Ett tung årsdag – ett år efter protesterna i Libanon


Eufori, hopp och kreativitet genomsyrade den libanesiska revolution en. Ett år senare är folk åter ute på gatorna. Foto: Ylva J Bergman.

ANALYS. Det har gått ett år sedan proteströrelsen startade i Libanon. Tre premiärministrar senare sitter samma elit kvar vid makten och den enorma explosionen har slagit Beirut i spillror. Men även om många lämnat landet så fortsätter kampen mot nepotism och korruption. 

Alla som varit mitt i omvälvande historiska skeende kan inte undgå att drabbas av den eufori som finns när människor går samman. Som när Berlinmuren föll den 9 november 1989. En bit in på nästa år, den 27 februari 1990, släpptes Nelson Mandela från fängelse på Robben Island i Sydafrika och hela världen följer hans första steg mot frihet i livesändningar som ännu inte riktigt blivit vardagsmat för mediepubliken. 

En lika euforisk känsla omgav de uppblossande demonstrationer som svepte över Libanon från den 17e oktober 2019. Staden vibrerade, alla pratade med varandra om protesterna. Nu skulle äntligen den politiska korrupta eliten som drivit landet mot vansinnets rand tvingas avgå. De ordnades torgmöten, studiecirklar om vad utländska lån innebär, om organisering, och politik, läkare, hemmafruar, pensionärer och studenter diskuterade en möjlig framtid. Alla gick man ur huse för att visa sitt stöd för en modern demokratiskt stat.

Dödströtta på att fjäska för makten
Precis som i Belarus och på många andra platser var libaneserna dödligt trötta på inte leva i ett demokratiskt land, på att behöva fjäska för korrupta ledare för att få ett jobb, eller sin medicin betald. 

En libanesisk framgångsrik affärsman sa till mig att den nepotism som kallas wasta i Libanon, tär på en. Att ständigt utnyttja kontakter, klia någons rygg, det är inte så han vill ha det. Även om har gott ställt, med barnflickor och betjänter.

“Du vet att du måste göra det, men du vet aldrig när du förväntas betala tillbaka. Det är det obehagliga, att inte veta den gentjänsten egentligen kan betyda”, sa affärsmannen. Nej, han ville hellre nå framgång på egna meriter, inte på mutor och falskspel.

Teymor Jumblatt, son till den socialistiska drusledaren Walid, och numer själv ledare för partiet säger i en dokumentär på Al Jazeera:
“Jag vill egentligen inte vara i politiken, men jag måste. Det är jag skyldig min far och min farfar, min familjehistoria, vi har arbetat med politik i 400 år. Det är ett familjeföretag, vi vill inte upphöra med detta. Så vi kämpar för att behålla makten, det är nästan som ett feodalt system. Människor har alltid kommit till oss för att be om hjälp eller stöd.”

Den libanesiske affärsmannen har idag lämnat landet. Precis som många av de välutbildade, flerspråkiga libaneser med dubbla pass kan göra. Idag finns det cirka tolv miljoner libaneser utanför landet. Det är betydligt fler än de cirka 4,5 miljoner libaneser och 1,5 miljoner flyktingar, mestadels syrier och palestinier som är kvar i landet.

Rullgardinen är nerdragen
Men för de som är kvar har snaran dragits åt ännu hårdare. Läkemedlen sinar. Arbetslöshet är enorm. Den finansiella krisen är monumental, priserna galopperar, den libanesiska valutan som länge hade en fast kurs på 1500 lira mot dollarn växlas nu på 8500 lira för en dollar.  

55 procent av Libanons lever nu under FN:s fattigdomsstreck och nästan 25 procent närmar sig extrem fattigdom. För de som är kvar är läget ytterst prekärt. Några har desperat försökt fly fattigdomen över Medelhavet. Flera av dem har dött till havs. Lurade av människosmugglare i små båtar utan vatten och mat. Men med nästan 80 miljoner  människor på flykt i världen, lär inte libanesernas extraordinära utsatthet få den rika världens hjärtan att klappa extra.

