DEBATT. Under 2021 har endast 24 procent av behoven för att skydda kvinnor och flickor från våld i humanitära kriser finansierats. Dessutom visar en ny rapport från International Rescue Committee (RESCUE) att lokala kvinnorättsorganisationer konsekvent nedvärderas och sällan får del av finansiering. Nu måste frågan om mäns våld mot kvinnor och flickor i humanitära kontexter få mycket större prioritet globalt. Det skriver Therése Engström och Louise Olofsson från organisationen International Rescue Committe (RESCUE) i samband med FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är skribenternas egna.
Arbetet för att stoppa våld mot flickor och kvinnor är systematiskt underprioriterat, trots att det finns många bevis för att våldet har ökat under pandemin. Inför FN:s dag mot våld mot kvinnor har International Rescue Committee (RESCUE) undersökt vilken roll lokala kvinnorättsorganisationer spelar för att skydda flickor och kvinnor från våld i humanitära kriser. Rapporten innehåller nya bevis och bygger på tidigare forskning från RESCUE, som i åratal har krävt att världens ledare ska uppmärksamma kvinnors och flickors behov och prioriteringar i humanitära kriser. Vi har också tittat på hur finansieringen av förebyggande av könsrelaterat våld fungerar – eller snarare inte fungerar – och slutligen har vi undersökt pandemins inverkan på tre länder som redan är drabbade av konflikter och humanitära kriser: Jemen, Sydsudan och Kamerun.
Våld mot flickor och kvinnor är fortfarande ett av de största hindren för att uppnå de globala målen Agenda 2030, och pandemin har bara förvärrat situationen, eftersom åtgärder för att minska spridningen av sjukdomen, som lockdowns och skolstängningar, har drabbat flickor och kvinnor oproportionerligt hårt. Covid-19 har gjort arbetet för organisationer på plats ännu svårare och innovationer och anpassningar har varit nödvändiga för att hålla livsnödvändiga tjänster för kvinnor och flickor igång.
Trots det ökade behovet når den internationella humanitära finansieringen av insatser mot våld mot kvinnor och barn konsekvent aldrig upp till de nivåer som organisationer på plats anser behövs. I vår rapport konstateras att under 2021, i de tre studerade länderna, satsades i genomsnitt endast 2,15 USD till stöd för en kvinna eller flicka som utsatts för våld. Även om vi fann en ökning av finansieringen av insatser för könsrelaterat våld under 2020 i två av de studerade länderna, Sydsudan och Jemen, berättade nyckelpersoner i länderna att ökningarna av anslag tyvärr inte märktes av på plats. Dessutom finns det en oro för att de eventuella ökningar av finansieringen som kunde ses under 2020 kommer att ha återgått till tidigare dystra nivåer när 2021 närmar sig sitt slut.
Under pandemins första månader fanns det också en uppriktig förhoppning om att covid-19 skulle fungera som en accelerator för lokaliseringsagendan, bland annat genom ökad finansiering till – och stärkande av – lokala organisationer för kvinnors rättigheter. Ett år senare ser vi tyvärr att internationella givare och multilaterala organisationer har förlitat sig på sina vanliga uppifrån-och-ned-strategier för finansiering, medan lokala gräsrotsorganisationer har stått för huvuddelen av genomförandet av insatser för att skydda kvinnor från våld under covid-19. Lokala kvinnorättsorganisationer rådfrågas inte i tillräcklig utsträckning vid utformningen av humanitära insatser och får endast små summor projektbaserad finansiering, som är otillräckliga för att stödja deras organisationer på lång sikt eller för viktiga insatser för att skydda kvinnor och flickor i deras samhällen.
Befintliga ramar – inklusive uppmaningen till åtgärder för skydd mot könsrelaterat våld i krisområden, som Grand Bargain 2.0 och Generation Equality Forum – innehåller åtaganden om att öka expertisen och finansieringen för att ta itu med könsrelaterat våld samt öka inflytandet för kvinnorättsorganisationer. Det är nu dags för det humanitära samfundet att gå från ord till handling och uppfylla dessa åtaganden.
Därför uppmanar vi Martin Griffiths, chef för UN OCHA, att göra kvinnor och flickor till en av de viktigaste prioriteringarna under sin tid som undergeneralsekreterare för humanitära frågor och samordnare för katastrofhjälp. Vi uppmanar också givare att ställa frågan ”Varför inte lokalt?” och att förbinda sig att ge mer långsiktig och flexibel finansiering till kvinnorättsorganisationer. Vi måste reformera systemet för att uppnå en mer rättvis fördelning av makten, särskilt när det gäller feministiska organisationer och kvinnorättsorganisationer, som står i frontlinjen och tillhandahåller livräddande insatser för kvinnor och flickor som drabbats av våld. Som en företrädare för en kvinnorättsorganisation som vi rådfrågade för vår studie sade: ”Låt oss upprätthålla partnerskapsprinciperna. Se inte ner på nationella partners, betrakta oss som jämlikar.”
Therése Engström
Generalsekreterare för International Rescue Committee (RESCUE) i Sverige.
Louise Olofsson
Biträdande chef för strategiska partnerskap med fokus på FN och nya givare för International Rescue Committee globalt.
Fotnot:
Lokaliseringsagendan innebär att en större andel av det humanitära biståndet ska gå till lokala aktörer, de som finns på plats och är de som först svarar i en humanitär kris.
