Ghana är världens näst största kakaoexportör, men för fattiga bönder pressas priserna hela tiden. Samtidigt har många ett helt annat problem – elefanter från nationalparken äter upp deras kakaofrukter.
Nationalparken Kakum ligger en dryg timmes bilresa in i landet från det en gång i tiden svenska slavfortet Cape Coast Castle. Det är en tropisk regnskog där man som besökare kan gå längs en fantastisk serie av smala, gungande gångbroar som sträcker ut sig högt över regnskogen. Utsikten är fantastisk. De flesta besökare drömmer om att se de sällsynta aporna och så förstås – skogselefanterna. Men chansen att de ska se elefanterna här uppifrån gångbron är förstås minimal.
Men det finns andra som ser elefanterna desto oftare. Nämligen de människor som bor i nationalparkens utkant. Och de är inte glada.
Vem har rätt till naturen?
Hur nationalparkerna ska hantera människor som bor precis utanför, eller i en del fall inne i parkerna, är en ständig diskussion. Många menar att människor runt parkerna ägnar sig åt tjuvjakt och illegal skogsavverkning, något som i många fall säkert också stämmer. Men det är inte hela sanningen.
Organisationen Survival International som företräder urfolk i världen har samtidigt anklagat givarorganisationer som WWF och nationella parkförvaltare för att terrorisera och fördriva människor som de menar levde där långt före någon kom på att skapa det där med nationalparker.
– Många människor flyttar in till området runt parken därför att det är trädbevuxet, förhållandevis svalt och för att det finns tillgång till djur och träd. Det hela är en komplicerad balansgång, men för oss är det också viktigt att vi arbetar tillsammans med människorna som bor runt parken, säger Evans Oppong som är guide och som också arbetar med program för de samhällen som ligger runtomkring.
Att utbilda och informera om regnskogens skydd men också om hållbart skogsbruk är en av medarbetarnas uppgifter. På vägen ner möter vi flera skolklasser som är på naturvandringar.
Kakum-parken består totalt av 375 kvadratkilometer. Det finns ett vandringsspår som omsluter hela parken – och som tar åtminstone en vecka att gå. De flesta besökare nöjer sig dock med den timme det tar att gå den upphöjda gångbron. Faktum är att den är tillräckligt strapatsrik för de flesta.
På väg till kakaobyn
Bilen skumpar fram längs vägen som ibland känns som mer hål än väg. Vi passerar enorma, avverkade träd som väntar på att transporteras bort. Det ser ut som afrikansk mahogny eller något annat av de eftertraktade träslagen från världens regnskogar Och så kakaoodlingar. De ligger på båda sidan om vägen. Så är vi framme. Byn Acquah ligger så nära Kakum-parken att man från vissa hus ser var parken börjar.
En söt och inte på något sätt otrevlig doft, ligger över byn. Den kommer från kakaofrukterna som precis skördats och nu ska torka.
Paul Ahim står vi det långa bordet och rör om bland bönorna.
Ghana är världens näst största producent av Kakao (bara Elfenbenskusten producerar mer) och kakaoproduktionen har en viktig roll i Ghanas ekonomi där kakao, efter guld, är den viktigaste exportvaran. Kvaliteten på kakaobönor från Ghana rankas dessutom som den bästa i världen.
Kakaoproduktionen är också en stor arbetsgivare i Ghana och sysselsätter 3,2 miljoner jordbrukare och arbetare av en total befolkning på drygt 25 miljoner. Nästan all kakao som odlas i landet produceras småbrukare som Paul Ahim.
När de frukter vi tidigare sett skördas efter ungefär 140 dagar, skärs de upp och kärnorna som är inbäddade i ett sötaktigt fruktkött får sedan ligga och jäsa i solen i tre-fyra dagar. På så sätt uppstår olika mikroorganismer som bland annat bidrar till att döda den grodd som finns inne i bönan.
Priset på väg upp
Paul och hans familj har en och en halv hektar kakaoodlingar. Bönorna på det långa bordet kommer från närmare 1 000 frukter som skördats för hand. När allt är klart blir det en säck på 64 kilo kakao som kan säljas vidare. Pauls förtjänst: 3 000 Cedis, vilket motsvarar ungefär 2 500 kronor.
Kakaopriset i Ghana regleras av landets Kakao-myndighet (Cocobod) och jämfört med föregående år har priset ändå gått upp rejält 2024. En anledning till att bönderna nu får bättre betalt är att mycket kakao tidigare smugglades till grannländerna där uppköpare betalade mer. Skördarna ser också ut att bli betydligt bättre i år än 2023 då de störtdök med stigande världsmarknadspriser som följd. Men Paul är långt ifrån nöjd. Av de summor vi i Europa betalar för världens bästa choklad ser han inte mycket:
– Om jag jämför med allt arbete och de kostnader jag har för produktionen så skulle priset snarare behöva ligga på 9 000, konstaterar han.
En bit bort ligger King Fords hus. En moped står på gården och själv ligger King Ford och tar igen sig för att undkomma middagshettan. Från hans gårdsplan ser man några träd som sträcker sig högre än andra. Där börjar nationalparken.
Även Kings familj odlar kakao. Det blir totalt ett 20-tal säckar om året som han säljer till uppköpare för det fastslagna priset. Även King tycker att priset borde vara högre:
– I grannlandet Togo får man mycket mer för en säck, så varför får inte vi det? undrar han.
Elefanter glufsar i sig
Och så är det detta med elefanterna. Senast för fyra månader sedan var de inne i hans odlingar och glufsade i sig av kakaofrukterna.
– Vi brukar ropa och slå och banka med macheten mot en bit hårt trä för att skrämma iväg elefanterna men i ärlighetens namn är det inte mycket mer vi kan göra. Och vi får ingen ersättning för det som förstörts, säger han och gestikulerar medan han berättar. Att spänna ögonen in en elefant som är mångdubbelt större än en själv är inte det lättaste.
Andra bönder är desto argare och i intervjuer säger några att om inget händer kommer de att ta lagen i egna händer och börja skjuta elefanterna.
Guiden Evans Oppong håller med om problemet. Det finns tyvärr ingen ersättning bönderna kan få, även om det finns diskussioner om att skapa särskilda buffertzoner. Däremot så kan parkens personal hjälpa bönderna att sätta upp särskilda ”doftstaket” som håller elefanterna borta. Det handlar om linor, doppade i bland annat chiliolja som spänns upp runt området där träden växer.
– Jo, jag har hört talas om att man kan få hjälp med det, men än så länge har jag inte gjort det. Men nu är det nog dags för mig att få upp staketet, innan elefanterna klampar in igen, fortsätter King innan han går tillbaka för att skaka runt bönorna.
Nu gäller det bara att det inte kommer några hungriga elefanter.
David Isaksson
Fler reportage hittar du här
Läs också