Räknas det som en verklig resa när jag åker till landet jag kommer ifrån? Den moderna romantiska myten – resa som ett äventyr 2.0, med extra benutrymme för extra pris – ställer höga krav på vad en riktig resa ”egentligen” är. En resa ska inkludera nya smakupplevelser, intressant kultur, konstig natur – eller åtminstone människor som ser helt annorlunda ut! Inget sånt upplever jag på mina besök till Ukraina. Allt är bara väldigt vanligt för mig som växte upp där. Och faktiskt egentligen också för vem som helst som reser från Sverige: samma björkar och skator, köttbullar och sill, ljushåriga människor – till och med en blågul flagga!
Och ändå är detta den mest spännande resa jag kan föreställa mig just nu. För vad kan vara bättre än en resa där jag inte behöver stressa över visum, inte tänka på hur jag ska prata med gränspolisen eller ta mig runt? Där jag inte behöver läsa rekommendationer eller söka efter tecken på ett ”riktigt” lokalt ställe? Alla de där sakerna som i verkligheten inte ger så mycket mer, men är nästan oundvikliga på resor till ”exotiska” platser som gör sig bra på Instagram. Nej, tack! När gränserna öppnas reser jag först till min gamla vanliga Ukraina. Istället för att söka efter något exotisk kommer jag att titta på det bekanta med mina post-självisolerings ögon: jag hittar säkerligen massor av nytt och roligt i mina #resedrömmar.
Alona Melnyk
Redaktör på Global Reporting, bosatt i Solna, längtar till Monastyrysche i Ukraina.
