I skuggan av krig och etnisk rensning kämpar Armenien för sin framtid. Nuri Kino har mött sårade soldater, barn som förlorat sina fäder i kriget, flyktingar, analytiker och vanligt folk – alla med sina berättelser om förlust, motstånd och hopp i ett land där känslorna svallar och framtiden är oviss.
Det är en vacker dag, solen har tittat fram efter några dagar med grått och disigt väder. Utanför sjukhuset står ett tiotal soldater. En del sitter i rullstol, andra stödjer sig på kryckor eller rollatorer. Några av dem saknar ben eller armar. Men jag vågar inte titta på dem, jag känner att mina blickar börjar irritera dem. Tillsammans med en vän som talar armeniska går jag mot utgången dit en av de rullstolsburna också är på väg. Jag ber min vän att tolka. Jag vill veta mer om soldaten, varför han sitter i rullstol och om han skulle ge sig ut i krig igen med vetskapen om att han kan bli skadad för livet.
”Han ser mig rakt i ögonen och säger att han inte skulle tveka en sekund.” Han har förlorat vänner och en släkting i kriget och han kommer förmodligen aldrig kunna gå igen. Men hans land kommer först.
Jag är i Armenien igen. Det har gått sex månader sedan jag var här senast. Det var i slutet av september och Nagorno-Karabach, som ligger i Azerbajdzjan men var en autonomi, eller Artsakh som armenierna kallar det, tömdes då helt på armenier. Nu finns det bilder på hur azerierna också förstör historiska och religiösa kristna armeniska byggnader för att revidera historien. Europaparlamentet kom, i en obunden resolution, i början av oktober i fjol, precis efter att alla armenier tvingats på flykt, fram till att det var etnisk rensning. Jag blev nästan irriterad över att de hade kommit fram till rätt juridisk term. Vad hade parlamentet gjort för att stoppa övergreppen? Absolut ingenting. Tvärtom slöt EU avtal om gas från Azerbajdzjan.
Den azeriska regimen nöjer sig inte heller med att ha tömt enklaven Artsakh och fängslat dess regionala regeringsmedlemmar. Nu vill de ha en del av Armenien. I början av maj undertecknade länderna ett avtal. Bagrat Galstanyan, en biskop som var religiöst och andligt ansvarig för byborna i tre av de byar som nu skulle överlämnas till Azerbajdzjan, blev upprörd, liksom många andra. Han promenerade från Tavush, den provins han tjänstgjorde i, till huvudstaden Jerevan. Till fots. 120 kilometer. Han fick tiotusentals andra armenier att ansluta sig till hans kamp för att hindra den armeniska regeringen från att ”ge bort mer heligt armeniskt land”.
Jag frågar soldaten, han som aldrig mer kommer att kunna gå, vad han tycker om Galstanyan och regeringens nya opposition som kallas Tavush-rörelsen. Han svarar att han inte kan mycket om politik eller politiker, men att någon och något måste göras för att stoppa Azerbajdzjan. Han är helt övertygad om att regimen där aldrig kommer att ge sig annars, att ”de kommer att hitta på något för att få mer mark, och mer och mer”.
Samma eftermiddag träffar jag forskaren Anzhela Mnatsakanyan, som ska hjälpa vår organisation ADFA (A Demand For Action) med några biståndsprojekt. Vi sitter på ett av kaféerna i hjärtat av huvudstaden Jerevan. Vi har sällskap av parlamentarikern Zemfira Mirzoeva och journalisten Anush Ghavalyan. De är alla tre aktiva på både sociala och traditionella medier.
”Det problem som de flesta inte verkar förstå är inte de tre byar som vår regering gick med på att ge upp. Det är gränserna mot andra länder och kontrollen över dem. Huvudvägarna från Armenien till Georgien och sedan vägen från Armenien till Iran kommer att kontrolleras av Azerbajdzjan. Det kommer att försvaga Armenien mycket. Azerierna kommer till exempel att kunna kontrollera all handel mellan oss och andra grannländer. Det är därför vi behöver en stark offentlig röst för att stoppa aggressionen och säga ”nej”. Det är därför biskop Galstanyans rörelse är så viktig”, säger Zemfira Mirzoeva.”
Medan Ghavaljan, som också är trött på ”käbblet i sociala medier”, säger att människor har tappat fokus, att det bara är några månader sedan hon och andra tvingades fly från Artsakh och att det känns som om det redan har glömts bort. Jag frågar henne om hon tror att biskop Galstanyans löfte om att de 120 000 armenier som flydde från Artsakh ska få återvända är realistiskt:
”Just nu handlar det inte om huruvida det kommer att fungera eller inte. Vi är trötta, vi har sociala och ekonomiska problem, vi är fysiskt och psykiskt utmattade och många av oss vill bara hitta en strimma av hopp hos någon”, konstaterar hon.
