Ny bok hjälper oss förstå Ukraina


”Vi är mitt mellan galenskap och något som kan bli riktigt bra!” Det säger en av de personer som Paul Frigyes möter i sin nya reportagebok ”I Ukraina – på drift”. Paul Frigyes ger sig ut på en resa i ett land på jakt efter sin identitet och plats i Europa. Han diskuterar könsroller, försöker förstå korruption och postkommunistiska ekonomi, träffar miljökämpar och irrar runt i Karl den XIIs fotspår. Vi publicera ett utdrag ur boken som du kan köpa här.

Nattåget från Kryvyj Rih mot Charkiv är ett riktigt ukrainskt tåg, klarblått på utsidan, med röda mattor och konduktörer som serverar té till sällskapen i kupéerna. Den som åker tåg i Ukraina får uppleva ett land i skilda epoker och förhållningssätt samtidigt. Från Kiev och mot sydost reste jag med Euroexpress. Snabbt, svalt och sobert, där enda påminnelsen om Ukrainas trögflytande härkomst var den unga kvinnliga konduktörens programmatiska vresighet. I sådana moderna tåg är de flesta platserna vända framåt. Näsorna otåligt pekande mot en framtid i Europa, vilket man av tågnamnet att döma får förmoda är den symboliska destinationen.

Men mot Charkiv rasslar vi lågprisresenärer makligt fram i ett klassiskt, tungt tåg, med mindre kupéer, åtta säten i varje, vända mot varann i en vardagsrumsmiljö där man snabbt bildar gemensam familj. 

Själv hamnar jag i famnen på Ivan och hans familj på väg hem till Poltava. När jag presenterar mig som svensk blir jag populär. Jag bjuds frikostigt på salo, de fläsksvålar som är det traditionella ukrainska kökets stolthet. Till dessa halas det fram bröd och nalyvka, en röd styrketår med körsbärssmak. Från två plastkassar trollar Ivans fru upp den ena rätten efter den andra och propsar på att jag ska trycka i mig. Korv, hårdbröd, chipspåsar, pilsner, och så en skvätt nalyvka till, hej hopp, och se, där dök den inlagda gurkan upp! Jag äter, och eftersom ingen i kupén kan engelska – inte heller Ivans unga dotter och hennes pojkvän – stapplar jag mig fram på min ukrainska, någonstans mellan usel och obefintlig.

– Poltava krasivyi misto, Poltava är en vacker stad, säger jag. I have been there before. Nej, inte historisjnyj, på 1700-talet, utan with a friend, öhh, tavaresj…kompanyon.

Ivan skålar nöjt och håller med. Poltava är fint. Ukraina är fint. Men landets tillstånd är inte fint.

– Inte bra. Kriget. Putin! En bandit. Tog Donbass. Som Hitler – som Hitler! 

Han skakar bekymrat på huvudet. Hustrun vecklar ut tygservetter med mat och drar skämt som jag inte förstår. Propsar på att jag ska dricka en öl. Men där drar jag min röda linje och tackar nej. Öl rinner rakt igenom mig och jag vill inte springa på toa fyra gånger om natten. 

– Nej tack. Duzhe…toalet. Mycket toalett blir det.

Ja, tågtoaletterna, alltså. Vi bör tala om toaletterna. En upplevelse som egentligen bara kan beskrivas som…tja, svårbeskrivlig. Man öppnar dörren och stegar in i en multimedial upplevelse: Visuell, ljudmässig, doftmässig. Doften som slår emot en, tjock, frätande, kväljande. Och så ljudet: tåget slamrar, kränger, med hjärtskärande gnissel som i en skräckfilm. Emellanåt dova dunsande basljud som kombineras med skakningar i väggen. Så har vi den visuella upplevelsen: en klosett från förra seklet i blankt stål, med tunga järndetaljer, bucklor och skrapningar, där det är omöjligt att skilja gamla rostfläckar från färska fekalier. Avträdet får bara användas när tåget är i rörelse eftersom avföringen portioneras ut på rälsen under färden.

Till detta saknas vatten och givetvis papper. I detta inferno, skakande, skälvande, skrikande, bultande och stinkande träder man in ensam med sina behov. Uppfinner strategier för att röra vid så lite som möjligt utan att falla. Det går. Allt går.

Ivan, hustrun, dottern och svärsonen har med gott humör, mat och idogt prat höjt stämningen. Den unge konduktören har lockats av vår stojiga gemenskap och står småleende i kupéöppningen. Men snart blir Ivan allvarlig:

– Paul. Jag, i militärtjänst 1986. Tjernobyl. Tre månader. Lidvidator.Förstår du?

– Tjernobyl, ett problem? Du sjuk?

– Nej, inte sjuk. Hårt arbete.

Vi tuggar på inlagd gurka i tystnad. Jag funderar på Tjernobyls betydelse. En kollektiv mardröm, ett inbördeskrig, ett uppdrag i ett dödsrike som man uppfostrats tro var ett paradis.

