna ta sig uppåt. Men nu finns det fler som befinner sig längst ned och som lever i en helt hopplös situation. Och det är verkligen skrämmande, för om hoppet är borta kan vi inte vara ett stabilt samhälle.
Jenniffer Hattam
Frilansjournalist, baserad i Istanbul
Redigering: Abby Seiff
Översättning: David Isaksson
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