Jag följer biskopen under några dagar. Det är svårt att få en känsla för omfattningen av det stöd han har. Ena dagen har han cirka tiotusen anhängare som demonstrerar tillsammans med honom, en annan dag är det inte ens fyrahundra. Min första tanke är att jag borde intervjua honom personligen. Men jag lyssnar på honom och hör honom säga samma sak till alla de andra journalisterna. Jag talar med mer än tio av hans anhängare och en av hans närmaste medarbetare. Jag talar med lika många, om inte fler, som tycker att biskopen är en charlatan. Ja, de orden används. Regeringens anhängare ser biskopen som ett verktyg för oppositionspolitiker som står Ryssland nära. Det är heta känslor vem man än pratar med.
Jag lägger örat mot marken och pratar med många fler, från bönder, hjälparbetare, lärare, polischefer till butiksanställda.
Jerevan sjuder av liv och nya restauranger öppnar hela tiden. Det är vackra lokaler och spännande koncept, blandningar av armenisk mat och rätter från hela världen. Varje gång jag landar i den armeniska huvudstaden har det också byggts nya moderna höghus. Sedan krigsutbrottet i Ukraina har det kommit nya pengar till landet, både ryssar och ukrainare har flyttat till Armenien och många av dem har stora pengar med sig. Jerevan är en ren och vacker stad, historisk och modern på samma gång.
”Ja, men med de rika ryssarna har det också blivit dyrare, de kan betala för sig och har därför fått priserna att stiga, för oss armenier har det alltid varit dyrt”, säger Leya som driver blomsterbutiken under lägenheten jag bor i.
En dag reser jag med Transparent Armenia Charitable Foundation till provinsen Lori i norra Armenien. Med mig har jag den schweiziske fotografen Demir Sönmez. Ungefär var tionde minut vill han att minibussen vi färdas i ska stanna för att han ska ta bilder. Det har jag full förståelse för. Det är omöjligt att inte förundras över den vackra naturen, fruktträden, vingårdarna, horderna av boskap, bergen, floden, som vi passerar. Det är den ena sidan. När man sedan tittar åt andra hållet blir man nästan rädd. Det är mil efter mil av spökstäder. Min vän Hayk Azadian, som flyttade från Sverige till Armenien för 33 år sedan, förklarar varför hela städer är tomma. Det här var en del av Sovjetunionens högborg av fabriker, allt från metall till tyg tillverkades här. När fabrikerna stängdes förstördes de aldrig, och husen där arbetarna bodde är nästan tomma.
När vi kommer fram till Lori och byn Pambak möts vi av fattiga, men mycket glada bybor. De får kycklingar och inkubatorer, inom ett år har de 500 kycklingar och kan leva helt på att sälja ägg och kycklingar. En del av husen är fortfarande förstörda efter den fruktansvärda jordbävning som drabbade området 1998 och som dödade minst 25 000 människor, skadade 20 000 och gjorde 500 000 hemlösa.
Tre dagar efter att vi besökt Lori hör vi från byborna. Många av byarna ligger under vatten, en översvämning har drabbat området. Jag tittar på bilder och videor av bilar som flyter utanför restaurangen där vi åt lunch och slås av hur modiga dessa bybor är. De bara gör det. Rensar. Inget gnäll när vi pratar med dem. Bara observationer.
På kvällen träffar jag tre av de mer välbärgade armenierna, två damer i mode- och vinbranschen och deras ena assistent. En av dem har flyttat till Armenien från Los Angeles och Beverly Hills. Hon kände att hon inte ville att hennes barn, som var på väg att bli tonåringar, skulle stanna i USA. Hon hävdar att barnen där är mycket sämre utbildade än de i Armenien. Hon säger också att barnen inte får tillräcklig allmänkunskap och att de får lära sig fel saker. De borde bland annat få lära sig att respektera sina äldre:
”Jag stod inte ut med hur lata barn har blivit i USA, hur de alltid klagar trots att de har allt, åtminstone bland mina vänner och bekanta, men den främsta anledningen, förutom maten”, ler hon och fortsätter, ”är trygghet och säkerhet. I USA var jag till exempel rädd i gallerior, alltid rädd för att något skulle hända mina barn, här är jag aldrig det. Rädslan för skolskjutningar, för att barnen ska börja knarka, denna ständiga rädsla. Den finns inte här.” Att det har varit krig i Armenien de senaste åren är inget som hon ser som negativt och att 5 000 unga män förlorat sitt liv är inget som skrämmer henne. ”De måste kämpa för sitt land, för sin existens. Det är något annat än att bli skjuten i en skola.”
Efter att de har gått dricker jag kaffe med en inflytelserik polischef. Han har precis arbetat vid en av biskopens demonstrationer och är minst sagt upprörd. Han är övertygad om att biskop Galstanyan styrs och finansieras av rika armenier med band till Ryssland och att det är för att regeringen har börjat närma sig Europa som Tavush-rörelsen har uppstått. När jag säger att det verkar handla om nya gränsdragningar avfärdar han det bara med att säga att Azerbajdzjan har rätt att förhandla och att den armeniska regeringen inte ger bort några vägar till grannländer, utan att det handlar om gamla gränsdragningar som kanske var fel. Att Armenien inte kommer ge bort något som tillhör armenier.