Ivan sveper en nalyvka och skakar av sig obehaget. 

– Paul, har du familj? 

– Ja, svarar jag, fru och två döttrar, 13 och 15 år.

– Bra Paul, bra! Familj är viktigt. 

– Ja, det är bra.

– Viktigt. Inte som i Kiev.

– Kiev?

– Gay-parad! Homosexuella! Tvi! säger Ivan med en avfärdande gest och symboliskt spottande på kupégolvet. Tvi. Amerikanskij!Soros!

Soros och bögarna! Givetvis. Jag nickar glatt till Ivan. För ner en anteckning. Måste kolla upp den där Soros: Misstänkt homosexuell infiltration! 

Sveper glaset och gör mig redo att gå på toaletten. 

Nej. Skämt åsido. Ivan må fördömas och hånas för sin homofobi – visst utgör han en opportun bild av Äkta Östeuropeisk Primitivism. Vi ler lika hjärtligt åt attityden som åt Sascha Baron Cohens skämtfilm om den fiktive reportern Borat från Kazakhstan, med värderingar stigna direkt ur en centralasiatisk medeltid. 

Och Ukraina är föga gay-vänligt. När opinionsinstitutet Pew Research Center i USA undersökte andelen unga som var emot att homosexuella ska få ingå äktenskap i Europas länder låg Sverige i botten av listan, med bara fem procent emot. I Georgien var 94 procent emot “homoäktenskap”, Ryssland och Ukraina kom strax efter, med 86 respektive 82 procent.

Ivans inställning är förstås förkastlig, men man gör klokt att ändå också försöka begripa den. I grunden kan den vara uttryck för något annat än ett svårmotiverat hat mot en minoritet. 

I närtid har Ukraina stigit rakt från Sovjets förvridna samhällslogik och in i en svajig kapitalism och trevande demokrati. Några få blev rika, men för många har villkoren bara förbättrats marginellt eller inte alls. Fattigdom, cancer, sjukdomar, bilolyckor, alkoholism, de finns alltjämt där. En vanlig familj utanför de globaliserade städernas centra har sammantaget små möjligheter att förvandla livet till något storslaget. För folkflertalet har inga av modernitetens locksånger raskt uppfyllt löftena om en gyllene framtid, vare sig kommunism, nationalism, demokrati eller kapitalism. 

Men själva familjen är ett val, där individen kan påverka, skapa ordning och etablera ett biologiskt sammanhang. Den är tillgänglig för envar, möjlig att vörda, försvara. Frågan är om Ivan ens egentligen bryr sig om de homosexuellas privata livsföring. Kanske Pride-paraden helt enkelt symboliserar ett främmande väsen som han tycker hånar det som skapar mening och värde i hans liv? 

Det räcker egentligen att röra sig några centimeter utanför Skandinaviens gränser för att ramla in i attityder till könsroller som i svensk offentlighet brukar beskrivas som medeltida. Nej, jag överdriver. Låt oss nyansera: 1800-talet börjar efter Öresundsbron, efter Fehmarn Bält kommer man in i 1700-talet och först öster om floden Oder respektive söder om Pyrenéerna inträder medeltiden.

Ukraina är inget undantag.

I Pew Research Centers fråga till folk i Europa huruvida jämställdhet är viktigt toppar Sverige med 96 procent som svarar ja. I botten vilar Ryssland med 54 procent. Ukraina är strax över, där 57 procent håller med.

Det genomsnittliga Ukraina, om vi ska tala om ett sådant, måste tills vidare klassas som ett utpräglat macholand.

Ett kuriöst tecken på detta är alla de urartade debatterna i Verkhovna Rada, Ukrainas parlament. Om begreppet ”polsk riksdag” använts i Sverige som uttryck för allmänt kaos, så har Ukrainas parlament förutsättningar att mynta ett begrepp för ett mustigare fenomen. 

En rad debatter i känsliga frågor under 2000-talet har slutat med att knytnävar, ägg, rökbomber, té och vattenflaskor haglat i plenisalen. 

Parlamentets talman har inte visat sig försvarslös. Inför hotet från kaskader av äggprojektiler, har han beväpnat sig med paraply som fällts ut när artilleriet inletts.

I princip varje år under 2010-talet har parlamentet bjudit på regelrätta slagsmål, ofta mellan högernationalistiska och Rysslandsvänliga politiker. Vid ett försök att påverka parlamentets beslutsprocess låstes talmannen in i sitt arbetsrum.

