Den 2 september kom vi till Tirana och min fru Elsa inledde sin tjänstgöring som Sveriges ambassadör till Albanien. 300 soldagar om året, stadigt växande turism, Balkans bästa kök, Adriatiska havet fyrtio minuter bort – vi möblerade våra gästrum med omsorg och såg fram emot en ständig ström av gäster på residenset. Vi hade inte varit här tre veckor ens förrän nyheten om den första jordbävningen nådde oss där vi satt i Volvon på väg hem efter att ha köpt kilimmattor i basaren i grannstaden Kruja.
Den andra jordbävningen inträffade två månader senare, den 26 november, och var den värsta som drabbat Albanien i modern tid. Elsa avbröt sin tjänsteresa i Prishtina och körde hem till Tirana i kapp med hjälpkonvojerna. Efter en veckas katastrofarbete dygnet runt, med svensklistor, rapportering och hjälpsamordning, hade vi en sedan tidigare inplanerad veckoslutsresa söderut, för att se de historiskt intressanta städerna Berat och Gjirokaster. Det kändes lite underligt att lämna Tirana, motorvägen låg ovanligt öde, men i takt med att vi kom söderut och lämnade jordbävningsområdet bakom oss verkade vardagen pågå som om inget särskilt hänt. Vi tillbringade natten i Berat och efter att ha ägnat morgonen åt att klättra runt bland sevärdheterna satte vi oss i Volvon och fortsatte söderut mot Gjirokaster, staden där Enver Hoxha och Ismail Kadaré föddes, odödliggjord i Kadarés roman Krönika i sten, staden där Ali Pasha – Balkans Napoleon – residerade. Vi hade bokat rum på hotell Old Bazaar 1790, ett ottomanskt palats i gamla stan i Gjirokaster, vi var förväntansfulla.
Vi kom aldrig till Gjirokaster. Halvvägs ringde Elsas mobil: med anledning av landets nödläge efter jordbävningen var hon tillsammans med andra ambassadörer kallad av landets premiärminister till ett krismöte samma kväll. Bara att köra av vid nästa avfart och sätta fart hem mot Tirana igen, ringa och avboka hotell Old Bazaar 1790. Det är första gången jag avbokat ett hotell och verkligen kunnat hänvisa till force majeure.
Vi ville fortfarande till Gjirokaster. Vi väntade ut julfirande, jourhelger och annat. Vi bokade in oss på hotell Old Bazaar 1790 igen, ännu mer förväntansfulla.
Ni anar säkert vad som hände. Albanien är ett litet land och dess sjukvård har inte kapacitet för en fullskalig epidemi: premiärministern införde stenhårda restriktioner på alla resor, all turistnäring, ja, i stort sett all näringsverksamhet. Restauranger och kaféer stängdes. Hotell Old Bazaar 1790 svarade inte ens i telefon när jag försökte ringa igen för att än en gång avboka med hänvisning till force majeure.
Men vi ger inte upp. Vi ska se Gjirokaster, vi ska besöka Ali Pashas slott och se huset där Kadaré föddes.
Tredje gången vi ger oss ut på den gamla karavanvägen till Elsaban och vidare söderut kanske vi verkligen kommer till Gjirokaster. Tredje gången vi bokar rum på hotell Old Bazaar 1790 så kanske vi verkligen får bo där också. Eller så släpps någon annan av de egyptiska hemsökelserna lös: hagelstorm, grodregn eller svärmar av gräshoppor. Det låter inte sannolikt, men är det något som fått justeras i allt raskare takt det senaste halvåret så är det just vår uppfattning om det sannolika. Jag är hursomhelst beredd att chansa, sätta mig i vår Volvo, rulla ut genom grindarna till det staketomgärdade reservatet där vi tillbringar det mesta av våra dagar och köra in bland bergen. Det var ju äventyret vi skrev upp oss för.
Kristoffer Leandoer lämnade Södermalm för Tirana och har ännu inga planer på att återvända.