När jag pratar med journalister och analytiker som har studerat både det nya gränsavtalet och förhandlingarna säger de att det tyvärr kan bli så att Armenien verkligen ger bort byarna. Samtidigt påpekar de att det är svårt att säga vad som är rätt eller fel. ”Klarar Armenien ett nytt krig?” frågar sig en analytiker som under många år arbetade för Armeniens utrikesdepartement och som nu driver eget företag. Han säger att han slutade arbeta för regeringen, eftersom de gjorde för många misstag. Historiska sådana. Men det finns inget vi kan göra åt det nu, alla måste tänka framåt. Men vad är ”framåt”? Det kan han inte svara på, och det kan ingen annan heller.
”Jag vill bli läkare, men det kommer inte att gå. Jag är bäst i min klass och jag kommer in på universitetet men det skulle kosta min familj 2 500 US-dollar per läsår och så mycket pengar har vi inte”, berättar en 16-årig assyrisk/syriansk flicka för mig när vi besöker de assyriska/syrianska byarna i Armenien.
Jag kollar upp det. Det är sant. Det symboliserar Armenien för mig. Att en tonåring inte tror att hon kan gå i skolan för att bli läkare och hjälpa andra i nöd, trots att kostnaden för hennes studier motsvarar vad barn i vissa andra länder dricker i läsk varje år. Självklart kommer jag att se till att vi i ADFA hjälper henne att bli läkare.
Armenien behöver också hjälp. För att överleva och frodas. Vad säger den svenska regeringen, den amerikanska, EU? Någon annan ledare. FN? För nu är det enda stöd som många i landet känner att de har från Iran. Är det vad vi vill?
Under tiden fortsätter kaoset i parlamentet. Armeniska medier rapporterar om polisövervåld och skadade demonstranter alltmedan premiärministern skrek och svor åt oppositionen och demonstranterna.
Murad Artin, en pensionerad svensk-armenisk politiker med rötter i Irak, som suttit i Sveriges riksdag, befinner sig just nu i Jerevan. Jag träffar honom när han är på väg till svenska ambassaden för att rösta i det kommande Europaparlamentsvalet. Vi dricker kaffe efter en av biskopens demonstrationer utanför en kyrka.
”Problemet, Nuri, som jag blir alltmer övertygad om, är att vi [armenier] helt enkelt inte har något att erbjuda USA och Europa i form av gas, olja eller andra sådana rikedomar. Många av dem som deltar i demonstrationerna tillhör de 120 000 personer som etniskt rensades bort från Artsakh. Andra inkluderar de som har förlorat nära och kära i kriget. Jag förstår deras perspektiv, men jag tror också att deras krav kanske inte är realistiska”, säger han.
Nästa dag filmar forskaren Anzhela Mnatsakanyan, den kanadensisk-armeniske videofilmaren Shant Khatcherian och jag barn för ett välgörenhetsprojekt. Den första vi intervjuar är 8-årige Haik från Artsakh. Hans far dödades i kriget. Hans mamma var då gravid med hans lillebror Levon. Haik har också en yngre syster, Hasmek. När jag frågar barnen vad de vill ha, (godis, kläder, leksaker?) får jag svaret att de vill är att deras mormor ska kunna gå igen, att hon får råd med den vård som krävs.
Vi kör vi till sjukhuset där hon ligger. På husväggarna på väg dit syns stora målningar av män i olika åldrar. De är soldater som dog under kriget. Oavsett vem man pratar med i Armenien finns det en stolthet som är svår att sätta fingret på. Den finns där. Armenien var den första kristna staten i världen. De har, tillsammans med andra kristna i regionen, massakrerats och rensats etniskt, men de har alltid rest sig. De är en nation som byggdes av intellektuella, poeter och andra ”tänkare” har fått statyer efter sig, så även kungar, krigare och andra som bidragit till Armeniens existens.
Artsakh-armenierna har funnit en säker tillflyktsort i Armenien. Men de allra flesta jag talar med vill återvända till sina hem och sina liv. Men är det realistiskt? Är det ens realistiskt att tro att Armenien inte kommer att tvingas ge mer av sitt land till sin granne? Efter att ha tillbringat ytterligare tio dagar där vet jag inte. Vad jag vet är att Armenien har alldeles för få vänner i världen och tyvärr inte heller några naturtillgångar, förutom ett fantastiskt vackert och historiskt land som kämpar för att bli en turistattraktion. Alltmedan det finns konflikter. Och maten, den där maten…
Och just när jag skriver detta kommer beskedet om att de fyra byarna verkligen överlämnats till Azerbajdzjan.
Nuri Kino (text)
Prisbelönt journalist, debattör och grundare av organisationen A Demand for Action.
Demir Sönmez (foto)
Fotograf som länge följt utvecklingen i Nagorno-Karabach. Fler bilder hittar du på hans hemsida.