Det hela är inte så långsökt som man kan tro. Under några år verkade det osäkert om Bernadotte skulle kunna bestiga den svenska tronen. Som ett alternativ skickades en svensk kapten till nuvarande Argentina. Kunde Bernadotte möjligtvis bli kung där istället? löd frågan.
Om detta har Eduardo Berezán och Ernesto Gontran Castrillón skrivit en fascinerande bok. Här berättar vi mer om denna märkliga historia.
Karl XIII var 1810 gammal, sjuk och barnlös. Året innan hade Sverige förlorat Finland i kriget mot Ryssland och riket var politisk instabilt. Den tilltänkte kronprinsen, en dansk hade dött av en stroke. Samtidigt stod Napoleon på höjden av sin makt. Så när Sverige behövde en ny kronprins, var skulle man då vända sig – om inte till Frankrike? Där fanns en viss Bernadotte, gift med Desiree Clary som råkade vara Napoleons gamla flickvän… Sagt och gjort, Sverige slog till!
Men, Karl Johan Bernadotte var osäkert på att han skulle kunna bestiga den svenska tronen. Åren innan hade Gustav III dött i ett attentat, Hans son Gustav IV Adolf tvingades att gå i exil. Och som sagt Farbrorn Karl XIII var sjuk och senil och vägrade lämna detta liv… Så här gällde det att hitta alternativ. Och ett sådant fanns i ”Las Provincias Unidas del Rio de la Plata” som Argentina hette på den tiden. Landet höll på att fatta ett beslut om regeringsformen och en monarki var hög aktuell. Dessutom kom Bernadottes och landets statsöverhuvud, Juan Martin de Pueyrredóns familjer från samma trakter i Frankrike, nämligen staden Pau, i Bearn-regionen. Familjerna kände varandra. Pueyrredón var dessutom en av de främsta förespråkarna för en monarki i den delen av Sydamerika.
1815 avseglade en kapten från Upplandsregementet i Stockholm vid namn Johan Adam Graaner till Rio de la Plata. Graaner hade ett hemligt ärende att uträtta och mycket tyder på att resans syfte var att presentera Bernadottes kandidatur till en eventuell tron i Argentina. Graaner var i Tucuman i norra delen av landet, där kongressen höll till och blev som enda utlänning vittne till Argentinas självständighetsförklaring den 9 juli 1816.
Det här är upprinnelsen till berättelsen i boken “Rey se ofrece” av Eduardo Berezán och Ernesto Gontrán Castrillón, där just Johan Adam Graaner är huvudpersonen.
Johan Adam Graaners ankomst till hamnen vid Río de la Platas södra strand blev en länk i en lång kedja av storpolitiska europeiska händelser, en länk som förenade den Franska Revolutionen, Napoleons uppgång och fall, de spanska koloniernas frihetskamp och en kronprins osäkert på sin framtid i Sverige.
Historien om Graaneer och Bernadotte är känd i Argentina, men för de flesta svenskar är den så gott som okänd.
Hej Eduardo Berezán!
– Varför skrev du den här boken?
– Jag hade en hel del material sen 80-talet då jag läste Historia vid Stockholms Universitet. Jag fick skriva då om Svensk diplomatrapportering från beskickningen i Buenos Aires mellan 1905-1918, men för att kunna göra det, fick jag gå tillbaka i tiden och gå igenom relationerna mellan Sverige och Latinamerika. Det var då som jag ”ramlade” på den här och bokstavligen häpnade.
– På ett kaffe i Buenos Aires berättade jag den här historien till min gode vän och kollega Ernesto Gontran Castrillon och vi tyckte genast att den var värd en bok.
Hur mycket tror du folk känner till om den här historien?
– Det är inte många som känner till just den här historien. Historien om Bernadotte och monarkiprojektet i Argentina lever sitt lilla osynliga liv lite vid sidan om de stora historiska händelserna. Det är en fråga som rör sig främst inom den akademiska världen och även där i begränsat form. Sen är det så att vanliga människor i Sverige pratar väldigt lite om historia, det upptar nästan ingen plats i vardagen, däremot i Argentina, att diskutera om historiska ting är mycket vanligt. Historien upptar dessutom en stor plats i samhällsdebatten. Kan tänka mig att den här boken kan bli mycket intressant för en argentinsk publik men även för svenskar som vill veta mera om de historiska förbindelserna mellan Sverige och Latinamerika.
