DEBATT. Planen på att omvandla 30 procent av jordens yta till skyddade områden fram till 2030 är inget annat än en gigantisk landgrabbing som syftar till att ta ifrån världens urfolk deras traditionella mark. Det skriver Fiore Longo från organisationen Survival International.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna
I en dramatisk förhandling med delegationer som hotade att lämna mötet ända till slutet, antogs slutligen den globala ramen för biologisk mångfald (Global Biodiversity Framework, GBF) vid miljötoppmötet COP 15 i Montreal.
Dokumentet är tänkt att fastställa en viktig handlingsplan för ”naturskydd” fram till 2030. Men man har misslyckats med att ta de steg som krävs för att verkligen skydda naturen – att erkänna att ursprungsbefolkningar är de bästa bevararna – och att det bästa sättet att skydda den biologiska mångfalden är att skydda deras rättigheter till den mark de traditionellt levt på.
Tillsammans med ursprungsbefolkningar och andra icke-statliga organisationer har Survival International kämpat outtröttligt i två år för att stoppa 30-procentsmålet (mål 3), planen att omvandla 30 procent av planeten till skyddade områden fram till 2030 – ett beslut som blir historiens största landgrabbning.
Vi lyckades inte stoppa 30 procent-målet, som drevs på av de mäktigaste krafterna i världen (som regeringarna i den globala nordliga världen och naturskyddsindustrin), men vi spelade en viktig roll för att se till att 30-procent-målet blev den mest kontroversiella delen av GBF.
Vi visade förhandlarna att ”fästningsbevarande” – vräkningar av ursprungsbefolkningar från skyddade områden och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna i naturskyddets namn inte längre kommer att tolereras som en ”sidoeffekt” när naturområden ska bevaras. Tillsammans med ursprungsfolksorganisationer vann vi den striden. Det nyligen antagna 30-procentsmålet innehåller inte längre hänvisningar till en kategori med ”strikt skyddade” områden, vilket först föreslogs, och målet innehåller hänvisningar till erkännande och respekt för ursprungsbefolkningens rättigheter. Detta är en markant skillnad från den tidigare version som antogs 2010.
Men tyvärr, även om de ändrade formuleringarna är ett steg framåt i kampen för att stoppa övergrepp i bevarandets namn, är vi fortfarande mycket långt ifrån en verklig och genuin förändring av den naturskyddsmodell som resulterat i att minst 14 miljoner människor har fördrivits bara i Afrika.
Detta visade än en gång att den koloniala mentaliteten – där man hävdar att ”västerländska naturvårdare” ”vet bäst” – fortfarande styr skyddet av naturen.
Det är också frustrerande att förslaget från International Indigenous Forum on Biodiversity, som krävde att ursprungsfolkens territorier skulle räknas in i målet på 30 procent, förkastades (främst av europeiska länder), trots att det finns omfattande bevis på att ursprungsfolken skyddar sina marker bättre än någon annan, och att deras territorier bör vara en nyckelmekanism för att skydda den biologiska mångfalden. Detta visade än en gång att den koloniala mentaliteten – där man hävdar att ”västerländska naturvårdare” ”vet bäst” – fortfarande styr skyddet av naturen.
En annan vinst är att hänvisningar till ursprungsbefolkningens rättigheter inte längre bara är hänvisade till en ogenomförbar första rad I stället finns ett inledande avsnitt (avsnitt C) som lyfter fram ”överväganden” för genomförandet av ramverket, där det tydligt anges att den nya planen måste säkerställa att ursprungsbefolkningarnas och lokalsamhällenas rättigheter, världsåskådningar, värderingar och praxis respekteras, i enlighet med FN:s deklaration om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Att ha denna formulering i GBF är ett stort steg framåt, men det finns fortfarande frågor om vad som händer om dessa skyldigheter inte följs.
De mål som syftar till att ta itu med de underliggande orsakerna till förlusten av biologisk mångfald är mycket svaga och kommer inte att vara effektiva, vilket än en gång bevisar att naturskyddsindustrin och dess stödjare fortsätter att vara entusiastiska över att andra människors rättigheter kränks i naturskyddets namn (oftast ursprungsbefolkningar och lokalbefolkningar i det globala syd), samtidigt som de undviker att bekämpa de verkliga drivkrafterna bakom förlusten av biologisk mångfald, såsom överkonsumtionen i det globala nord.
Det globala nord har som vanligt inte tagit något som helst ansvar för miljöförstöringen och har lagt bördan på det globala syd. Samtidigt stöder naturskyddsindustrin detta, eftersom den har allt att vinna på de resurser som det globala nord avsätter för fler skyddade områden och falska naturbaserade lösningar.
Det nya ramverket har misslyckats med den biologiska mångfalden, det har misslyckats med rättvisan och det kan fortfarande misslyckas med att skydda ursprungsbefolkningens rättigheter om dessa ignoreras också i framtiden.
Det vi såg i Montreal är ett bevis på att vi inte kan lita på att naturskyddsindustrin, näringslivet och mäktiga länder gör rätt. Alla som bryr sig om den biologiska mångfalden måste fortsätta att kämpa för respekt och erkännande av ursprungsfolkens landrättigheter. Det är en fråga om överlevnad – för stammarna, för naturen och för hela mänskligheten.
Fiore Longo
Chef för Survival Internationals program för avkolonisering av naturskydd (Decolonize Conservation).
Översättning och bearbetning: David Isaksson
Läs också
