Rysslands angrepp på Ukraina blev en vattendelare. För journalistägda Barents Observer i Kirkenes är hot och påtryckningar en del av vardagen. Från Europas arktiska topp bevakar de utvecklingen i Ryssland.
Arktisområdet är hett i en föränderlig värld. Det är inte minst påtagligt i Kirkenes som är belägen på en halvö vid Bökfjorden, en del av Varangerfjorden. Den norsk-ryska gränsen är en kvarts bilresa bort. I den journalistägda nättidningen Barents Observer rapporteras i dagarna om ryska kärnkraftsisbrytare, temperaturökningen i Barents hav och om den ryska Nordflottan som just inlett skjutövning i fjorden, några sjömil från gränsen.
– Arktis är en väldigt viktig del av rysk olje- och gasproduktion och vi bevakar inte minst logistiken med vilka skepp som rör sig i området. Den här industrin är belagd med stora sanktioner och man försöker komma runt dessa på olika sätt. Det påminner om situationen i Östersjön, en skuggflotta. Ett exempel kan vara ett kinesiskt fartyg som egentligen har ett ryskt ägarskap, säger Atle Staalesen, journalist och grundare av Barents Observer.
För journalisterna på tredje våningen i det gamla gruvbolaget A/S Sydvaranger lokaler i Kirkenes är också situationen het på ett annat vis.
– I Ryssland betraktas oberoende journalistik som en kriminell handling. Vi som arbetar med Barents Observer anses utgöra ett säkerhetshot, säger Atle Staalesen.
Skriver på ryska
Bakgrunden är att de publicerar sig på både engelska och ryska. De utgör den största redaktionen i Kirkenes med sex anställda och en praktikant. Fyra av redaktionens journalister har själva flytt från Ryssland, och tillsammans har redaktionen en lång erfarenhet av att rapportera från det vidsträckta området.
– Det är en svår tid. Vi har blivit oönskade i en stor del av vårt bevakningsområde, ryska journalistkollegor på andra sidan gränsen är stämplade som utländska agenter, terrorister, extremister och så vidare, fortsätter Atle Staalesen.
Reporter Thomas Nilsen beskriver hur motsägelsefull den ryska lagen är i jämförelse med hur situationen har utvecklat sig.
– Artikel 29 i den ryska konstitutionen säger att mediefrihet ska existera. Censur är förbjudet. Så då kan man ju fråga sig, vem är det som är kriminell? Är det vi med vår journalistik? Eller är det de som prövar att stoppa den? Ja, det är förstås en retorisk fråga.
Sedan 2017 är Thomas Nilsen förbjuden att resa in i Ryssland, eftersom han anses utgöra ett hot mot landets nationella säkerhet. Två år senare blockerade Rysslands censurmyndighet, Roskomnadzor, Barents Observer på internet. Bakgrunden var publicering av ett reportage om samen Dan Eriksson, Arvidsjaur, som berättade om psykisk ohälsa, sin homosexualitet och om försöket att ta sitt eget liv. Ursprungligen var reportaget publicerat i Tidningen Samefolket, senare i Arjeplognytt.se.
2022 begärde Rysslands riksåklagare Igor Krasnov att Barents Observer skulle stängas. De ansåg att tidningen publicerade ”otillförlitlig offentlig information som syftar till att destabilisera samhället och den politiska situationen i Ryska federationen”. Därtill anser riksåklagaren att de sprider ”falsk information om terroristhandlingar” och ”skapar hot mot människors liv, hälsa och egendom.”
Stämplad som utländsk agent
Ett år senare anklagas en av Barents Observers journalister, Georgii Chentemirov, för att vara ”utländsk agent”, men då hade han redan året innan lämnat Ryssland. Han kommer från Petrozavodsk i där han arbetade med den karelska journalistfackföreningen. Och förra året, 2025, anses åter Barents Observer vara en prioritet för Rysslands riksåklagare. Nu förklarades tidningen vara en ”oönskad organisation”. Journalistgruppen överklagade beslutet i domstol, men efter tre domstolsförhandlingar i Moskva i juli och augusti dömde domaren till riksåklagarens fördel. I beslutet anförde man bland annat att Barents Observer ”misskrediterar Ryska federationens väpnade styrkor” och att man sprider ”otraditionella värderingar”. Beskedet från riksåklagaren kom bara en dag efter att Barents Observer vunnit fallet i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i målet mot Rysslands censurmyndighet Roskomnadzor.
