Snart tvingas invånarna överge ön Gardi Sugdub utanför Panamas kust. Är det som händer här en fingervisning av vad klimatförändringarna kommer att leda till? Vilken är nästa ö som försvinner i vågorna?
Artikeln publicerades ursprungligen i Context. Läs originaltexten här.
När stormfloder och högvatten sveper in över den lilla, överbefolkade panamanska ön Gardi Sugdub ser Marcia Hernández hjälplöst på alltmedan hennes hydda längs strandlinjen fylls med havsvatten.
– Översvämningarna blir allt värre och vindarna allt starkare. Jag kan inte göra något annat än att vänta tills vattnet försvinner, säger Marica Hernández där hon står på ett lergolv som hon har stöttat upp med stenar alltmedan havsvattnet når över anklarna.
Marica Hernández föddes och lever på Gardi Sugdub, en av cirka 350 öar i San Blas-arkipelagen utanför Panamas karibiska kust och hem för ursprungsbefolkningen Guna.
Nu kan hon bli en av en av öns sista invånare. Stigande havsnivåer till följd av den globala uppvärmningen och årtionden av förstörda korallrev har i kombination med regn och kraftigare stormar lett till att ön har stått under vatten i flera dagar i sträck.
Av de 80 000 personer från ursprungsfolket Guna som bor i Panama lever ungefär hälften på fastlandet i den autonoma Guna Yala-regionen och på dussintals omgivande öar som knappt når upp över havsytan.
Guna-folket på ön Gardi Sugdub, som har bott där i nästan 200 år, har ställts inför stigande havsvatten och överbefolkning och invånarna har därför beslutat att lämna ön och under 2024 för att flytta till mark som de äger på fastlandet. När de flyttar kommer öborna bli de första från ursprungsbefolkningarna i Panama som lämnar sina öhemman som en del av ett projekt som finansieras av Panamas regering.
– Majoriteten av öarna i San Blas-arkipelagen kommer att behöva överges i slutet av århundradet. Öarna ligger bara en halv till en meter över havsnivån och de kommer helt enkelt inte att klara ytterligare 70 till 80 centimeter höjning av havsnivån, säger Steve Paton, programchef vid Smithsonian Tropical Research Institute i Panama.
En katastrof i slow-motion
Det är inte så att öarna plötsligt kommer att hamna under vatten. Det är en katastrof som snarare utspelar sig i slow-motion. På ön Gardi Sugdub, som är ungefär lika stor som fem fotbollsplaner, trängs fallfärdiga hyddor av trä, plast och tegel längs en labyrint av smala gränder utan rinnande vatten, avlopps- och sopsorteringssystem och ojämn elektricitet.
Guna-folkets ledare – eller sailas som de kallas på det lokala språket – gick i spetsen för de 1 300 invånare som bor på Gardi Sugdub och var drivande för att de boende skulle lämna området redan år 2010. Mer än ett decennium senare förväntas omkring 300 familjer börja flytta till ett område på fastlandet till hus som byggts av regeringen.
– Havet har förändrats, det är inte detsamma. Vi vet att naturen kommer att dominera. De marina ekosystemen gråter, temperaturerna stiger, säger Eustacio Valdés, en 58-årig ledare för Guna-samhället.
– Och det finns inget utrymme kvar här, så alla dessa frågor har sammanstrålat och det är därför vi bestämde oss för att lämna. Vi är ursprungligen bergsfolk, det var alltid meningen att vi skulle återvända till fastlandet en dag, fortsätter Eustacio Valdés alltmedan han gungar i sin hängmatta.
Stigande havsnivåer hotar omkring en tiondel av världens befolkning, i synnerhet människor som bor i låglänta kustområden och små önationer i Karibien, Maldiverna och Asien-Stillahavsområdet. I Latinamerika och Karibien fortsätter havsnivåerna att stiga i snabbare takt än globalt, med i genomsnitt 3,52 millimeter per år mellan 1993 och 2021, enligt en rapport från 2022 från Världsmeteorologiska organisationen.
Utsikterna att de snart tvingas lämna ön möts av invånarna med en blandning av likgiltighet, entusiasm och förväntning. Den lokala butiksinnehavaren Tomas Arias som säljer läsk och konserver, säger att översvämningarna har blivit värre under det senaste decenniet, eftersom havsvatten som kommer in vid högvatten nu täcker ett större område av ön och sprider sig längre inåt land.
