Genom att skylla på frågans ”komplexitet” underblåser Sveriges regering indirekt den turkiska regimens aktiva kampanj mot erkännande av folkmordet i det ottomanska väldet 1915. Det skriver freds- och konfliktforskaren Vahagn Avedian i denna debattartikel.
Nyligen svarade utrikesminister Ann Linde på Armeniska riksförbundets öppna brev till regeringen ang. erkännande av folkmordet 1915. Intet nytt under himmelen i Lindes svar där hon återigen påstår att frågan är ”komplicerad och innehåller flera rättsliga och politiska aspekter”. Saken är nog att det varken är fråga om rättsliga eller politiska aspekter som hindrar regeringen från att hörsamma sitt eget partis uppmaning från riksdagens erkännande 2010 när man drev genom ett erkännande av folkmordet 1915. Sedan gick man och kritiserade dåvarande borgerliga regering för att inte hörsamma riksdagens, de folkvaldas, röst.
Under en intervju med Assyria TV inför valet 2014 sa Stefan Löfven klart och tydligt att ”har vi fattat ett beslut i riskdagen så ska vi naturligtvis fullfölja det”. Men lik många andra politiska ledare så har regeringen Löfven brutit detta löfte och istället använt diverse svepskäl om varför det är en svår fråga. Även föregående utrikesminister Margot Wallström kritiserades för detta när hon påstod att frågan är ”komplicerad”, samma svar som Löfven erbjöd DN. När Wallström pekade på den utredning som regeringen hade beställt om frågans erkännande, svarade rapportens författare, folkrättsprofessorn Pål Wrange att ”Jag förstår inte hennes argument om att ett erkännande skulle kunna leda till ett ansvar för Sverige, jag kan inte se några juridiska konsekvenser av det. Det kan hända att hon har missförstått det”. Det missförståndet verkar vara bestående trots flera förtydliganden sen dess och även Linde hänvisar till detta i sitt svar till Armeniska riksförbundet.
Den rättsliga aspekten och begreppets tillämpbarhet på det armeniska fallet blir ännu mer absurd om man lyssnar på upphovsmakaren till begreppet ”genocide”, Raphael Lemkin. I en intervju om hur han har kommit på begreppet och varför han har engagerat sig i frågan svarar han att det armeniska folkmordet och det faktum att dess förövare undkom bestraffning var ett av skälen till att han myntade begreppet och arbetade hårt för att få det antaget som FN-konvention:
Man kan tycka att det är högst ironiskt att det fall som bevisligen har gett upphov till själva begreppet genocide and dess FN-konvention är också det fall som kanske är mest känt för just dess förnekelse. Men även om denna förnekelse bedrivs aktivt av den turkiska staten sedan republikens grundande 1923 så är den ytterst avhängigt av andra länders assistans, både direkta men också indirekta. Ett sätt att indirekt underblåsa denna förnekelse är att göra som Sveriges regering gör och använda alternativa begrepp eller skylla på frågans ”komplexitet”.
Ska regeringar och parlament uttala sig i frågor som folkmord?
Varför är det då viktigt att Sverige och andra länder erkänner folkmordet? Varför ska vi här i Sverige bry oss om en ”historisk händelse” som ägde för mer än hundra år sen tusentals kilometer bort?
Håkan Boström på GP skriver i en ledarartikel att ”Det är inte politikernas roll att skriva historia”. Så mycket har han helt rätt i om det inte vore för argumentationen i resten av artikeln som bitvis är motsägelsefullt. Det bör nämnas att GP avböjde att publicera det jag skriver här under. Ledarredaktionen avböjde med hänvisning att de tar in replik endast om det är faktafel eller nämnandet av personer medan debattredaktionen tyckte att det skulle bli konstigt om de tog in artikeln när ledarredaktionen inte ville göra det. Ironin över försvarandet av ”liberala samhället” och dess värderingar i Boströms argumentation var påtaglig när GP inte ville bereda plats för påpekandet av uppenbara problem med deras ledarartikel.
Nå väl, debatten som föranledde till Boströms artikel blossade upp just med anledning av utrikesminister Ann Lindes uttalande på årsdagen av folkmordet 1915, då hon kallade händelserna för ”massövergrepp”, något som väckte stor kritik, till och med inom det egna partiet. Kritiken blev högljudd av två skäl: Lindes uttalande kom samma dag då USA:s president Joe Biden äntligen bröt mot sina föregångare och officiellt erkände folkmordet genom att använda den korrekta termen ”genocide”. Det andra skälet till kritiken var snarare Lindes ordval och frågans natur, speciellt i ljuset av Turkiets förnekelsekampanj som använder liknande omskrivningar som en medveten strategi att relativisera och förneka folkmordet.
