Kongo DRK: ”Det enda vi vill är att kunna återvända hem”

I Demokratiska republiken Kongo (DRK) befinner sig 1,7 miljoner människor på flykt undan den Rwanda-stödda M23-gerillan. Men trots att detta är en av världens just nu största flyktingkatastrofer är det få som känner till vad som händer.

Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.

Striderna mellan den väpnade gruppen M23 och regeringstrogna styrkor i östra Kongo (DRK) har drivit tusentals fler människor till Goma, den största staden i öst och en knutpunkt för humanitärt bistånd som nu är omringad av de Rwanda-stödda rebellerna.

Gomas befolkning uppgick tidigare till omkring 1,5 miljoner, men ytterligare 700 000 människor har anlänt under de senaste två åren på grund av de väpnade konflikterna. Bara de senaste veckorna har mer än 200 000 flytt till staden sedan M23 kommit att kontrollera allt större områden i regionen.

Fördrivna människor, lokala och internationella hjälparbetare och invånare i Goma beskriver alla en stad som höll på att gå under av enorma påfrestningar, med överbelastade flyktingläger, kraftigt stigande matpriser och rädslan för ett M23-övertagande.

– Livet är extremt komplicerat här, vi har ingen presenning och ingen mat. Vi ber om hjälp eftersom människor här riskerar att dö av hunger, säger 32-åriga Prudent Kahindo, som med sina tre barn anlände till ett läger i Goma i februari 2024.

Vad är M23?

M23 härstammar från en lång rad rebellgrupper i DRK som stöds av grannlandet Rwanda. Stödet började på 1990-talet när Rwanda jagade hutumiliser som flytt till DRK efter att ha begått folkmord på Rwandas tutsier. Rebellgruppen besegrades efter sitt senaste stora uppror för ett decennium sedan, men återupplivades av Rwanda i slutet av 2021. Rwanda erbjöd stöd, eftersom man anser att landets inflytande i östra DRK – som Rwanda betraktar som sin bakgård – var på väg att försvagas i förhållande till landets regionala rivaler.

Den senaste tidens upptrappning av konflikten har ytterligare minskat förtroendet för regionala medlingsinsatser som leds av Angola och Kenya. Samtidigt har europeiska stater undertecknat mineral-, militär- och asylavtal med Rwanda, i stället för att bestraffa landet, vilket har upprört många kongoleser.

Trots de katastrofala humanitära förhållandena i och utanför Goma berättar flera internationella hjälporganisationer att de resurser de har är alldeles för små i förhållande till de stora behov som flyktingarna har.

Resurserna är också begränsade för de många lokala initiativ som invånarna i Goma har startat för att hjälpa fördrivna personer, och för de tusentals värdfamiljer som har öppnat sina dörrar för att ta emot släktingar och vänner som tvingats lämna sina hem.

– Vi kommer hit bara för att vi vill hjälpa andra. Om också andra hade samma engagemang skulle vi kunna hjälpa många fler, säger Marie Buhuma som ingår i ett lokalt kollektiv kallat Goma Actif och som förra veckan arbetade som volontär i ett av lägren.

Fulla sjukhus och blockerade vägar

Antalet människor som tvingats fly på grund av M23:s krig uppgår till cirka 1,7 miljoner, men konflikten är bara en av många i DRK, som fortfarande påverkas av arvet från kolonialstyret, utländsk inblandning efter självständigheten och den pågående exploateringen av landets resurser. 

M23 säger att de inte kommer att inta Goma – som är huvudstad i den krigshärjade Norra Kivu-provinsen – men striderna pågår i staden närhet och har skurit av de flesta av Gomas tillfartsvägar.

Anne-Sylvie Linder, som arbetar för Internationella rödakorskommittén (ICRC) i Goma, berättade att priserna på basvaror som majs, träkol och bönor har fördubblats eller tredubblats på grund av blockaden.

Riziki Christian, en 40-årig handlare på Gomas Kituku-marknad, säger att hon säljer bananer för upp till sex gånger det normala priset eftersom utbudet är så litet. Hon uppmanade myndigheterna att åter öppna vägarna ut ur Goma men konstaterar att fred är den enda lösningen.

Under de senaste veckorna har antalet civila dödsoffer ökat kraftigt i takt med att allt tyngre vapen – drönare, luftvärnsrobotar och sofistikerade attackgevär – används nära stadsområden, inklusive runt själva Goma, dit fler flyktingar sökt sig än till någon annan plats.

Anne-Sylvie Linder från ICRC säger att deras sjukhus i Goma – ett av de enda som kan utföra livräddande kirurgi – för närvarande är ”mycket nära” sin maximala kapacitet. 40 procent av patienterna är civila, mestadels kvinnor och barn, medan det tidigare främst var stridande som behandlades.

Lokala invånare och hjälparbetare säger att Goma också har blivit en alltmer militariserad och farlig plats, eftersom den kongolesiska armén och dess allierade försöker försvara staden samt den närliggande staden Sake, som utsattes för ett M23-angrepp i februari. 

Mängden militära aktörer i staden blir allt fler. Förutom armén och polisen finns privata säkerhetsentreprenörer som anlitats av de styrande i DRK, en grupp lokala miliser som kallas Wazalendo (vilket betyder ”patrioter”), FN:s fredsbevarande styrkor och en nyligen utplacerad sydafrikansk styrka.

Analytiker säger att striderna nu alltmer liknar en regional konflikt, med rwandiska soldater som strider tillsammans med M23 – och soldater från Malawi, Sydafrika, Tanzania och Burundi – som strider mot dem.