– Jag vet inte när, men ön kommer förmodligen att försvinna så småningom, säger Tomas Arias. Han har ännu inte besökt den nya omplaceringsplatsen men vet att hans familj har tilldelats hus nummer 22.
– Jag är glad att jag ska flytta, eftersom jag kommer att få mer utrymme och elektricitet hela dagen, fortsätter han.
Några hus längre bort, förbi öns skola och kommunhus med halmtak, ser universitetsstudenten och mamman Katlein Montalla – som reser fram och tillbaka mellan ön och Panama City för att studera – också fram emot att ge sig av:
– Våra ledare har sagt till oss att vi måste ge oss av. Vi är vana vid översvämningarna, men de har blivit värre så det är en bra idé att vi flyttar. Det är bättre att vara förberedd eftersom ön förmodligen kommer att ätas upp av havet om cirka 50 år, konstaterar Katlein Montalla.
Hennes mamma, liksom dussintals äldre, föredrar dock att stanna kvar på ön.
– Min mamma tycker att vi sviker våra förfäder om vi ger oss av, fortsätter Katlein Montalla.
Byråkratiska förseningar
Guna-folket har sin egen mark att flytta till, men omlokaliseringen har kantats av byråkratiska förseningar, dålig planering och samordning. Invånarna på ön Gardi Sugdub skulle först flytta till fastlandet 2014 och sedan i februari i år.
Byggandet av familjernas betonghus bestående av två sovrum, som planerats av Panamas bostadsministerium har finansierades md 945 miljoner dollar i tekniskt stöd från Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Arbetet påbörjades 2019, men har drabbats av upprepade bakslag, konstaterar Blas López som är en av ledarna för Guna-samhället.
Den nya platsen, La Barriada, ligger mitt i en fuktig tropisk skog och är fortfarande en oanvänd och ofullständig by med prydliga rader av 300 små hus som har stått och förfallit i åratal – ett påtagligt tecken på de utmaningar som följer med återflyttning. Guna-folket kan nämligen inte flytta in i sina nya hem eftersom bosättningen saknar rinnande vatten och avlopp, medan en närliggande skola förblir låst på grund av liknande problem.
– Vi organiserade oss och röjde djungeln med våra egna händer så att husen kunde byggas, säger Blas López, och tittar ut över de tomma husen. Han fortsätter:
– Genom att flytta kan vi förbättra våra levnadsförhållanden och vår livskvalitet, men vi kan inte flytta eftersom grundläggande saker som vattenreningsverket inte är klart.
Chico Solano, som är kontaktperson för ursprungsbefolkningen Guna på Panamas bostadsministerium, säger att vidarebosättningsprojektet visar att regeringen alltid har varit intresserad av att stödja ursprungsbefolkningsgrupper. Bakslagen berodde på ett nästan två år långt stopp i byggprojekten på grund av covid-pandemin och förseningar i regeringens betalningar till byggföretagen, menar han.
Byggandet av området är nu till 98 procent klart, och de första familjerna förväntas flytta in i maj, säger Chico Solano:
– En tank för att lagra dricksvatten är nu klar, men avloppsvatten och sophämtning är fortfarande olösta frågor, konstaterar han.
Tillbaka på ön Gardi Sugdub finns en skylt på en vägg i kommunhuset där det står: ”Människor som förlorar sin tradition förlorar sin själ.” Flytten till den nya betongbyggnaden, som förutom en gemensamhetslokal med halmtak bevarar inte mycket av Guna-traditionerna, gör det svårare att bevara en tusenårig kultur, menar skolläraren Evelio López som är bror till Blas López.
– Den västerländska kulturen har ett stort inflytande på Guna. Utbildning är nyckeln till att bevara vår kultur bland våra ungdomar. Alla talar om klimatförändringarna, och vi förbereder vårt samhälle för framtiden med en stark kultur som vi behöver för att överleva, fortsätter Evelio López.
Anastasia Moloney
Redigering: Zoe Tabary.
Översättning och bearbetning för svenska: David Isaksson
Läs också
