Kapten Nemos sista resa. #resedrömmar.


Kapten Nemos Bibliotek visar att riktigt stor litteratur kan förmedla och förena det tillsynes ojämförbara i livserfarenheter hos en lång man från Hjoggböle med livserfarenheter hos en kortväxt kvinna från Seoul. Jules Vernes berättelser var en nödvändig tillflykt från en religiöst mättad verklighet för oss båda till att börja med. Vi båda tvingades också senare i livet slutligen acceptera att för att kunna fortsätta leva måste vi släppa och låta våra egna Nautilus med våra livsbibliotek innehållandes anteckningarna om våra liv sjunka till botten, även kanske innan vi har hunnit lägga samman allting till något meningsfullt förankrat i en djupare sanning om vilka vi egentligen är, var vi kom ifrån, vart vi möjligen är på väg men framförallt det jag skönjer som den ständigt närvarande och allra mest smärtsamma frågan: jag fick ett liv, detta liv, men förtjänar jag att leva?

Enquist visste det varje ”bortbyting” och adopterad vet – att våra liv utgörs av existentiella tomrum som aldrig låter sig fyllas, men också att det ryms en oförvissningens och självskapelsens befrielse i vetskapen om våra försjunkna otillgängliga bibliotek som djupa skuggor ständigt där, alltid vilande i botten av de mörka tjärnar som är fragmenten av våra själv. Enquist delade med alla ”bortbytingar” och adopterade den fundamentala kroppsligt förankrade och kända insikten om hur det är att vara ”Ingen” utan namn och hur centralt namnet är för vår identitet, eller som hans alterego Pojken Utan Namn säger: ”Om man inte har något namn är man Ingen. Det är ett slags befrielse det också.”(Nemo betyder Ingen.)

Enquist och jag delade också erfarenheter av att ha vuxit upp i en strängt frireligiös miljö, även om Enquists naturligtvis var mer ortodox på alla sätt, men jag kände mig ändå hemmavan med hans religiösa metaforer, den magiska realismen som förenade omöjligheter och hans livslånga sökande och kamp med och mot föreställningarna från barndomen. Med stöd av vårt gemensamma frireligiösa arv väljer jag därför nu i denna stund att luta mig mot metaforer om döden vi båda fick lära oss tidigt och jag vill tro att PO Enquist har tagit in sina åror och kan vila efter att rott ut på den där sjön som vi alla måste och kommer göra en dag. Och att han nu äntligen kommer åt och har tid att gå igenom alla sina lösa anteckningar i sitt livsbibliotek i sitt sjunkna Nautilus och kan lägga samman dessa till en för honom meningsfullhel berättelse om sig själv,och att han äntligen när hans båt drivit över tillden andra stranden där får träffasin far och sin storebror vars frånvaro kom att dominera hans författarskap och person under hans livstid. Och jag vill också tro att han slutligen känner sig hel och att han äntligen är fri.

”Jag rodde ut, och var fri. Det var ju dit ut jag måste tillbaka, fast fri.”

Vila i frid, Kapten Nemo, aka Johannes, aka Pojken Utan Namn, akaPO Enquist.

Helen Lindberg, född i Seoul, uppvuxen i Örebro, längtar till New York, fast i Uppsala.

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.