Den franske presidenten Emmanuel Macron besökte landet i september och uttryckte då en stark frustration inför det libanesiska ledarskapet och dess ovilja att lösa de svåra finansiella och demokratiska problem som landet står inför. 
– Jag skäms över Libanons politiska ledare. De ville inte respektera de åtaganden de gjort till Frankrike och världssamfundet. De valde att svika dessa åtaganden, sa han.

Manifestationer på årsdagen
På lördagen den 17 oktober var det ett år sedan de massiva protesterna genomsyrade Libanon, och många människor gick åter ut på gatorna. I Beiruts hamn hölls en manifestation för offren från explosionen den fjärde augusti som ödelade stora delar av staden, dödade knappt 200 personer och lämnade 300 000 hemlösa.

Klocka 18.07, den tidpunkt då de 2 500 ton ammoniumnitrat som legat oskyddat i hamnen exploderade i vad experter anser den största icke nukleära explosionen i vår historia, tändes facklor och en skulptur av glassplitter från explosionen avtäcktes. Senare på kvällen drabbade demonstranter samman med säkerhetsstyrkor i Beirut. Lokala medier rapporterar att säkerhetsstyrkor sköt tårgas mot demonstranter, som enligt nationella medier ska ha kastat stenar.

Ett år efter proteströrelsen har regering och ansvariga myndighet fallerat att ge människor de rättigheter de kräver. De har också begränsat människor frihet att mötas, yttrandefrihet och använt onödigt våld gentemot demonstranter, skriver Amnesty. Tårgas, gummikulor och oförmågan att skydda demonstranter mot angripande mobbar, är några exempel som organisationen nämner.

Journalister grips och ställs inför rätta
Dessutom har regeringen försökt stoppa proteströrelsen genom att gripa demonstranter, journalister och aktivister och ställa dem inför militärdomstolar. Amnesty uppmanar nu regeringen att sluta trakassera demonstranter och journalister.

Den finansiella krisen, pandemin med strikta lockdowns som följd, har inte gynnat proteströrelsen. Tre premiärministrar har visserligen lämnat sina poster: Saad Hairi, Hassan Diab och Mustafa Adib. Samtliga betraktas dock som en del av den politiska elit som styrt landet sedan inbördeskriget, och enligt vissa även långt tidigare.

Årsdagen för revolutionen kom med ett tungt hjärta för många demonstranter, även om gnistan fortfarande brinner. 

Cyrene Bader som tidigare varit med i Global Podd är pessimistisk inför framtiden: 
–  Regimen har bestämt sig för att stanna och krama ut hoppet ur varje individ, säger hon.

Reda Reda var konsult i södra Libanon fram till för någon vecka sedan, och är en av dem som lämnat landet för Gulfstaterna.
– Så länge som de nuvarande politikerna är kvar kommer inget att förändras. De kommer att ge amerikanerna och européerna vad de vill ha, bara för att vara kvar vid makten.

Men vissa saker har ändå skett. Badia Fahs, skriver för tankesmedjan Carnegie att protesterna i södra Libanon ändrat bilden av invånarna där som en massa, lojal med de shiamuslimska partierna Hizbollah och Amal. Så är det inte längre, menar hon, och lyfter också att shiakvinnor varit engagerad i kraven på förändring och i den kritik som riktas mot Hizbollah.

– Revolution, revolution, ropade den gamla damen och stapplade fram med sin käpp på Libanons nationaldag 2019. Mycket har hänt sedan dess. Foto: Ylva J Bergman.

Det finns också de som väljer att stanna kvar och som tror på en förändring:
– Förändring är inte magi. Vi vet att vår kamp är lång och vi måste helt enkelt ha tålamod för att nå våra mål, säger Amira Daye, som undervisar i en kurs om kvinnors rättigheter på Azme universitetet, och som demonstrerade på årsdagen i Tripoli.

Ylva Bergman

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.