DEBATT. Okunskapen hos svenska redaktioner om folkmordet mot kristna i det Osmanska riket (ofta kallat Seyfo) 1915 är lika farlig som det faktum att utrikesdepartementet kan tänka sig att ställa in en minnesstund för att blidka Turkiet. Det skriver Nuri Kino, journalist och grundare av A Demand for Action.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Debatten om huruvida det svenska utrikesdepartementet velat ställa in den årliga minnesstunden av folkmordet på kristna 1915 har för mig överskuggats av svensk medias hantering av nyheten. Det förvånar mig nämligen inte alls att UD under pågående Nato-förhandlingar kan tänka sig att försöka ställa in. Det officiella Turkiet fortsätter ju, trots att det är bevisat och överbevisat att ett folkmord tog plats. Och fastän forskare funnit att illdåden i Osmanska riket mot sina urbefolkningar under Första världskriget möter alla kriterier i FN:s folkmordskonvention, att man ville utrota hela folkslag, så hävdas det att inget folkmord tagit plats.
Under produktionen av dokumentärfilmen Det ohörda ropet 1999 var min roll att vara djävulens advokat. Inget folkmord hade inträffat förrän det gick att bevisa. Då, för drygt två decennier sedan, var folkmordet så gott som okänt. Det stod inte ett ord om det i historieböcker i länder som Sverige och de som hävdade att det inträffat ville bara Turkiet illa. Inget nog med det så hade andras och mina far- och morföräldrar dolt för oss, inte berättat om det. De ville inte att vi skulle ärva traumat och de ville inte utsätta oss för vara. Kunskap i länder där yttrandefrihet bara är en chimär kan vara kopplat till livsfara.
Jag skulle hävda att jag har en mage av stål. Flyktingbarn kan få det, barn som upplevt trauma och alldeles för mycket drama borde bli härdade. Jag trodde att jag var ett sådant barn, och att jag som vuxen blivit än mer så. Men jag vaknade av deras röster, alla de vi intervjuade. Överlevarna. Jag kunde visualisera deras upplevelser.
Ammo (farbror) Georgo började skaka i hela kroppen. Hans ögon blev tomma. De tittade rakt in i tomma intet. Vi satt i hans lägenhet i Tensta. Han hade själv kontaktat oss. Det var dags att han för första gången sedan folkmordet berättade det han varit med om, som enda överlevare av en massakrerad familj. Vi bjöds på te och kakor av hemtjänstpersonal. Medan skakningarna pågick berättade han om hur han såg sin bli slagen tills hon ramlade ned på marken och sedan blev våldtagen av flera män. En man höll i pojken Barsomo så att han skulle tvingas bevittna övergreppen. Hans far dödades, hans hela familj, syskon, fastrar och farbröder, kusiner, alla massakrerades. Han själv överlevde som ett mirakel. Gärningsmännen trodde att han var död när de lämnade hans sargade kropp.
Hans och andras upplevelser skickade mig rakt till akuten på Södertälje sjukhus, med magsår. Men nu i efterhand kan jag tänka att det som gjorde mig så sjuk egentligen var att vetskapen om folkmordet fanns, ingen hade bemödat sig med att leta. Vilken sten vi än vände på, museer, bibliotek, tidningsarkiv, kommunikation på utrikesdepartement från den tiden, överallt fanns övergreppen dokumenterade. Det var det som gjorde mest illa.
När jag, sex år senare åt SVT, åkte till min födelsestad Midyat blev jag tipsad om att man i en av byarna i närheten höll på att gömma bevis för folkmordet. Att man grävde fram skelett som fylldes i sopsäckar för att förstöras. Jag åkte dit, gömde mig och dokumenterade utgrävningarna. Om det var just från folkmordet 1915 har aldrig fått bekräftat. Men överlevare pekade just ut den platsen som en av de massgravar man under tiden för folkmordet slängde ned lik i.
I en av byarna jag besökte finns en hjältes grav. Den är anonym, det står inget namn på gravstenen. Många år senare får jag veta att graven tillhör min förfader, min farmors far Shae Gunduro-Kino. En av min stam MalkeMires gömda hjältar. Tack vare den upptäckten hittade jag senare sysslingar till mig i Syrien, Tyskland, Sverige och Holland. Barnbarnen till min farmors två överlevande systrar. Vi visste inte att hon hade syskon som överlevt och därför inte heller att vi hade dessa släktingar.