Är det värt att strida så här?
– Vår kamp för att kringgå censurmuren fortsätter. Hittills ligger Barents Observer ett steg före Kreml och når fortfarande tusentals läsare, tittare och lyssnare i Ryssland. Men detta är en teknologisk kapplöpning som fortsätter, sa Thomas Nilsen i den egna tidningen den 6 februari 2025.
1990-talets utbyte och öppna gräns mellan Norge, Ryssland, Finland och Sverige känns idag avlägsen. Barentssamarbete blev ett begrepp och de skandinaviska länderna bidrog på flera plan vilket inte minst inkluderade stöd och samarbete med ryska ideella organisationer och journalister. Handelsutbyten uppmuntrades.
– Barents Observer har snart existerat i 24 år. De senaste tio år har vi varit här, i de här lokalerna som våra egna herrar, säger Atle Staalesen, grundare och alltjämt journalist på det som första året 2002 hette Barents News.
Att understryka ”våra egna herrar” har sin speciella bakgrund. Barents Observers nuvarande oberoende kan kopplas till Ukraina. Det är detta land som är vattendelaren. När Ryssland annekterade Krimhalvön 2014, och samma år deltog i den väpnade konflikten i Östra Ukraina på proryska seperatisters sida, uppstod politiska spänningar. Dessa letade sig in i alla hörn av det skandinaviska samhället och inte minst där man önskade fortsätta det gränsöverskridande samarbetet. Sådant brukar kräva smidighet. Thomas Nilsen skrev en kritisk krönika om rysk politik och uttryckte farhågor om Barentssamarbetet. Han skälldes ut av den ryske generalkonsuln i Kirkenes som ansåg att den var en megafon för norska UD. Här krockade den redaktionella friheten för Barents Observer som vid den tidpunkten var en del av Barentssekretariatet i Kirkenes, ägd av Nordland, Troms och Finnmarks län. Sekretariatets främsta uppgift sedan 1993 var att stödja norsk-ryska samarbetsprojekt i Barentsregionen.
Tio år senare, när journalistgruppen anslöt till arbetet, hade redaktionen och Barentssekretariatet en gemensam strävan att tidningen skulle få det så kallade redaktörsplakatet, det som i Norge garanterar redaktionell frihet och reglerar förhållandet mellan ägare och redaktion. Men efter flera turer blev det dock nej från ägarnas sida, varpå redaktionen protesterade i ett öppet brev i tidningen och menade att beslutet öppnade för censur. Parallellt ansåg ledningen att journalisterna var för kritiska i sin journalistik mot Ryssland, och Thomas Nielsen avskedades. Dock användes inte uttrycken om att han var för kritisk mot Ryssland utan som skäl angavs ”illojalitet”. Det var dock knappast smickrande när det framkom att den ryska säkerhetstjänsten FSB hade försökt utöva påtryckningar på norska statstjänstemän för att stänga ner tidningen. Atle Staalesen och Trude Pettersen sa också upp sig. Det oberoende Barents Observer uppstod någon vecka senare.
Med den fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 skärptes situationen ytterligare. Steg för steg upphörde allt samarbete från de skandinaviska länderna med Ryssland. Resefrekvensen vid gränsstaden Kirkenes gick ned radikalt.
Hur påverkar det ert arbete?
– Det gör all journalistik väldigt svår för det handlar ju om att vara på plats. Vi vill vara där i butiken och fråga om priset på potatis eller sitta på en pub och prata politik. Eller att intervjua politikerna direkt på plats, säger Atle Staalesen.