Vad hade hänt om Bernadotte istället blivit kung i Argentina?
– Som bekant det går inte att spekulera om historien, den är som den är… men visst är det roligt att tänka sig något slags dystopi? Om Argentina hade valt en monarki (det var ingen ovanlig regeringsform på den tiden) och mot allt förmodan Karl Johan Bernadotte hade blivit kung i Buenos Aires, så hade man antagligen säkrat självständigheten en gång för alla… Den spanske kungen Ferdinand VII hade definitivt förkastat idén att med hjälp av Ryssland skicka en armada med tio tusentals soldater till Rio de la Plata för att återerövra sin gamla koloni. Storbritannien Frankrike och även USA hade blivit garanter för det nya landet och frihandeln skulle ha införts. Sverige skulle ha utökat sin handel till Brasilien till att omfatta även Argentina.
Hur hade Argentina sett ut då?
– Bernadotte var egentligen en soldat ur den franska revolutionen, en jakobin som hade tatuerat sig i kroppen ”död åt kungarna” Han delade säkert grundläggande värderingar med de argentinska frihetskämparna. ”Carlos Juan ” Bernadotte skulle ha haft en pragmatisk regering med starkt stöd i utlandet, främst i Europa. Med en stark central regering skulle han formodlingen ha bromsat de många inre stridigheter. Handeln skulle ha blomstrat och utvecklingen skulle ha sett väldigt annorlunda ut…
Och hur hade det blivit i Sverige tror du?
– Först och främst det hade blivit en stor besvikelse. Det var inte enkelt att välja Bernadotte som kronprins, det var många inom de aristokratiska kretsar i Stockholm som ville ha en dansk prins istället. När Karl Johan hade blivit ”Carlos Juan” och firade triumfer vid Rio de la Plata, hade de sin chans att komma tillbaka. Dansken Fredrik Christian av Augustenborg var det naturliga valet. Men hur skulle han regera med den sjuke och gamle Karl XIII? Inga stora utrikespolitiska förändringar skulle inträffa under hans tid som kronprins. Ingen allians skulle upprättas i Åbo 1812 med den gamla fienden Ryssland. Det skulle inte ingås en union med Norge 1814 och Sverige skulle ha svårt att hävda sig internationellt efter att Napoleon besegrades vid Waterloo 1815…
Har den här historien först Sverige och Argentina samman, eller är de helt okänd i Argentina?
– Den här historien är intressant och unik just i det perspektivet. I början av 1800-talet var det väldigt få människor i Sverige som visste något om de spanska kolonierna i Sydamerika och frihetskampen där. Det var också få människor som överhuvudtaget kunde läsa.
Det kom lite notiser då och då i Stockholms tidningar men de var motsägelsefulla och tjänade inte sitt syfte. Den lilla grundkunskapen som fanns då om Latinamerika berodde främst på den franske abatten G.T Reynals verk ”Histoire philosophique et politique des Etablissements et du commerce des Européens dans les deux Indes” från 1770. På Bernadottes initiativ översattes det delvis till svenska 1816. Paradoxal nog det lilla man visste om Sverige i Argentina på den tiden berodde också på en fransk författare, Voltaire, som hade skrivit om krigarkonungen Karl XII.
– Att skriva om historia är som att bygga broar som går från det förflutna fram till vara dagar. En svensk bevittnar som enda utlänning den argentinska självständighets förklaring. En kronprins i Sverige som egentligen är fransk känner att han kommer aldrig att bestiga tronen som han utlovas och funderar på en reträttsplats i Argentina. Till synes är det små händelser men de gör att Sverige och Argentina förenas under en kort men intensivt period. Om man så vill, och trots skillnaderna, på just den här punkten har länderna en gemensam historia …
David Isaksson
Läs ett utdrag ur El Rey se ofrece
Efter att ha kommit till Tucumán träffade Graaner Kongressens tillfällige talman, prästen Pedro Ignacio de Castro Barros, som förespråkade som vi redan sett idén om en monarki. Kaptenen ville veta allt om den politiska utvecklingen och den framtida väg som ”Las Provincias Unidas” skulle ta. Efter att ha presenterat sig ställde den svenske agenten ett antal frågor:
– Är Kongressen på väg att förklara landets självständighet?
– Kommer ni att försöka få en monarki som regeringsform?
– Ni kanske vet var regeringschefen Juan Martín de Pueyrredón befinner sig just nu?