Farmor Meyyo (Meryem) hittades i samma brunn som jag som barn drack vatten ur. Hela hennes familj slängdes ned i den efter att ha blivit dödad. Det trodde vi i alla fall, innan vi fick reda på de två överlevande systrarna. En av förövarna hörde dagen eller dagarna efter ljudet av ett barn. Han tog ut min farmor och uppfostrade henne som en dotter. Som tonåring hjälpte en kurdisk vän till vår släkt att rymma tillbaka till Midyat.
Hennes far Shae jobbade som ingenjör i Bulgarien när folkmordet startade. Han reste snabbt till Midyat för att rädda sin familj. Väl där hade han två val. Att försöka rädda sin familj från att slaktas eller att rädda tusentals assyrier/syrianer från att mejas ned i byn Aynward. De hade börjat få slut på ammunitionen och den turkiska armén och dess kurdiska bundsförvanter började komma närmare för varje timme. Han valde byn Aynward. I tunnlar som var kopplade till en underjordisk stad som gjorde rubriker världen över efter att i fjol ha hittats tog han sig dit. Han bad kvinnor att samla allt av metall, män att hjälpa honom att göra mallar som de gjorde kulor av. Han bad dem också samla material de kunde tillverka krut av. Det sägs att det ska ha räddat majoriteten av dem som flytt till byn Aynward från att dödas. Han själv dödades dock.
Jag vet inte om det är Shae eller Meyyo som pratat till mitt undermedvetna och om det har bidragit till journalistiskt arbete för att uppmärksamma och upplysa om folkmordet. Det jag vet är att fakta är viktiga att belysa. Och att folkmord aldrig får glömmas då kan de upprepas. Det som ISIS sade sig vilja göra 2014, avsluta folkmordet från 1915. Utrota kristna, yezidiska, andra urbefolkningar och moderata muslimer.
2014 startade vänner som jag fann på sociala medier och jag kampanjen A Demand For Action. Vi ville uppmärksamma världen på ett kommande folkmord. Vi hann aldrig stoppa det helt, men vi bidrog till att president Obama, USA och dess allierade efter några år lyckades stoppa det. Vi bidrog också till att president Biden erkände folkmordet från 1915. Hade kunskapen om det, alltså det min farmor överlevde, funnits i historieböcker hade kanske inte ISIS folkmord kunnat stoppas redan innan det hann ta fart.
Onsdagen den 19 april, fem dagar innan 24 april, den årliga minnesdagen för folkmordet, tog en debatt i både sociala och traditionella medier fart i Sverige. Frilansjournalisten Rasmus Canbäck hade i Göteborgsposten avslöjat att svenska utrikesdepartementet hade velat ställa in minnesstunden man sedan 2010 brukar hålla i riksdagen. Man ville inte att det skulle påverka Sveriges Natoansökan.
Men Göteborgsposten nämnde endast armenierna vid namn, de andra folkgrupperna fick heta ”andra minoriteter”. Att förminska dem på det sättet, omedvetet eller medvetet är ett nytt övergrepp. Det var just det som var meningen, att för alltid få dem bortglömda. Nu menar jag inte att det var Göteborgspostens mening. Men det vore på sin plats att göra en rättelse. Canbäck svarar mig på twitter att han visst nämnde alla folkgrupper vid dess etniska benämningar men att redaktör måste ha raderat dem vid publicering.
Än värre blev det på eftermiddagen då Sveriges Radios flaggskepp Studio Ett skulle debattera den eventuella inställningen av minnesdagen i riskdagen. Inte med ett enda ord nämnde programledare och reporter andra än armenier. Detta fastän en av de riksdagsledamöter Håkan Svenneling faktiskt, i alla fall kan det tolkas så, försökte rätta dem.
Okunskapen hos svenska redaktioner är lika farlig som att utrikesdepartementet kan tänka sig att ställa in en minnesstund. Det rör sig om folkmordet 1915, vilket också visade sig i rapporteringen om det 2014. Det kanske är dags att göra något åt det.
Nuri Kino
Oberoende undersökande journalist, grundare av A Demand for Action.
Fotnot: Intervjuerna Nuri Kino nämner i krönikan gjorde 1999 och 2000. I fjol fick de nytt liv. De återanvändes i filmen Souls in transit som kvalificerade till en Oscar tidigare i år.
Bakgrund
Under folkmordet i det Osmanska riket mördades omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker. Massmorden genomfördes på order från de styrande så kallade ungturkarna och utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd.
De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. Läs mer hos Levande Historia.
Läs också
