Rent vatten som rinner ur en kran, en riktig toalett där dörren går att stänga. Men också kunskap om hur vatten och hälsa hänger ihop. På Madagaskar stödjer organisationen WaterAid förändringar i det lilla – men som har stor betydelse!
Det är tidig morgon och ljuset glimmar i risfälten. Vägen är smal och krokig. Här och var står långtradare som fått punktering eller som övernattat längs vägkanten.
Madagaskar är Afrika, men känslan i den östra delen av delen av landet är så mycket mer Asien, vilket inte är så konstigt, eftersom en stor del av befolkningen här har sitt historiska ursprung i Asien, i det som i idag är Indonesien och Malaysia.
Längs vägen syns också de halvt-om-halvt avskalade kullarna. En gång i tiden var Madagaskar täckt av mäktiga skogar. Nu är snaggen närmast total och folk fortsätter att exploatera naturen. Träd avverkas, både legalt och illegalt för att användas för produktion av träkol som behövs för matlagningen. Precis som i många andra länder kommer fattiga bönder cyklande med de tunga säckarna. Kolet som ger inkomst för stunden, men förbannelse för framtiden.
Efter ytterligare ett oräkneligt antal kringelkrokar är vi framme i staden Manajakandriana, ett par timmars resa längs slingriga vägar från Madagaskars huvudstad. Det är marknadsdag och fullt med folk i rörelse. Bilarna lastar av, och handdragna cykelkärror tar vid, På taket till en av minibussarna med destination huvudstaden har någon lastat korgar fulla av ankor. Snart hamnar de på någons middagsbord.
Manajakandriana är centrum i en viktig jordbruksbygd. Många män arbetar också på byggen i huvudstaden och är bara hemma på helgerna. 1952 – när stadens vatten- och reningsverk byggdes – hade Manajakandriana 3 000 invånare. Idag är befolkningen uppe i 32 000, men under mer än 60 år gjordes ingenting åt kapaciteten. Konsekvenserna idag att bara 27 procent har tillgång till rent dricksvatten och att många gör sina behov ute i det fria.
Fräscha toaletter lockar
Borgmästaren Fitia Fenohery Rakotondrahiratra tar emot i det lilla kommunhuset där en strid ström av människor kommer och går. Nere på gården finns nämligen något nytt: två rena och fräscha toaletter samt en dusch – tillgängliga för alla mot en mindre summa.
För det är precis om detta det handlar: Rent vatten och skit. Sådant är viktigt. Också här i Manajakandriana.
– Vi har egentligen bra tillgång till vatten från sjöarna häromkring. Problemet har varit att vi saknat pumpar, rör och annan teknisk utrustning för att kunna ta till vara vattnet, konstaterar borgmästaren.
Att satsa på förbättringar är viktigt. Därför har kommunen en egen utvecklingsansvarig tekniker, vilket är förhållandevis ovanligt. Men att finansiera VA-projekt är inte det lättaste: de medel kommunen får från staten är begränsade och samma sak med de egna skatteintäkterna som inte räcker långt.
Därför var glädjen stor när kommunen fick kontakt med WaterAid. 2016 inleddes samarbetet som pågått fram tills nu.
– I Manajakandriana såg vi tydliga behov av insatser. Staden är lite bortglömd, eftersom den inte ligger i de värst cyklondrabbade områdena, men inte heller tillräckligt nära huvudstaden för att vara en del av utvecklingen där, konstaterar Serzhino Biharisoa som arbetar för WaterAid på Madagaskar.
Tillsammans gjorde kommunen och WaterAid en analys av behoven. Så startade arbetet. Totalt har biståndsorganisationen fram tills nu investerat motsvarande närmare 20 miljoner kronor i stadens VA-system. Själv har kommunen bidragit med ungefär en tiondel av den totala kostnaden. Projektet innefattar förutom vattenverk och pumpstationer också elva så kallade sanitairy stations med dusch och toalett som medborgarna kan utnyttja (bland annat den vid kommunhuset), samt toaletter och duschar på flera av stadens skolor.
Men det handlar inte bara om infrastruktur, utan också om att öka medvetenhet och kunskap om renlighet och effektiv vattenanvändning.
– En nyckel för kommunens hälsoarbete är att fler förstår vikten av hygien och hälsa, säger Radovolosoa Voamanginilina som arbetar med kommunens utvecklingsprojekt.
Pengarna räcckte till ungefär en tredjedel av kommunens distrikt och som nu för första gången fått rinnande vatten. Tack vare det har varannan invånare i kommunen fått tillgång till dricksvatten genom det nybyggda nätverket – något de tidigare saknades. Det som framför allt återstår är avloppsnätverket.
Projektet som finansierats genom WaterAid är nu på väg att avslutas, men alltjämt är tio byar runt staden ännu inte inkopplade på nätverket. För borgmästaren handlar det nu om att gå vidare.
– Folk är glada över det som hänt hittills, men självklart vill de också att vi ska göra mer. Vi hoppas på ökade statliga medel, men det kommer nog att ta tid. Våra egna resurser räcker inte, för att vara helt ärlig, så självklart hoppas vi på ytterligare stöd utifrån, fortsätter borgmästaren som nu letar sätt för att finansiera framtida investeringar.
