Jakten på ryska oligarkers tillgångar belyser än en gång behovet av åtgärder för ett mer transparent finansiellt system. Bristen på transparens göder penningtvätt, korruption samt storskalig kapital- och skatteflykt. Hålen måste täppas till för att vi ska få en hållbar utveckling, skriver Penny Davies, Policyrådgivare, på Diakonia.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Kriget i Ukraina har satt strålkastarljuset på hur ryska oligarker har fört ut hundratals miljarder dollar ur Ryssland och köpt bland annat lyxfastigheter. Pengar har också hamnat på hemliga bankkonton eller i brevlådeföretag i skatteparadis. USA och ett flertal europeiska länder har gjort gemensam sak för att identifiera och frysa ryska företags och oligarkers tillgångar med syfte att sätta press på Putins närmaste krets. Men frågan är större än så. Nu bör detta momentum användas för att åstadkomma ett mer transparent finansiellt system.
Fenomenet med kleptokrater som länsar länder på tillgångar är inte begränsat till Ryssland. Det är heller inget nytt. Förra året avslöjade Pandora Papers hur högt uppsatta ledare i ett 90-tal länder har använt sig av anonyma brevlådeföretag för att dölja rikedomar i skatteparadis, med hjälp av banker och juristfirmor. Tidigare läckor så som Panama Papers (2016), Paradise Papers (2017), Suisse Secrets (2022) har gång på gång visat hur rika individer och företag använder sig av skatteparadis och komplicerade upplägg med syfte att undvika skatt. Gränsen mellan vad som är lagligt och olagligt är hårfin.
Bristen på transparens gör världen till en mer osäker plats. Det göder kriminalitet, penningtvätt och korruption, och gör det möjligt att plundra länder på rikedomar. Storskalig kapital- och skatteflykt berövar länder på skatteintäkter. Det drabbar alla men det drabbar människor som lever i fattigdom hårdast. Inte minst kvinnor och flickor som i många utvecklingsländer täcker upp när vård och omsorg uteblir, ofta på bekostnad av skolgång eller avlönat arbete.
Penningtvätt uppgår årligen till hela 1600 miljarder dollar, vilket motsvarar 2,7 procent av världen samlade bruttonationalprodukt. I skatteparadisen göms över 7000 miljarder dollar i privata förmögenheter. Världens regeringar förlorar runt 500 miljarder dollar i skatteintäkter varje år på grund av multinationella företags aggressiva skatteplanering. Att sätta stopp för detta resursslöseri är mer angeläget än någonsin när 100 miljoner människor riskerar att tryckas tillbaka i extrem fattigdom på grund av pandemin.
Det här är ett pågående systemfel som kräver förändringar på bred front. FN:s så kallade FACTI-panel (High Level Panel on International Financial Accountability, Transparency and Integrity for Achieving the 2030 Agenda) har med all önskvärd tydlighet visat på dessa tillkortakommanden i det finansiella systemet och föreslagit åtgärder för att täppa till kryphål. Att bekämpa skatte- och kapitalflykt ingår också i åtaganden för att nå målen i Agenda 2030.
När det gäller att stoppa multinationella företags skatteflykt så är en av de viktigaste åtgärderna att företagen öppet redovisar sina vinster och skatter i varje land de är verksamma. Förra året enades EU om en sådan offentlig land-för-land-rapportering för multinationella företag verksamma inom EU. Men det landade i en urvattnad kompromiss eftersom företagen bara behöver redovisa sin verksamhet i EU och ett antal skatteparadis. Det betyder att människor i utvecklingsländer fortfarande inte kan se om företagen undviker att betala skatt, eller om de gör rätt för sig. Det behövs därför regler, både i EU och på global nivå, som ålägger företag att göra en offentlig land-för-land-rapportering för alla länder de är verksamma i.
En annan viktig åtgärd är att ge människor insyn i vilka som står bakom företag, alltså vem som är den egentliga förmånstagaren. Efter Panama Papers-avslöjandena 2016 antog EU sitt femte penningtvättsdirektiv, som innebar att alla medlemsländer till år 2020 skulle upprätta offentliga register över företags egentliga förmånstagare. Fortfarande finns briser vad gäller att upprätta sådana register. Direktivet innehöll också flera svagheter som fortsättningsvis förhindrar insyn. Exempelvis gör tröskelnivån på minst 25 procents ägande i ett företag för att inkluderas i registret det möjligt att sprida ut ägarskapet inom exempelvis en familj, och på så sätt undvika transparens. En annan brist är att de offentliga registerna inte omfattar truster som ofta använts för att undkomma skatt, vilket exempelvis framkom när Suisse Secrets släpptes i media tidigare i år.
När direktivet ska omförhandlas under våren är det viktigt att täppa till kryphålen. Det behövs också sådana offentliga register över vilka som står bakom företag på global nivå. Det finns inte idag även om en del andra länder upprättat offentliga register. Det saknas också ofta register över tillgångar, något som har blivit tydligt när sanktioner riktas mot ryska oligarker. Att upprätta offentliga register skulle underlätta att spåra tillgångarna.
Diskussionen om att spåra rikedom och tillgångar som aktualiserats i och med krisen i Ukraina, bör ses som en möjlighet att ta steg mot ett mer transparent finansiellt system. Det är dags att omsätta många av de rekommendationer som redan finns på bordet, till exempel i FN:s FACTI-panel, och att en gång för alla sätta stopp för alla sorters penningtvätt, kapital- och skatteflykt. Det gynnar en stabil och fungerande marknad. Men framför allt är det angeläget för att kunna finansiera och leva upp till de mål om en rättvis och hållbar utveckling som världen enats om till år 2030.
Penny Davies
Senior Policyrådgivare, utvecklingsfinansiering, Diakonia
Läs också
