I den lilla irakiska staden Baiji i Salah Al-Din, där marken är torr och har förlorat sin magi, bor Amsha, en kvinna som har mött fler utmaningar än de flesta av oss kan föreställa sig. Fyllda 60 år har Amsha varit med om mycket som skulle knäcka många människor och få dem att förlora hoppet och motivationen.
Amsha har förlorat ett ben på grund av diabetes, tagit hand om en man som knappt kan höra och försörjer en familj på över trettio personer. Familjens hem är en ofärdig betongbyggnad som fungerar dåligt som skydd mot sommarens hetta och vinterns kyla. Ändå vägrar Amsha att ge upp för sin familj. För henne är jordbruk mer än bara ett arbete, det är hennes livlina.
– Det är den väg och de små steg jag började med sedan jag var barn, förklarar Amsha med ett varmt leende.
Dottern Ruqaya arbetar outtröttligt vid hennes sida och delar sin mors kärlek till deras mark. Hennes son Ahmed, som är daglönare, bidrar med extra inkomst för att hjälpa familjen att överleva. Och Kawakib, hennes sonhustru hustrun, hjälper dem.
Att lämna hemmet och förlora allt
2014 härjade ISIL-kriget i Baiji (stavas även Bayji), och Amsha och hennes familj tvingades fly och lämna sitt hem, sin mark och allt de hade arbetat för under hela sina liv. Under sex långa år levde de som flyktingar i Shirqat och Hawija, med önskan och hopp om att en dag kunna återvända hem och finna sitt hus som de lämnat det.
När de äntligen kom tillbaka 2020 var verkligheten förödande. Deras hem var i ruiner och deras jordbruksmark, som en gång varit grön och bördig, var nu torr och livlös. Men Amsha, en kvinna med otrolig motståndskraft, visste att de måste börja om från början.
– Vi hade ingenting. Men vi kunde inte ge upp. Vi var tvungna att försöka, för vår familjs skull, eftersom vi inte hade någon annan lösning, säger hon med stadig röst men fylld av känslor.
Ett litet växthus
I slutet av 2023 gick den tyska biståndsgivaren Welthungerhilfe (WHH) in med ett ekonomiskt stöd från för att ”stärka livsmedelssäkerheten för kvinnor och utsatta fördrivna personer, återvändande, flyktingar och värdsamhällen i Ninewa och Salah Al-Din”. Amsha fick ett litet växthus, jordbruksredskap och utbildning i moderna jordbruksmetoder.
Med stödet köpte hennes son frön, gödselmedel och till och med en jordfräs. Det handlade inte bara om att odla grödor, utan om att återuppbygga deras hem som hade förstörts. Amsha berättar:
– De visade oss nya sätt att odla på, och det har gett oss en chans att börja om.
Den första skörden
I januari 2024 var Amshas mark återigen full av liv. Okra, tomater och auberginer började växa på hennes lilla odlingslott. Ahmed valde okra, eftersom den säljer bra tidigt på säsongen, när priserna är som högst.
– Om vi tajmar det rätt kan vi sälja den till ett bra pris, förklarar sonen Ahmed, och ett leende sprider sig över hans mors väderbitna ansikte. Det finn nu en chans att försörja familjen.
Amshas dotter Ruqaya arbetar tillsammans med henne och sköter grödorna med samma omsorg och engagemang som hennes mor brukade göra. I början av vårt samtal var hon blyg, men hon öppnar upp när hennes bror och mamma började prata och berätta. För livet rymmer trotsa allt också mycket skratt och skämt:
– Ahmed är rolig och busar med mig hela tiden medan vi odlar. Han gör arbetet roligare, konstaterar Ruqaya och kan inte låta bli att skratta även hon.
Kawakib och hennes ko
Kawakib älskar att umgås med djuren. Hon vaknar tidigt på morgonen för att mata och ta hand om dem, mjölka kon, hämta ägg och laga frukost åt familjen.
– Jag behandlar dem som om de vore mina små barn, jag älskar att prata med dem ibland, säger hon.
Några större inkomster på försäljning av jordbruksprodukter blir det ännu inte, eftersom det mesta behövs för den egna konsumtionen. Men de också behöver inkomster och Kawakib hoppas att de snart kommer att kunna sälja okra på marknaden.
Min mark är välsignad
Familjens drömmar slutar inte här. De vill växa mer, ha fler växthus, odla mer grödor och få fler möjligheter. Jordbruk är inte bara ett sätt att överleva för dem, det är ett sätt att blomstra.
– min mark är välsignad, Vi vill lämna något efter oss till våra barn, något de kan bygga vidare på, säger Amsha med beslutsamma ögon.
Tillsammans bygger de en framtid där de inte behöver oroa sig för att få mat på bordet.
Text och foto: Hana Kamal Ibrahim
Fler reportage hittar du här
Läs också