Därför håller påven tyst om förtrycket i Kina


Påven fira påsk i Rom 2019. Foto: Shutterstock.

Sedan han 2013 utsågs till påve har Franciskus skaffat sig ett rykte som en förkämpe för rättvisa och fred. Men en sak talar han tyst om: de allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina. Ett avtal från 2018 ger svaret, skriver Phillip Anstrén i denna analys.

Vatikanen är en teokrati, Kina en ateistisk stat. Denna avgrundsdjupa skillnad återspeglas i de diplomatiska förbindelserna dem emellan: Vatikanen är ett av de bara femton länder som erkänner Republiken Kina, Taiwan. Det irriterar Folkrepubliken, som ovillkorligt insisterar på att vara världens enda Kina. 

Men avståndet har börjat krympa. Vatikanen och Kina förhandlade 2018 fram ett gemensamt svar på en fråga de hade bråkat om i årtionden: vem tillsätter de biskopar som vägleder Kinas tolv miljoner katoliker? De två parterna kom överens om att dela på ansvaret. Hur fördelningen exakt ser ut är oklart. Avtalstexten har inte offentliggjorts. Sannolikt handlar det om en process där påven tillsätter biskopar som först godkänts av de kinesiska myndigheterna. 

Detta avtal kan få omfattande konsekvenser. Det banar inte bara vägen för diplomatiska relationer mellan Vatikanen och Kina, vilket riskerar att spä på instabiliteten i Taiwansundet. Det kan också undergräva Påve Franciskus moraliska legitimitet och stärka det kinesiska kommunistpartiets – med negativa följder för mänskliga rättigheter i världen och Kina. För att förstå varför är det först nödvändigt att analysera hur avtalet påverkar läget för kinesiska katoliker.

Brustna förhoppningar
Kina har två katolska kyrkor. Den ena, Kinesiska patriotiska katolska föreningen (KPKF), instiftades 1957 av den kinesiska regimen. KPKF styrdes fram till 2018 av biskopar som tillsattes unilateralt av Kinas Statsadministration för religiösa angelägenheter. Detta var oacceptabelt för heliga stolen, som sedan medeltiden insisterat på att påven har den yttersta makten över den apostoliska successionen. Den andra kyrkan består av kinesiska katoliker som är lojala mot Vatikanen, men inte KPKF. Dessa hade där så var möjligt biskopar som blivit godkända av påven, men fick i många fall klara sig utan apostoliskt ledarskap. 

KPKF-trogna katoliker har inte alltid sluppit undan de kinesiska myndigheternas misstänksamhet, till exempel under Kulturrevolutionen. Detta berodde också delvis på att de två kyrkorna överlappar varandra. Men de som bekänner sig till påven har varit mer utsatta. Eftersom deras kyrka inte är sanktionerad av myndigheterna tvingas de ofta utöva sin tro under jord i improviserade kyrkor. Deras ledare är ofta måltavlor för trakasserier. Många av deras präster har genom åren fängslats eller satts i husarrest, ibland i flera årtionden. 

Heliga stolen gick med på att försöka ena de två kyrkorna delvis, eftersom man räknade med att detta skulle lätta trycket på Vatikantrogna katoliker i Kina. Det fanns skäl att göra detta just 2018. Kina reformerade det året sitt regelverk för religiösa angelägenheter så att det kriminaliserar religiösa aktiviteter som “skadar den nationella säkerheten, undergräver etnisk enighet, splittrar nationen… [eller] hindrar upprätthållandet av offentlig ordning.” Dessa otydliga formuleringar ger de kinesiska myndigheterna fritt fram att övervaka och arrestera personer som tillhör religiösa församlingar. Det gäller särskilt om dessa både har både kopplingar till utlandet och tekniskt sett är olagliga.

