DEBATT. Biståndsministerposten behöver det jordnära anslag som Peter Eriksson haft, med fokus på demokrati och reformsamarbete. Den biståndsminister som Sverige nu behöver är en kombination av Gunilla Carlsson och Peter Eriksson, skriver Martin Ängeby, Generalsekreterare för Silc.
Peter Eriksson (MP) slutar med omedelbar verkan som biståndsminister. Det är olyckligt. Biståndministerposter behöver just det jordnära anslag som Peter Eriksson har haft. Peter Eriksson är så gammal i gården att han var en av nyckelpersonerna i att förvandla den gröna rörelsen till ett riksdagsparti att räkna med. Peter Erikssons erfarenhet som kommunalråd i Kalix kommun från 1999 till 2004 har också format en karl med betydande förankring i verkligheten.
Det är inte varje biståndsminister som blir ihågkommen som reformator. Gunilla Carlsson (M) var en. Peter Eriksson har varit en annan. Från början stakade Eriksson ut en ny kurs: fokus ska vara på demokrati och på reformsamarbete i östra Europa. Båda dessa områden var negligerade av den tidigare biståndsministern Isabella Lövin, som förvisso ville rädda världen, men som saknade praktiskt handlag för att världen också skulle kunna räddas – ett spadtag, en vaccinering och ett fritt demokratiskt val i taget.
Med reformatorn Gunilla Carlsson som biståndsminister blev det ordning på styrningen av biståndet. Reformerna var genomgripande och tog tid, och lämnades tyvärr för fäfot av hennes efterträdare som återgick till en mer luddig styrningsmodell. Peter Eriksson har inte visat sig ha något särskilt intresse för styrningen av biståndsmyndigheten. Dock var han tydlig med sina prioriteringar, vilket är en stor fördel när biståndsorganisationer försöker uttolka biståndsmyndighetens ganska allsmäktiga vilja.
Den biståndsminister som Sverige behöver är en kombination av Gunilla Carlsson och Peter Eriksson. Biståndet ska förvaltas med samma stringens som övrig statsförvaltning, och biståndets prioriteringar måste vara tydliga.
Vad den kommande biståndsministern måste ta itu med är följande:
- Ett fortsatt fokus på demokrati, samt civila och politiska rättigheter. Man kan inte äta demokrati, men man kan inte heller andas utan frihet. Utan ett lokalt ansvarsutkrävande som fungerar i utvecklingsländerna kommer biståndet inte förmå mer än att lindra konsekvenserna av autokraters vanstyre. När människor släpps fria att delta i, och utforma sina samhällen och sina egna liv, ökar både välståndet och jämlikheten. Ekonomiska och politiska friheter är förutsättningen för social utveckling och utrotning av hunger och fattigdom.
- Målstyrningen måste återställas och skärpas ytterligare. Den ekonomiska controllern har blivit en ny överstepräst inom biståndshanteringen. Sund ekonomisk redovisning är en förutsättning för biståndets trovärdighet och funktion, men huvudmålet är att uppnå högre mål. Att biståndsprojekten ska leda till önskvärd utveckling. För regeringens vidkommande gäller det att vara ytterst tydlig i de uppdrag som man ger till biståndsmyndigheten, och att motstå frestelsen att nämna allt för att ingen ska klaga. Av biståndsmyndigheten bör biståndsministern utkräva större öppenhet i hur man väljer vilka projekt och program som ska få stöd. Idag finns inga krav på att den minsta anbudsförfrågan ska skickas ut, och valet av projekt är helt skönsmässigt.
- Utvecklingsländernas eget ansvar måste betonas. En majoritet av jordens fattiga bor i medelinkomstländer. Varje människa på flykt från ekonomiska umbäranden är en brist hos de länder som man flyr ifrån. I medelinkomstländer behövs sociala reformer, och som biståndsland kan vi kräva att de egna medborgarna, de som inte är fattiga, bidrar till landets utveckling genom att betala skatt. Svenska knegare ska inte betala för skolor i Guatemala om guatemalanska managementkonsulter samtidigt betalar en inkomstskatt på 14 procent. Att verkligen rycka tag i och bidra till genomförandet av Addis Ababa-deklarationen för utvecklingsfinansiering är ett angeläget uppdrag för nästa biståndsminister.
- Klimatreformer är lokala. Varje land måste anpassa sin lagstiftning och sina nationella prioriteringar. Reformer är nyckelordet. Svenskt bistånd måste engagera sig på reform- och policynivå i mottagarländerna, och inte lägga allt krut på trötta diplomater i de globala institutionerna. Varje handlingsplan för cykel, varje investering i sopsortering och varje skatt på miljöfarliga varor i ett enskilt utvecklingsland är en viktig seger för hela världen. Här måste svenskt bistånd på ett tydligare sätt engagera sig tillsammans med reformmakare – think-tanks, lokala CSO:er och nationella politiska partier – för att utforma framtidens reformer och forma framtidens reformorienterade politiska ledare. De globala målen genomförs lokalt.
Nästa biståndsminister bör stå fri från särintressen, ha ett praktiskt handlag, och ha jordnära prioriteringar. Varmluft är det sista vi behöver.
Martin Ängeby
Generalsekreterare, Silc (Svenskt internationellt liberalt center)