Och medan han väntade på att få alla dessa svar, deltar Graaner den 25 maj i firande av Majrevolutionen. Den 28 rider han i väg till bergen med tre nya vänner, herr Alzaga Oro och bröderna Garmendia. Han reser sedan till ”Alto Peru” för att besöka Norra Arméns trupper som väntade otaliga på en spansk offensiv.
Den 15 juni kommer han till Posta de Cobos, i Salta, en gammal spansk fort, som på den tiden användes som lägerplats av Martín Miguel de Güemes trupper. Och det är ju där som Graaner äntligen träffar regeringschefen Juan Martín de Pueyrredón. Han kom till Posta de Cobos för att ha ett möte med Guemes och diskutera krigets utveckling. Graaner visste formodlingen att han var på väg dit, det stod klart sedan han träffade prästen Castro Barros i Tucuman.
Men mötet blev inte som han tänkte sig. Pueyrredón och Graaner hade ett kort samtal utan att regeringschefen kunde veta exakt vad den svenske kaptenen hade för ärende där. Han hade inte klart för sig om det var ett officiellt uppdrag eller om det bara handlade om en lysten resenär som bara ville ha nya erfarenheter i livet. Med rädsla för att det skulle kunna handla om en spansk spion, Pueyrredón skickar ett brev till Guemes där han beordrar honom att hålla ett diskret öga på den svenske officieren och hindra honom för att gå över gränsen där de spanska trupperna höll till.
Så på det sättet och efter att ha besökt Salta och Jujuy, Pueyrredón åkte tillbaka till Tucumán för att påskynda självständighetsförklaringen. Graaner hade redan kommit tillbaka till staden och följde med starkt intresse debatten i Kongressen. Den 9 juli 1816 deltar han i det sammanträde som förklarar landets självständighet. Graaner var formodlingen den enda utlänning som var närvarande där…
En Español
Tras su arribo a Tucumán, Graaner se presenta ante el Presidente Provisional del Congreso, el sacerdote Pedro Ignacio de Castro Barros que, como vimos, defendía la idea de una monarquía. El capitán quiere conocer el desarrollo político y el rumbo que tomarán las Provincias Unidas. Tras las presentaciones de rigor el agente sueco hizo las preguntas que ocupaba gran parte de sus pensamientos:
– El Congreso está cerca de declarar la Independencia?
– Buscarán una monarquía como forma de gobierno?
-Acaso sabe usted dónde se encuentra en estos momentos el Director Supremo, Juan Martín de Pueyrredón?»
Mientras espera respuestas, el 25 participa de las festividades en homenaje a la Revolución de Mayo y el día 28 se va en una excursión exploratoria a la montaña en compañía de tres nuevos amigos, el señor Alzaga Oro y los hermanos Garmendia. Días después viaja al Alto Perú con la idea de visitar a las tropas del Ejército del Norte que estaban a la espera de una ofensiva realista. El 15 de junio de 1816 llega a la Posta de Cobos, en Salta, un antiguo fuerte español que en ese entonces era utilizado como campamento por las fuerzas de Martín Miguel de Güemes.
Allí conoce finalmente al Director Supremo, Juan Martín de Pueyrredón, que preocupado por la marcha de la guerra se iba a reunir con el general Güemes. Graaner seguramente debía saber que Pueyrredón iría hasta allí. Su encuentro con Castro Barros, que era el presidente provisional del Congreso, habría servido para ese fin. Pero la reunión no sale todo lo bien que se imaginaba. El Director Supremo y el agente sueco tuvieron una breve conversación sin que Pueyrredón pudiera averiguar exactamente cuál era el objeto de la presencia del capitán por aquellas tierras.
No le quedaba claro si estaba en misión oficial o si solo era un viajero ávido de conocimiento y experiencias en tierras lejanas. Temiendo que pudiera ser un espía español, Pueyrredón le envía una nota a Güemes ordenándole que ejerciera una discreta vigilancia sobre el oficial sueco y le impidiera cruzar la frontera si intentaba pasar a la zona dominada por los españoles. Así las cosas, y tras haber estado en Salta y Jujuy, Pueyrredón retornó a Tucumán con la intención de apurar la declaración de Independencia. En tanto, Graaner ya había vuelto a Tucumán y seguía con interés y atención la marcha del Congreso y está presente el 9 de julio de 1816 en la sesión que proclama la Independencia. Probablemente Graaner haya sido el único extranjero presente en el lugar…