Överfulla och farliga läger

Den humanitära situationen är mest akut för fördrivna människor. Eftersom de formella lägren redan är fulla har många av dem som ryckts upp med rötterna av de senaste striderna satt upp tält längs vägar eller på människors bakgårdar. Många har också flyttat in i provisoriska bosättningar. 

Janvier Luanda Mukuba, ledaren för flyktingarna i ett av dessa tillfälliga läger med just nu 45 000 människor som bor på mark som tillhör en pingstkyrka, säger att de människor som flytt saknar mat och bara har tillgång till en mobil hälsoklinik under några timmar om dagen.

– Vår situation är fortfarande komplicerad. Tidigare bodde vi alla i våra egna hus. Men efter kriget övergav vi alla våra ägodelar och våra olika yrken: lärare, jordbrukare, uppfödare. Nu tvingas vi leva – överleva – på ett helt annat sätt, säger Janvier Luanda Mukuba.

Zawadi Havugimana, en 28-årig fyrabarnsmor som bor på samma plats, berättar att hon födde sitt yngsta barn i februari, en dag innan hon var tvungen att fly från sitt hem. Zawadi Havugimana säger att hon har klarat sig tack vare stöd från andra flyktingar och från invånare i Goma.

– Jag är särskilt orolig för mina barns hälsa eftersom det nu också finns kolera i det här lägret. Det är därför vi vädjar om att det ska bli fred igen, blir det bara fred kan vi leva bra, säger Zawadi Havugimana.

Den ökade närvaron i Goma av beväpnade män – från Wazalendo till den kongolesiska armén och dess entreprenörer – innebär stora risker för flyktingarna. Särskilt utsatta är kvinnor och flickor, konstaterar både hjälptjänstemän och lägerinvånare.

Många av lägren ligger nära nationalparker och åkrar dit kvinnor och flickor beger sig för att hämta ved eller mat till sina familjer. Enligt läkarorganisationer har hundratals kvinnor våldtagits av beväpnade män, ofta med oklar militär anknytning.

Män i lägren arresteras eller misshandlas också godtyckligt, enligt hjälparbetare på plats. De skyldiga är ofta soldater, poliser och medlemmar av Wazalendo-alliansen.

Janvier Luanda Mukuba konstaterar att ytterligare ett problem i lägret är att fördrivna soldater och deras familjer bor tillsammans med civila. Han menar att soldaterna inte borde tvingas bort från kyrkan, men att deras närvaro skapar trauma för många människor.

Bistånd: “Vår närvaro ger dem hopp”

Den ökade militariseringen och osäkerheten påverkar också internationella hjälporganisationer i Goma, säger Emilie Vonck, landschef i DR Kongo för den amerikanska frivilligorganisationen Mercy Corps, som arbetar i ett halvdussin läger runt staden.

– De flesta av oss har varit tvungna att minska den dagliga tiden i lägren då säkerheten är för dålig, säger Emilie Vonck och förklarar. Organisationen har tagit upp frågan med de kongolesiska myndigheterna.

Bristande ekonomiskt stöd påverkar också hjälpinsatserna, och inte bara för M23-konflikten utan i hela DRK.  Totalt har över sju miljoner kongoleser tvingats fly på grund av våldet, och omkring en fjärdedel av den 100 miljoner stora befolkningen lider av svår hunger.

– Globalt sett minskar mängden pengar som går till krisen och behoven i DRK år efter år. Det är naturligtvis en oroande trend med tanke på att behoven går i motsatt riktning, fortsätter Emilie Vonck på Mercy Corps.

Med tanke på det internationella biståndets begränsningar och bristen på stöd från den kongolesiska regeringen har invånarna i Goma inlett flera egna hjälpinsatser, antingen genom spontant bildade grupper eller genom nätverk för ömsesidigt bistånd och lokala oberoende organisationer.

Kollektivet Goma Actif, som bildades 2020 under covid-19-pandemin, har hjälpt fördrivna personer i lägren under de senaste två åren, säger Marie Buhuma, volontär.

Buhuma talade med The New Humanitarian medan hon arrangerade en grötutdelning och en lekstund för barn i pingstkyrkan och sa att hon själv var på flykt som barn och vill ”ge ett leende” till dem som drabbats av den nuvarande konflikten.

I kyrkan fanns också volontärer från en lokal frivilligorganisation som heter AGIR-DRC. Även de förberedde gröt medan de sjöng, dansade och arrangerade lekar för barn på flykt.

Lucie Banyanga, en av volontärerna från AGIR-DRC, berättade att gruppen förberett gröt varje dag för flera hundra personer, men att de kämpar för att upprätthålla sina insatser på grund av bristande resurser.

– När barnen ser oss blir de väldigt glada. Vår närvaro ger dem hopp. Vi vädjar fortfarande om pengar, vi vädjar till alla, eftersom alla bidrag räknas och det kan hjälpa barnen att få gröt, säger Lucie Banyanga.

Lägerinvånaren Annie Bashonga, som har fem barn och separerades från sin man under en kaotisk flykt till Goma, kallade volontärerna för ”räddare” men säger att det som de fördrivna människorna verkligen behöver är att konflikten upphör.

– Även om vi får donationer är det viktigaste att freden återvänder. Min dröm är att se mina barn återvända till sina normala liv, säger Annie Bashonga.

Fidèle Kitsa
Frilansjournalist, bosatt i DRK

Arlette Bashizi
Frilansfotograf, bosatt i DRK

Redigering av Philip Kleineld

Översättning och bearbetning: David Isaksson.

The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.

The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.

Läs också