Men frågan som Boström ställde i sin artikel är dock behörig: ska parlament och regeringar erkänna liknande händelser? Det korta svaret är, ja. Hade det inte varit för Turkiets ihärdiga förnekelse så hade man inte behövt göra det, precis som man aldrig har behövt erkänna Förintelsen, folkmordet i Rwanda etc. Behovet för liknande erkännande, som markering, uppkommer när det finns någon som öppet förnekar och då pratar man inte om individer utan en hel statsapparat.
Faktum är att det är endast andra demokratiska stater som kan förmå stå upp emot turkiska statens förnekelse som har pågått ända sen republikens grundande på 1920-talet. Det är till stor del denna förnekelse som forskningen har brottats med under de senaste 40 åren. Ett officiellt svenskt erkännande är därmed inte att skriva historia, utan bekräfta den forskning som redan finns på plats och att ta ställning för den emot den turkiska statliga förnekelsen.
Vad Boströms genomgående argumentation i artikel, som tyvärr inte är nytt, missar i sammanhanget är att detta inte handlar enbart om ”historia”, utan om begångna brott mot mänskligheten som aktivt förnekas av en stat och bör bemötas. Det kan inte forskare göra utan det åligger andra stater som besitter diplomatiska medel att stå vid forskningens sida och backa upp den politiskt.
Argumenten om det ”liberala samhället” och att politikerna inte ska lägga sig i forskningen blir därmed inte enbart skevt utan faktiskt fel. Om forskningen nu slår fast att det var folkmord och användningen av ”alternativa” begrepp är en välkänd strategi hos förnekaren för att relativisera och förneka, varför ska då Sverige göra detsamma? Jag likställer detta med klimatfrågan: politiker är knappast experter inom miljö- och klimatforskning. Men ändå tar politiker beslut på existerande konsensus och kallar den rådande situationen för ”global uppvärmning”, ett begrepp som vissa forskare och politiker bestämt avfärdar. Varför ska bekräftelsen av tvärvetenskaplig forskning gällande folkmordet 1915 vara annorlunda?
2002 fick International Center for Transitional Justice (ICTJ) i uppgift att undersöka frågan om händelsernas benämning ur ett strikt rättsligt perspektiv. Deras 17-sidiga rapport summerades med följande slutsats ”…händelserna, i deras helhet, kan därför sägas innehålla alla elementen för folkmordsbrott så som det anges i [folkmords]konventionen och juridiska forskare så väl som historiker, politiker, journalister och andra skulle vara rättfärdigade att fortsätta att beskriva dem som sådant.” Svenska regeringen borde lyda det rådet utan något förhinder eller oro.
”Politik och folkrätt flyter ihop” har Ove Bring, professor emeritus i folkrätt, sagt. Det har även jag belyst i min avhandling om minnespolitiken som formar och håller frågan om folkmordet 1915 levande ett helt sekel senare. Denna ”historiska” fråga handlar mer om våra demokratiska grunder i ett liberalt samhälle än just bara ”historia”. Om lag och rättvisa är hörnpelarna i våra moderna demokratier, underminas demokratin om sanning och rättvisa utesluts. Det är exakt vad historierevisionismen i form av folkmordsförnekelse har åstadkommit i Turkiet och omvärlden, däribland Sverige, bidrar till deras bristande demokrati genom sin björntjänst att inte konfrontera ”alternativa fakta”. Minnespolitiken och signifikansen hos ett svenskt erkännande har därmed en mångfacetterad positiv påverkan som inte går att redogöra på ett uttömmande sätt här. Men låt oss bara konstatera att Turkiets förnekelse som Sverige indirekt bidrar till har skapat en alternativ nationell berättelse om hur de förrädiska armenierna, den inre fienden, identifierades och fick en rättvis behandling. Denna alternativa verklighet har sedan dess blivit ett rättesnöre för hur man identifierar och behandlar dessa ”inre fiender” under republikens historia, vare sig det rör sig om kurder, gülenister eller andra politiska dissidenter.
Politiken bör ta ställning för forskningen, speciellt när det gäller mänskliga rättigheter, folkrätt och demokratiska värderingar. Det är när politiken håller tyst eller låter bli att ta tydlig ställning för fakta och rättvisa som man urholkar de demokratiska grundpelarna, inte tvärtom.
Vahagn Avedian
Fil. dr, fred och konfliktforskare, författare till Knowledge and Acknowledgement in the Politics of Memory of the Armenian Genocide (Routledge, 2019)
Läs också!