Madagaskar är ett av de länder som drabbats hårt av klimatförändringarna. Området där Manajakandriana ligger är relativt svalt, men de senaste åren har många noterat att det blivit både varmare och regnigare, något som också påverkar det viktiga jordbruket.
Fler träd behövs
För att skydda marken och stadens vattenresurser har kommunen de senaste åren planterat träd runt stadens vattentäkter för att därigenom minska erosionen och risken för översvämningar vid kraftiga regn – och inte minst – vid de årliga cyklonerna. Samtidigt är det allt annat än enkelt att öka engagemanget. För om inte ens politiker i Europas mest moderna länder förstår – eller vill tillstå – riskerna med klimatförändringarna, hur ska man då kunna förvänta sig att fattiga bönder på Madagaskar ska göra det?
På en av de höga kullarna runt centrum ligger det nya vattenverket, uppförts för tre år sedan som en del av projektet. Teknikern Many Jirama visar stolt runt. Totalt produceras 400 kubikmeter vatten per dygn, tillräckligt mycket för att fylla behoven hos ungefär 500 hushåll.
Där nedanför oss ligger två av de sjöar som levererar det vatten som sedan renas. I den ena är vattennivån oroande låg. Visserligen är det sent på torrperioden och alla vet att regnet snart kommer, men frågan är hur mycket och hur länge det dröjer: klimatfrågan gör sig hela tiden påmind.
– Många tror att de bara är att hugga ned träden så växer de upp igen automatiskt. Men så är det inte. Färre träd leder till att marken eroderas och till att jorden spolas bort. Resultatet blir än färre träd och än sämre miljö. Men många förstår inte att klimatförändringarna äger rum, konstaterar Serzinho Biharisoa på Water Aid.
I den näraliggande låg- och mellanstadieskolan är det oklanderligt rent. På gården ligger det nybyggda dusch- och toahuset. Mabefa som är nio år, sträcker sig mot kranen och tvålar in händerna, noggrant.
På skolgården ligger ris utspritt på marken för att torkas. Tack vare det kan barnen få lunch i skolan (föräldrarna lagar maten), vilket annars är väldigt ovanligt i Madagaskar.
– Många barn har inte tillgång till rinnande vatten hemma. De är ofta smutsiga när de kommer på morgonen och därför är det utmärkt att de kan tvätta sig här och samtidigt få i sig lite mat. Vi ser också att barnen är mycket mindre sjuka nu. Att de får lite mat gör det också möjligt för dem att orka med och kunna fokusera på skolan, berättar Jeanne Rasoarilala som är rektor för skolan.
I klassrummet håller barnen på med matematik och naturkunskap, indelade i två grupper.
Nekena gillar att läsa, för Mabefa är naturvetenskap favoriten.
Varför man ska tvätta händerna?
– För att man är smutsig så klart, särskilt innan maten är det viktigt, svarar Mabefa.
Hälsocentral utan vatten
Utanför den lokala vårdcentralen väntar en mamma med sitt nyfödda barn på sin tur. Madagaskar har en befolkningstillväxt på 2,5 procent, och fortfarande är familjerna relativt stora med tre-fyra barn.
– Tidigare saknade vi bra tillgång till vatten här på hälsocentret, men nu är det mycket bättre, berättar Lalatina Raholiarisoa som är sjuksköterska.
Hon tycker också att hälsoläget generellt i staden förbättrats de senaste åren.
– De föräldrar som kommer hit med sina barn är mycket mer medvetna än tidigare om hur viktigt det är att hålla rent, konstaterar hon.
Samtidigt är hon bekymrad för hur klimatförändringarna påverkar människors hälsa, inte minst när tyfonerna drar fram, vilket leder till att avlopp och latriner svämmar över.
Kassören håller koll
I ett hus med utsikt över fälten bor Francoise Rasoanjoa. Hon framstår som lite barsk, men så är hon också kassör i den lokala vattenföreningen som består av ett 30-tal familjer. Tidigare tvingades alla hämta vatten i en flod en kilometer bort. Nu finns det rent vatten från en pump som alla har tillgång till. Men det kostar en slant. Varje 20-liters dunk kostar 50 cent vilket motsvarar ungefär 25 öre. Pumpen är upplåst varje morgon mellan sex och nio. Medlemmarna betalar kontant till Francoise eller sätter upp på en lista för betalning under veckan. De flesta hushåll består av sex-sju personer. De som har råd fyller flera dunkar om dagen och när man tvättar går det förstås åt mer vatten.
– Pengarna vi får in går till att betala vattenräkningen, men också till underhåll och investeringar. Nu planerar vi för att bygga en ”tvättanläggning” så att alla medlemmar ska kunna tvätta vid pumpen och slippa släpa hem vattnet, berättar Francoise. Hennes egen mamma är också nöjd där hon står bredd de upphängda lakanen som torkar i vinden.
Det finns också de som betalat för att få en helt egen pump. På Mama Vaos gård är det oklanderligt rent. Hon är 71 år och har bott här hela sitt liv. Hon har tre barn och vid det här laget åtta barnbarn.
– Ja, jag tycker att mycket blivit bättre jämfört med tidigare. Ett av mina barn är till exempel lärare, det hade inte hänt när jag var ung, säger hon belåtet.
Där nedanför på den lilla vägen är människorna nu på väg hem från fälten eller från skolan.
Text och foto: David Isaksson
