Kenya: Byn där inga män är tillåtna


Jane Nolmogen i byn Umoja diskar en te-kopp vid sitt hus.
Jane Nolmogen vid sitt hus. Här är hon ägaren och ingen man kan tvinga bort henne. Foto: Dominic Kirui Thomson Reuters Foundation.

REPORTAGE. Umoja är en alldeles speciell by i distriktet Samburo i Kenya. Umoja är nämligen enbart till för kvinnor och barn. Män är helt enkelt inte tillåtna. Byn grundades som en trygg plats för kvinnor och flickor som drabbats av våld i hemmet och som tvingats bort av sina män. Trettio år senare driver kvinnorna i Umoja frågan om rätten att själva äga mark.

När Jane Nolmongens man förvisade henne från familjens hem, efter att han upptäckt att hon hade våldtagits av en brittisk soldat, begav hon sig till en plats där hon visste att hon skulle vara säker: en by helt driven av kvinnor där män inte är tillåtna.

Under de senaste 30 åren har Nolmongen bott i byn Umoja (som betyder enhet på Swahili) i Samburu-distriktet i Kenya, fostrat sina åtta barn och brukat den mark som snart kommer att vare hennes egen, i strid med en kultur där kvinnor betraktas som fäders och makars egendom.

– De andra i byn har varit ett viktigt stöd för mig, och tillsammans har vi arbetat för att förbättra våra liv och lärt oss vikten av kvinnors rättigheter. Men bland Samburu-folket är vi kvinnor inget annat än skräp för våra män, konstaterar Jane Nolmongen som idag är 52 år, samtidigt som hon tänder elden för att göra lite te. 

Jane Nolmongen var bland de första invånarna i byn Umoja, som grundades 1990 som en tillflyktsort för Samburu-kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och avvisats och i samband med det förlorat alla anspråk på egendom, liksom för de kvinnor som flytt äktenskap eller kvinnligt könsstympning (FGM). Idag står kvinnorna inför utsikten att få ägandereätt till den mark de brukar, något de aldrig skulle ha fått utanför den egna byn. Och deras kamp innebär också att andra kvinnor nu börjar kräver sin rätt till mark. 

– Bland Samburu-folket hade detta varit omöjligt för 30 år sedan. Vi kvinnor skulle aldrig ha fått äga och annan egendom, eftersom mannen inte tillät det, konstaterar Jane Nolmongen.

Grundades för trettio år sedan
Byn Umoja skapades av Rebecca Lolosoli, som kastades ut ur sitt samhälle och misshandlades av en grupp män efter att hon protesterat mot kvinnlig  könsstympning. När hon återhämtade sig på ett sjukhus kom hon på idén att starta en by där män förbjöds. Umoja, som betyder ’enhet’ på swahili, började med 15 kvinnor – som mest växte befolkningen till cirka 50 familjer. Nu bor det totalt 37 kvinnor och deras barn i byn, som består av de hem som kvinnorna byggt tillsammans och en skola, omgivna av ett staket av taggiga grenar.

Kvinnorna tjänar pengar på att sälja honung och handgjorda pärlor till turister, även om pandemin nu gjort att de i praktiken saknar dessa inkomster. 
– Efter det att sjukdomen bröt ut har det inte kommit några turister alls hit, så vi måste hitta på  andra sätt att överleva. Under tiden lever de som kan på pengar de sparat, fortsätter Jane Nolmongen.

Henry Lenayasa, administrativ chef i det distrikt där byn Umoja ligger, konstaterar att kvinnornas initiativ är ett exempel på att allt fler börjar inse att kvinnor och män har lika äganderätt:
– Som distriktschef ska jag följa konstitutionen för att se till att kvinnor får sin rättvisa andel. Jag håller ofta möten runt om i byarna för att sprida budskpapet och jag betonar hur viktigt det är att stärka flickors egenmakt, berättar han.

Stöd i konstitutionen
I Kenyas konstitution anges att alla kvinnor har lika rätt till egendom, men i praktiken överförs mark vanligtvis från fäder till sina söner, vilket gör det svårt för kvinnor att äga mark. Enligt Kenya Land Alliance äger kvinnor mindre än två procent av all mark i landet. Bland Samburu-folket praktiseras ett gemensamt markägande, men alla beslut om hur marken används och fördelas fattas av männen.

Men snart kan alltså Umojas kvinnor ha laglig kontroll över den betesmark, några kilometer från byn, som de för några år sedan köpte med hjälp av egna besparingar och donationer. Regeringen ser nu över den ansökan byn lämnat in. Om den beviljas  kommer den att skydda kvinnorna och deras möjlighet till försörjning, inte minst i samband med sammanstötningar kring land och vatten som ofta bryter ut mellan Samburu och rivaliserande samhällen.

Jane Nolmongen vid sitt hus. Foto: Dominic Kirui, Thomson Reuters Foundation.

Kvinnorna i Umoja reser också till närliggande samhällen för att öka kunskapen om vikten av att inkludera kvinnor i mark- och fastighetsägande.

– Och i de fall en kvinna lämnar byn för att återvända till sin man ser de andra till att hon inte återgår till att bli en andra klassens medborgare. Vi för vidare kunskap om att kvinnorna har rättigheter och sen följer vi upp för att se till så att hon faktiskt får sina rättigheter tillgodosedda, inklusive att se till så att hon faktiskt har äganderätt till sin egendom, fortsätter Jane Nolmongen.

Påverkat andra byar
I grannbyn Nashami berättar Samuel Leyapem som är 75 år hur kvinnorna i Umoja under de senaste tre decennierna inspirerat hans samhälle till att också där stärka kvinnors rättigheter:
– Numera tillåter även vi här i vår by kvinnor att äga egendom som nötkreatur och till och med att köpa mark. Men personligen skulle jag vilja ha det mer så hon – efter att kvinnan köpt sin mark – också involverar sin man, så att de båda är glada, säger han.

Juliana Nnoko-Mewanu, forskare kring kvinnor markegendom på Human Rights Watch, menar att kvinnor inte ska behöva utestänga männen ur sina liv för att kunna fatta självständiga beslut om sin egendom:  

– Kvinnor ska inte behöva tvingas till separata platser och utrymmen för att kunna använda, kontrollera och känna sig säkra över att de har äganderätten på sin sida. Istället måste regeringen införa åtgärder som skyddar  kvinnors rätt till egendom under äktenskap, skilsmässa och i händelse av att maken dör, säger hon.

I byn Umoja är Jane Nolmongen tacksam över att hon, trots att hon aldrig återvände till sin man, har kunnat skicka alla sina barn till skolan och att hon numera har rätten till den mark hon bor och arbetar på. Det är en rättighetstänkande hon fört vidare till sina vuxna barn: en son som är polis och en  dotter som arbetar som journalist.

– De har kunskapen och de vet att de har rätt till egendom – på det sätt de själva vill, säger hon med eftertryck.

Dominic Kirui
Thomson Reuters Foundation

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.