En av parlamentsledamöterna, Vitalij Klitsjko, Majdanledaren, tidigare världsmästaren i boxning, och idag Kievs borgmästare, har dock hållit sig utanför alla sådana evenemang för att istället stå stilla i sin bänk, värdig och svalt betraktande. Desto mer aktiv i olika handgemäng har ledamoten Oleg Lyasjko varit. Lyasjko, en tidigare fåraherde, traktorförare och journalist som blev ledare för ”Radikala partiet Oleg Lyasjko”, ett nationalistiskt parti vars väl valda symbol är en högaffel. Med sin konfrontativa debattstil har han engagerat sig i ett flertal av parlamentets slagsmål. I valet 2019 förlorade han sin plats i parlamentet, men kampen gick vidare. I VIP-loungen på Kievs flygplats Boryspil attackerade Lyasjko i november 2019 Zelenskyjs medarbetare Andriy Gerus och tryckte upp honom mot väggen. Han såg dessutom till att det hela filmades och lade själv stolt upp klippet i sociala medier.

Ryska medier har rapporterat om våldsutbrotten i parlamentet med nödtorftigt dold förtjusning, och när Russia Today visade en video på en uppgörelse i ukrainska parlamentet som slutade med ymnigt näsblod, kunde reportern även delge en av slagskämparnas försvarsreplik: ”Det var en kamp mot korruptionen.” 

Vid ett annat tillfälle 2014, utanför parlamentet, grep folk på gatan in för att lyfta upp och slänga ledamoten Vitalij Zhruravskyj i en stor soptunna där de sen resolut tryckte ner honom.

På behörigt avstånd är dessa utbrott högoktaniskt komiska. Men de är även i grunden tragiska, och framför allt pinsamma för en institution som representerar folkviljan och ett upplyst samtal. Det här skulle ju vara ett land i strävan efter att befästa modern demokrati.

För mig som svensk är uppgörelserna dessutom svårbegripliga. Kanske för att jag inte ser debatterna från aktörernas synvinkel, som verkliga mellanmänskliga konflikter, utan från kamerans, där politikens debatter upprättats för att filtreras och tolkas genom massmedier. 

När slagsmålen rullas ut på Youtube framstår politikerna som primitiva och löjeväckande.

Jag frågar sociologen och feministen Tamara Zlobina i Lviv hur de ska begripas.

– Spontant tycker jag att de är idioter helt enkelt. Men visst finns en bredare förklaring. Under 90-talet, efter att de sovjetiska maktstrukturerna hade fallit ihop, omförhandlades reglerna för manlighet i Ukraina. Under den här tiden romantiserades också gangsterkulturen rätt friskt i landet. En slags nygammal och fysisk maskulinitet återerövrades. 

1990-talets Ukraina, med dess ekonomiska kollaps skakade enligt Tamara Zlobina om samhället i grunden. Inte bara ekonomiskt, utan även dess sociala strukturer.

– Många som tog sig fram i Ukrainas offentlighet som affärsmän eller politiker hade kriminell bakgrund. I fängelset odlades en alternativ kultur som sen flyttade in i parlamentet när nya, folkvalda makthavare trädde fram. Och med de snabba privatiseringarna skapades nya typer av ledargestalter. Sedan är det också det här med själva friheten, man tycker och tror att man i frihetens namn får göra vad man vill.

/…/

Och macholandets värderingar är, som mycket annat i landet, i rörelse. Kievs Pride-demonstration i juni 2019 var den största någonsin i ett postsovjetiskt land. Polisen skyddade marschen som räknade in runt 8000 deltagare. Men polisen fick nys om att anti-HBT-aktivister upprättat vad som kallades ett ”bajslaboratorium” för att fylla kondomer med avföring avsedda att kastas på Pride-demonstrationen. Bloggnyhetssajten Bellingcat kunde rapportera att planerna misslyckades. Att förbereda projektilerna visade sig vara en så pass avancerad operation att den övergick aktivisternas kompetensprofil. Kondomerna sprack och sabotörerna besudlade sig själva med råvaran. När sedan polisen upptäckt laboratoriet kollapsade planerna. Det slutade helt enkelt med att det blev skit av allting. 

Pride-marschen i Kiev 2019 blev som helhet en betydande framgång, om än med några mindre incidenter. 

När motsvarande manifestation i september 2019 skulle hållas i Kharkiv – stadens första första Pride-marsch någonsin – blev det mer otäckt. Mellan 2.000 och 3.000 personer deltog och flera hundra motdemonstranter mötte marschen, som slutade med upplopp och misshandel av Pride-deltagare. 

Värderingsmässigt ligger Ukraina och Ryssland nära varandra i frågor om moral, privatmoral och könsroller. Ukraina är mitt i steget, även om rörelsen framåt känns som en vandring i midjehögt vatten. Ukraina må fortfarande vara en överlevnadskultur, men i den krängande frigörelsen från Ryssland har ett nytt, verkligt utrymme för förändring uppstått.

Paul Frigyes

Journalist och författare. Paul Frigyes har tidigare bland annat skrivit boken ”Eritrea – gränslöst land”, också den utgiven av SILC Förlag.

”I Ukraina – på drift” är utgiven av SILC förlag. Du kan köpa den här

Previous Nya tillskott på Corona-toppen!
Next La brecha digital que reveló la pandemia