I veckan arresterades Nika Melia, ledare för Georgiens största oppositionsparti, samtidigt som landets premiärminister avgick i protest. Protesterna fortsätter och utvecklingen riskerar att skapa kaos. Men vad handlar konflikten egentligen om? Vi frågade George Mchedlishvili, vid International Black Sea University i Tbilisi.
I dagarna arresterades Nika Melia, ledare för Georgiens största oppositionsparti Förenade nationella rörelsen (ENM) när partiets lokaler stormades av polis, trots omvärldens uppmaningar om dialog och återhållsamhet. Detta riskerar att kasta in landet i en djup kris. Den politiska striden inleddes i oktober förra året när den georgiska drömkoalitionen vann valet. Oppositionspartierna hävdade att omröstningen manipulerades och vägrade inta sina platser i parlamentet. Premiärministern Giorgi Gakhari avgick i förra veckan med hänvisning till att planerna på att arrestera oppositionsledaren skulle skapa kaos i landet.
På lördagen den 27:e februari fortsatte protesterna och demonstranterna krävde att Niki Melia skulle friges. Samtidigt skriver Washington Post att kaoset i Georgien spelar Putin i händerna och uppmanar landets politiker till samförstånd och kompromisser.
Vad händer nu? Och vad är grunden till konflikten? Vi frågade George Mchedlishvili, docent i statsvetenskap vid International Black Sea University i Tbilisi.
Hur skulle du karaktärisera den senaste utvecklingen?
– Fängslandet av ENM:s ledare Nika Melia är knappast en positiv utveckling i sig. Det måste dock sägas att Nika Melia bär en betydande del av ansvaret för det som hände. Han hade varnats vid mer än ett tillfälle att underlåtenheten att betala en borgen på 40 000 georgiska Lari (cirka 12000 dollar) skulle innebära att han frihetsberövades. Denna borgen infördes på Melia för att ta bort det övervakningsarmband som hade fästs vid hans handled för de påstådda uppmaningarna att storma parlamentet under de enorma protesterna i juni 2019. Även om det formellt var rätt att gripa honom så kan det inte ha undgått regeringen att ett gripande skulle leda till våldsamma protester och därmed ytterligare öka spänningen i landet. Denna utveckling bidrar till ytterligare polarisering av det georgiska politiska landskapet, vilket knappast lovar gott för landets euro-atlantiska ambitioner.
Vad är bakgrunden till konflikten?
– Den går tillbaka mer än tio år i tiden när partiet Georgiska drömmen (GD) skapades för att besegra ENM som styrt fram till dess. 2012 lyckades GD vinna valet och partierna bytte plats, men hatet mellan de två partierna är fortsatt lika stort. ENM anklagar GD för att vara pro-ryskt och GD anklagar i sin tur ENM för förföljelser och övergrepp under partiets år vid makten. Georgisk politik handlar om att vinna eller förlora allt, och denna olyckliga bipolära situation lär bestå fram till dess att tvåpartisystemet kan brytas av andra partier. Den akuta situationen ska alltså ses som en del i denna maktkamp mellan de två partierna.
Vilka är de främsta orsakerna till denna händelseutveckling?
– UNM och flera mindre oppositionspartier hade hoppats att valet i oktober skulle rubba GDs maktställning, men så blev det inte. GD fick visserligen ett minskat stöd, men har fortfarande en majoritet i parlamentet. Det fanns viss kritik mot hur valet genomfördes, men utländska bedömare och andra är överens om att valresultatet är legitimt. UNM valde dock att bojkotta parlamentet och istället ökade deras protester utanför parlamentet. 2019 hade partiets ledare dömts för anstiftan till våld och bar därför ett övervakningslarm som han demonstrativt valde att ta av sig i november förra året – väl medveten om vad denna handling skulle kunna leda till. Man kan också säga att oppositionen ändå tjänar på den högre konfliktnivån, eftersom de förlorar mer på status quo.
Vem har ansvar för det som skett?
– Båda parter bär ansvaret. Oppositionsledaren valde själv att lägga hinder i vägen för att hindra rättvisa. Han kunde inte låta bli att förutse konsekvenserna av en sådan uppförandelinje. Å andra sidan agerade myndigheterna mycket oklokt och klumpigt. De borde rimligtvis ha kunnat förutse att det skulle bli kraftiga internationella reaktioner på gripandet.
Tomas Nordberg