Men trots eftergifter – heliga stolen har bland annat avsatt flera av sina egna biskopar och ersatt dem med tidigare bannlysta KPKF-präster – har läget för kinesiska katoliker förvärrats sedan 2018. Kommunistpartiet har inte frigivit några av de präster som fängslades innan avtalet trädde i kraft. Istället har det kommit in nya rapporter om fängslanden och tvångsförsvinnanden. De kinesiska myndigheterna har också fortsatt med att stänga ner – eller installera säkerhetskameror utanför – kyrkor som vägrat att ansluta sig till KPKF. Kinas agerande är egentligen inte förvånande. Misstänksamhet mot religion är djupt kodat i kommunistpartiets marxistiska DNA. I den historiska bakgrunden lurar också Taipingupproret, som skakade Kina mellan 1850 och 1864 och leddes av Hong Xiuquan, en kristen mystiker. Strikt kontroll över religiösa grupper är inte någonting som kinesiska politiker kompromissar bort lättvindigt. 

Den tendensen har också hårdnat sedan den kinesiska presidentposten 2013 gick till Xi Jinping. Xi har drivit en aggressiv politik för att “kinesifiera” all religion som utövas i Kina. Det mest kända exemplet är kommunistpartiets agerande i den autonoma regionen Xinjiang. Myndigheterna har där satt över en miljon människor i koncentrationsläger, i vilka muslimska uigurer tvingas att avsvära sig sin tro och bekänna sig till kommunistpartiets läror. Katoliker och andra kristna har också utsatts för intensifierade förföljelser. Kinesiska myndigheter har de senaste åren rivit hundratals kyrkor eller korsen ovanpå dem.

Kritiserad tystnad
Påven Franciskus har varit tyst om dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är inte karakteristiskt för honom. Samma påve som i sina söndagsböner drar världens uppmärksamhet till krig och kriser i Myanmar, Jemen, Ukraina, Nigeria och Venezuela har inte höjt sin röst för uigurerna i Xinjiang. Franciskus – som uppmanat både Bashar al-Assad och Vladimir Putin att stoppa slakten i Syrien – har till stöd för demokratiprotesterna i Hongkong inte mer än utfärdat ett otydligt uttalande som inte ens nämner Kina vid namn. Detta har motiverat högt uppsatta personer inom katolska kyrkan att kritisera Vatikanens hållning. Kardinal Joseph Zen, tidigare ärkebiskop i Hongkong, har till exempel uttryckt hårt motstånd mot den heliga stolens villighet att överlämna makt över den apostoliska successionen till en vad han ser som ateistisk, kriminell och auktoritär stat likt den kinesiska. Han har också fördömt hur avtalet överger de katoliker som inte vill uppgå i KPKF. Både Zen och kardinalen Charles Maung Bo, ärkebiskopen för Myanmar, har tagit ställning för demokratiprotesterna i Hongkong – i protest mot heliga stolens hållning. Även andra har uttryckt sin oro

Franciskus tystnad kan också få andra följder. Vatikanen är en moralisk stormakt. Att påven väljer att inte kritisera Kinas övergrepp riskerar att ge andra länder en ursäkt för att inte heller göra det. Det är skadligt, för många länder tvekar av diplomatiska och ekonomiska skäl att kritisera Peking.  Ett exempel är från juli 2019, när 50 stater – inklusive många muslimska länder – skrev ett brev till FN:s råd för mänskliga rättigheter där de försvarade Kinas agerande i Xinjiang.

Franciskus, som överhuvud för världens 1,2 miljarder katoliker, har unika förutsättningar att forma den globala opinionen om läget för religions- och övertygelsefriheten i Kina. Det gäller särskilt för länder i Latinamerika och södra Europa där katoliker är i majoritet. Påvens ord väger också tungt för anhängare till många andra kristna trosinriktningar. Att Vatikanen ligger lågt – sannolikt för att inte riskera sitt avtal med kommunistpartiet – riskerar därför att försämra de globala förutsättningarna för mobilisering till stöd för utsatta troende i Kina. Pekings mjuka makt skulle alltså kunna få en skjuts i och med det godkännande som påvens samarbetsvilja signalerar. Det är inte den enda möjliga negativa geopolitiska följden av avtalet mellan Vatikanen och Kina. De två parterna förlängde nyligen sitt avtal, vilket pekar mot att Vatikanen eventuellt kommer erkänna Kina trots starka invändningar från USA:s utrikesminister Mike Pompeo. Detta är inte oundvikligt: Vatikanen har haft ett avtal om biskopstillsättningar med Vietnam sedan 1996, men erkänner inte Hanoi. Men det skulle vara ett logiskt nästa steg. Det är vad kommunistpartiet vill ha mest av allt och ett trumfkort som påven skulle kunna spela för att sätta tryck på Kina.

