Mångfald: Hur blir vi bättre?


Hur ska organisationerna göra för att bli bättre på mångfald och för att få en bredare rekrytering, både idag och på längre sik. Vi frågade statsvetaren Maria Eriksson Baaz som bland annat skrivit en uppmärksammad debattartikel i DN. 

– En viktig åtgärd borde vara att kommunicera tydligt att organisationen verkligen strävar efter mångfald när de rekryterar. En annan konkret åtgärd är att vara steget före och arbeta för mångfald även i de olika stipendier (som Minor Field Studies) och praktikantplatser som Sida finansierar och som för många blir en språngbräda in i biståndet. Här har ju även universiteten ett ansvar, eftersom de är de som delar ut stipendierna. Kanske bör också mer medel för MFS och andra stipendier tilldelas till universitet, högskolor och utbildningar med mer mångfald?

 Men denna typ av konkreta åtgärder måste även åtföljas av det mer svåra arbetet som handlar om att erkänna och arbeta mot de fördomar som finns – även inom biståndet – och som bidrar till bristen på mångfald. Om vi ska nå framgång i arbetet mot strukturell rasism måste det utgå från insikten om att vi alla– inklusive jag själv – oundvikligen går och bär på internaliserade stereotyper om andra och är begränsade av våra egna positioner. Det handlar i biståndet exempelvis om en misstro om kompetens och korruption, om var lojaliteterna ligger och vem en kan lita på. 

– Men för att det ska kunna bli mer mångfald måste det även ske stora förändringar i arbetsplatskulturen. Jag tror att de flesta som liksom jag själv (som både forskat och arbetat praktiskt i biståndet) känner igen sig i hur snacket ofta går. Det klagas mycket på människor och samhället i samarbetslandet, allt från bristande politisk vilja, korruption, oärlighet eller bara en allmän passivitet och hopplöshet. Just denna aspekt av arbetsplatskulturen är en orsak till den bristande mångfalden. Det blir liksom lite svårt och obekvämt att prata på detta sätt inför personer som kommer ifrån eller ser ut som personerna i samarbetslandet. Och den upplevs som kränkande och uteslutande för många med denna bakgrund som därigenom inte söker sig till biståndet, eller lämnar det. (Vi känner igen samma mekanismer i relation till män och kvinnor och jämställdhetsarbete). 

– Jag tror också att det är viktigt att Sida tar sitt ansvar i arbetet mot mer mångfald i biståndet. Sida har ju även möjlighet att ställa krav på sina ramorganisationer att de ökar mångfalden. Men detta blir ju endast trovärdigt om Sida själva tar frågan på allvar och arbetar aktivt för att öka sin mångfald. 

Redaktionen

Previous Är det rätt att säga icke-vita?
Next IM: Vi jobbar medvetet med antirasism