I både Nicaragua och Honduras genomförs val i november. Men det är val som är långtifrån fria. I Nicaragua fängslas oppositionella, i Honduras är riskerna överhängande för valfusk. Nu måste EU agera mot aktörer som tar makten med odemokratiska medel, skriver Erik Jennische, Latinamerikachef på Civil Rights Defenders.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
När medborgarna i Nicaragua och Honduras går till allmänna val i november, och ska välja presidenter och ledamöter till nationalförsamlingarna kommer resultaten knappast spegla deras drömmar om framtiden. Förutsättningarna för fria och rättvisa val har kontinuerligt försämrats sedan Daniel Ortega blev president i Nicaragua 2007 och Juan Orlando Hernández i Honduras 2014.
De har båda strategiskt undergrävt förutsättningarna för demokratin i sina respektive länder. Enligt institutet Varieties of Democracy vid Göteborgs universitet, så har demokratin försämrats tydligt i båda länderna, även om utvecklingen i Nicaragua varit mer långvarig och dramatisk. V-Dems data tar dessutom inte hänsyn till den dramatiska utvecklingen i båda länderna under 2021.
Även om mycket skiljer den politiska utvecklingen i de två länderna åt så finns det betydande likheter i utvecklingen inför valen den 7 respektive 28 november.
1. Regeringspartierna har tagit kontroll över hela politiken
Sedan i maj har de nicaraguanska myndigheterna fängslat alla potentiella oppositionella kandidater i valet. En av de starkaste kandidaterna Cristiana Chamorro, som är dotter till Violeta Chamorro som vann presidentvalet mot Daniel Ortega 1991, sitter sedan i juni i husarrest. Sex andra potentiella presidentkandidater har också gripits och sitter fortfarande i fängelse. Det finns nu ingen oppositionell kandidat som ställer upp i valet.
I Honduras har förtrycket från regeringen inte nått samma nivåer, men det finns ingen fungerande demokratisk opposition som kan utmana det sittande regeringspartiet om makten och föra landet tillbaka till en demokratisk utveckling.
2. Valen är inte fria och demokratiska
Den av regeringspartiet helt dominerade nicaraguanska nationalförsamlingen antog i våras ett antal reformer av vallagen som omöjliggör såväl nationell som internationell oberoende valövervakning. De två nicaraguanska organisationerna som har observerat tidigare val – Ética y Transparencia och Instituto para el Desarrollo y la Democracia – kan inte längre arbeta. Den förra har stämplats som utländsk agent av regeringen och den senare har blivit av med sin registrering som organisation.
I Honduras kommer det att finnas såväl internationella som nationella valövervakare. Men det innebär inte att valen blir demokratiska. När rösterna i presidentvalet 2017 räknades på valnatten ledde oppositionskandidaten rösträkningen med fem procentenheter. Plötsligt slutade de officiella siffrorna att komma in, men när räkningen kom i gång igen senare, hade Juan Orlando Hernández tagit ledningen och utropades senare till vinnare. De internationella observatörerna från Organisationen för Amerikanska Stater beskrev valet som illa fungerande, påvisade bland annat intrång i datasystemet och rekommenderade att valet skulle göras om, vilket inte skedde.
Självklart är det ändå viktigt med internationella observatörer i valet den 28 november. Civil Rights Defenders kommer tillsammans med en koalition av latinamerikanska organisationer delta i valobservationen. Resultaten kommer att ligga till grund för de krav som koalitionen kommer att ställa på EU efter valet.
3. Regeringspartierna använder staten för att förtrycka civilsamhället
Det är inte bara den nicaraguanska oppositionen som har attackerats. Det finns idag i princip inga civilsamhällesorganisationer registrerade i landet, varken nationella eller internationella, som inte är allierade med regeringspartiet. I landets fängelser finns det minst 155 politiska fångar, och under de omfattande protesterna 2018 dödades minst 328 demonstranter.
I Honduras har presidenten redan sedan tidigare tagit kontroll över högsta domstolen, och nu i oktober antog kongressen reformer av brottsbalken som möjliggör för domstolar att döma dem som organiserar protester till 10 år i fängelse. Våldet mot människorättsförsvarare är sedan länge omfattande, och klaras mycket sällan upp. Ett exempel av många är våldet mot HBTQI-personer. Organisationen Cattrachas har registrerat totalt 373 mord på HBTQI-personer under perioden 2009 till och med 2020. Inte ens tio procent av morden har klarats upp.
4. Politiken finansieras av narkotikamaffia och korruption
Under många år tog Daniel Ortega emot ekonomiskt stöd från Hugo Chavez regering i Venezuela – en av de främsta finansiärerna av korruption i Latinamerika – och använde det för att bygga den egna rörelsens infrastruktur i landet.
Representanter för narkotikamaffian i Honduras har förklarat att den bidrog till den sittande presidenten Juan Orlando Hernández förra valkampanj med en halv miljon dollar. Och regeringspartiets kandidat nu i november Nasry Asfura har en lång historia av korruptionsskandaler med sig, där han varit såväl upphandlare av offentliga projekt som leverantör av tjänster.
Oppositionskandidaten Yani Rosenthal, kom förra året tillbaka till Honduras efter att ha tillbringat tre år i fängelse i USA. I en rättegång mot en grupp narkotikasmugglare erkände han sig skyldig till att ha tvättat deras pengar.
Den tredje kandidaten Xiomara Castro, är gift med den tidigare presidenten Manuel Zelaya, som var nära allierad med Hugo Chavez, och som hade Yani Rosenthal som minister i sin regering.
Vad kan Sverige och EU göra?
2012 undertecknade Nicaragua och Honduras och de fyra andra länderna i Centralamerika ett associationsavtal med EU, som ger betydande fördelar vad gäller bistånd, handel, investeringar och politiskt samarbete. Men avtalet har också mycket tydliga skrivningar om demokrati och mänskliga rättigheter. Den första artikeln i avtalet säger att:
”Respekt för demokratiska principer och grundläggande mänskliga rättigheter, enligt vad som anges i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och rättsstatsprincipen, […] utgör en essentiell del av detta avtal.”
Den svenska regeringen behöver därför ta ansvar för att EU ställer mycket tydliga krav på att presidenterna och regeringarna som tillträder efter valen i november lever upp till de avtal de själva undertecknat. Om de inte gör det finns det tydliga skrivningar i avtalet om vilka åtgärder EU kan vidta. För om det är inte är tydligt vilka konsekvenser systematiska och allvarliga brott mot avtalets skrivningar om demokrati och mänskliga rättigheter får, finns det ingen anledning till att skrivningarna finns med i avtalen överhuvud.
Och problemet gäller inte bara i Nicaragua och Honduras. Utvecklingen i Guatemala och El Salvador går åt precis samma håll, och när det är dags för presidentval där 2023 och 2024 är det viktigt att kandidaterna vet hur EU kommer att agera om de tar makten med odemokratiska medel.
Erik Jennische
Latinamerikachef, Civil Rights Defenders
|
Uppläsning av artikel
|