Av Taiwans femton kvarvarande diplomatiska partner är många katolska länder vars ledare kan se heliga stolens närmande till Kina som ett grönt ljus för att erkänna Kina. Det skulle vara farligt. Diplomatiska relationer med andra länder ger Taiwan folkrättsligt skydd eftersom de – enligt Montevideokonventionen – krävs för att öriket ska kunna betraktas som en stat. Taiwan är redan under hårt tryck från Kina: öriket har under 2020 behövt skicka upp stridsflygplan mer än 4000 gånger för att bemöta kinesiska militära operationer i Taiwansundet. Om fler länder överger Taiwan är det möjligt att läget destabiliseras ytterligare. Det kan få potentiellt allvarliga följder för den sköra freden i Taiwansundet.  

En bortglömd historieläxa
Varför håller heliga stolen trots allt detta sitt avtal med kommunistpartiet? Rädsla att läget för katoliker i Kina skulle kunna förvärras ytterligare är en förklaring. En andra anledning är att påven oroar sig för katolicismens ställning i Kina. Splittring gör det svårt för katolska kyrkan att tävla med det uppsving protestantismen har åtnjutit i landet. Bara tolv av Kinas 70 miljoner kristna är idag katoliker. Rom hoppas att avtalet ska bidra till att vända på den trenden.

Historiskt minne är en annan förklaring, särskilt de följande två diplomatiska erinringarna. Den ena har sina rötter i Kyrkostaterna, de territorier heliga stolen besatt fram till 1870. Dessa gav påven begränsad men reell värdslig makt och en plats i det internationella systemet. Vatikanstaten har aldrig riktigt glömt den statusen. Idag motiverar den vatikanska diplomater att eftersträva relevans genom att ge sig in i förhandlingar med Kina, som ju är en framväxande stormakt.  

Det andra historiska arvet härstammar från 1962. Det året, i samband med Andra Vatikankonciliet, började heliga stolen mjuka upp sin hållning till länderna bakom järnridån. Vatikanen tonade ner sin anti-kommunistiska retorik och uppmuntrade katoliker att upphöra med sitt motstånd mot kommunistiska regimer i Central- och Östeuropa. Heliga stolen slutade också stödja präster som motsatte sig denna så kallade Östpolitik, bland annat den tjeckoslovakiske kardinalen Joseph Beran och den ungerske Jozsef Mindzsenty. Kort sagt drev Vatikanen en politik som idag återspeglas i Franciskus förhållningssätt till Kina. 

Östpolitiken var ett misslyckande. Situationen för katoliker i Sovjetunionen och länder såsom Ukraina och Litauen förbättrades inte efter 1962. I ett flertal länder, såsom Ungern och Tjeckoslovakien, fylldes den katolska hierarkin med regimvänliga präster och biskopar som sällade sig till kommunistregimernas repressiva agendor. Vatikanen infiltrerades av östeuropeiska agenter, vilket försämrade heliga stolens förhandlingsposition och förvärrade läget ytterligare.

I Polen – där kardinalerna Stefan Wyszynski och Karol Wojtyla till synes lydde heliga stolen men fortsatte med sina protester – lyckades katolska kyrkan däremot behålla sin integritet och vitalitet. Det blev också den då nyvald påven Wojtyla, som 1978 tog namnet Johannes Paulus II, som begravde Östpolitiken och intog en skarpare hållning mot förtrycket i Östblocket. Hans retoriska stöd bidrog till att spä på de revolutioner som ett decennium senare ledde till det sovjetiska imperiets fall, och till att katolicismen skulle komma att frodas i Östeuropa efter kalla krigets slut. 

Det återstår att se om den heliga stolen kommer att erinra sig dessa historiska erfarenheter. För de mänskliga rättigheterna i världen och Kinas skull – och inte minst för Taiwan –  skulle det vara bra om detta skedde förr snarare än senare.

Phillip Anstrén
Debattör och skribent

 

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.