– Men det är inte omöjligt att rapportera. Vi är väl rustade och har ett stort nätverk av kontakter, särskilt bland dem som har rest ut från Ryssland. Det finns en miljon ryssar i Europa idag. Alla de har kontakt med hemlandet på något vis. Det är just detta som gör att den ryska makten gör allt de kan för att slå ned på oss.
Läsare i hela världen
Barents Observers läsare finns över hela världen och man har samarbetsavtal med två andra tidningar, i Kanada och USA som främst rör arktiska frågor. Vi har exilryskt mediesamarbete med 7×7 och Novaja Gazeta. Finansiering kommer från fyra olika källor; Tromsö universitet via norska UD för att stödja de exilryska journalisterna, Stiftelsen Stiftelsen Tinius som sedan 2024 är ensam ägare av Schibsted Media och den privata stiftelsen Fritt Ord.
– Det här är väldigt viktiga inkomstkällor för oss för även om vi är billiga i drift behöver vi se långsiktigt på vårt arbete och vi har ansvar för anställda, säger Atle Staalesen.
– Den fjärde källan är Crowdfunding där läsare och andra som stöttar oss skickar in kanske 10 Euro eller 50 dollar.
När mötet på Barents Observer sker pågår kulturfestivalen Barents Spektakel i Kirkenes, den 22:a i ordningen. Huvudarrangör är Pikene på broa som etablerades 1996 och är ett kollektiv av curatorer och producenter i Kirkenes. De bedriver ett gränsöverskridande samarbete och kulturellt utbyte i Arktis. Årets tema är ”The Border Crossed us”, Gränsen korsade oss. Just i år är det 200 år sedan som den nordliga gränsen, som i dag skiljer Finland, Ryssland och Norge åt, definierades och drogs. Vid tiden för gränsdragningen ingick Norge i kungariket Sverige (den svensk-norska unionen varade 1814 till 1905). Finland hade 1809 blivit ett ryskt storfurstendöme inom Ryssland – det så kallade Storfurstendömet Finland. Området vid Pasvik och Varanger hade länge varit otydligt avgränsat och samer, ryssar och norrmän använde samma marker för fiske, jakt och renskötsel. För Ryssland var det strategiskt viktigt att fastställa gränsen och de kunde agera utifrån sin maktposition i nordost för att säkra sitt territorium mot den svensk-norska unionen.
Kulturfestivalen Barents Spektakel lyfter frågorna om: ”Vad om denna gräns aldrig hade dragits?” och ”Hur skulle våra nordliga gränsområden kunna se ut om ytterligare 200 år?”. Festivalen skriver att de ser sitt uppdrag som ”att bygga broar över både verkliga och imaginära gränser” med sitt omfattande fyradagars kulturprogram.
På Barents Observer är gränsfrågan ständigt närvarande. Den är påtaglig oavsett vilket ämne som avhandlas. Men de saknar Ukraina i programmet, det skymtar bara förbi i marginalen. Ukraina som för övrigt betyder just ”gränsland”.
– Grunden till att gränsen österut är stängd handlar ju om Ukraina, menar Thomas Nilsen.
– Det är därför man man försöker stoppa Barents Observers arbete och det är därför som samer och journalister från Ryssland söker asyl i Norge. Och här har man en kulturfestival i Kirkenes… kulturen borde utforska detta mer.
– Barents med Ryssland är dött, det borde handla om Nordkalotten.
Har ni något önskereportage?
– Vi har en bra kunskap om vårt bevakningsområde, men det är mycket som skulle behöva göras. Till exempel undersöka den ryska propagandan och hur den påverkar norska aktörer. Försöken till destabilisering pågår hela tiden. Sedan skulle jag önska kunna göra mer om klimatförändringarna i Arktis, säger Thomas Nilsen.
Hur ser framtiden ut?
– Kanske blir det en dag möjligt att resa till Ryssland. Men vi vet inte. Kanske inte. Men Kirkenes har alltid varit ett ställe där gränserna ibland har varit stängda. Eller delvis stängda.
Text och foto: Maria Söderberg