Joamelines bebis är inte mer än ett litet knyte. Själv är hon sjutton år. Under graviditeten levde hon på svältgränsen, utkastad av sin mamma och övergiven av barnets far kunde hon skrapa ihop till ett mål ris, varannan dag. Nu har de båda en chans att återvända till livet.
Detta är den första i en serie artiklar från Madagaskar, ett av världens fattigaste länder.
Hur ser vardagen ut för de allra fattigaste i världens fattigaste länder? Madagaskar – som ligger på plats 173 av 191 i FN:s Human Development Index – är ett av dessa. 70 procent av befolkningen lever på mindre än (motsvarande) två dollar om dagen och sex procent av landets befolkning lider av akut undernäring.
Men vilka är egentligen människorna bakom dessa siffror?
När man färdas längs vägarna i regionen är det nästan svårt att tro på sifforna. Runt omkring oss är allt grönt och frodigt. De vackra litchi-frukterna som odlas överallt har precis skördats.
Hur kan någon ens bli undernärd här?
– Ja, den frågan ställer vi oss också ibland, svarar Tom Meunier på organisationen Action contre la Faim (ACF). Men det finns flera orsaker. Cyklonerna förstör ofta skörden av viktiga kontantgrödor för ett eller flera år och utan pengar kan människor inte köpa det de behöver, konstaterar han.
Sedan ett knappt år tillbaka stödjer ACF den lokala sjukvården med att identifiera och hjälpa barn som lider av grav undernäring. Organisationens mobila team åker ut till avlägsna byar, gör hälsoundersökningar och väger barnen. Och det behövs: åtta procent av alla barn i regionen – och 12 procent i de mest avlägsna delarna – lider av undernäring och för många är situationen livshotande.
För femton år sedan var staden Manakara centrum för en viktig jordbruksindustri som skapade jobb och bidrog till exportinkomster av kaffe, vanilj, kryddnejlika och andra grödor. Men sedan dess har det bara gått utför, hamnen är sedan länge stängd och många produktionsanläggningar har slagit igen. Regionen blir allt fattigare och situationen är värre än för genomsnittet av landet:
– Sen handlar det om kunskap och tradition. Morötter är till exempel näringsrika och enkla att odla, men människor har ingen vana vid att äta dem, fortsätter Tom Meunier.
Men framför allt handlar det om cyklonerna, de tropiska stormar som drabbar Madagaskar i början av varje år. Cyklonerna förstör hus och vattenkällor, spolar bort skördar och odlingsbar jord, leder till att öppna latriner svämmar över och att sjukdomar sprider sig på landsbygden där 80 procent gör sina behov i det fria.
2023 var cyklonsäsongen inte var så svår som åren innan. Frågan är vad som händer 2024 där väderfenomenet El Niño också kan komma att spela in och än mer förvärra situationen.
Det är lugnt och stilla i annexet till sjukhuset i regionhuvudstaden Manakara. Någon lyx handlar det inte om direkt, men det är rent och prydligt. I en sal bor fyra mammor med sina små barn, barn som varit på väg att dö på grund av undernäring. Nu får de extra näringsriktig mjölk var tredje timme, eftersom bröstmjölken långt ifrån räcker. Här är det meningen att de ska vara 10–15 dagar eller så länge som krävs för att barnen ska återhämta sig.
– Varje månad kommer det in ungefär tjugo föräldrar – de flesta mammor – men också några pappor med gravt undernärda barn. Innan samarbetet med ACF startade var det få kvinnor som kom hit, vi nådde dem inte, konstaterar klinikchefen och läkaren Elie Jean Tafaramahavonjy och lämnar den sista delen av meningen hängande:
För vad hände då?
Varken han eller någon annan vet säkert. Madagaskar saknar en tillförlitlig befolkningsstatistik. Många barn som föds, kommer aldrig in de nationella registren. Och de som dör unga räknas förstås än mindre.
Det finns också en slags acceptans för döden. Inte sällan så har de mammor som kommit till kliniken upplevt hur upp till tre-fyra av deras barn dött vid tidig ålder, konstaterar Elie Jean Tafaramahavonjy.
ACF:s uppsökande arbete innebär att organisationen har mobila kliniker med personal som besöker byar som många gånger bara går att nå till fots. Där väger de barnen och larmar när barn är gravt undernärda. Organisationen kan sedan hjälpa mammorna till sjukhuset i regionhuvudstaden Manakara.
En av mina viktigaste uppgifter är att lugna mammorna och bygga förtroende. Men många tror att de riskerar att bli bortförda till organhandel och vill därför inte åka till sjukhuset. Det gäller för dem att förstå att det är viktigt.
Lantoniania Rabarijaona
Ofta uppträder undernäringen tillsammans med andra sjukdomar som malaria, diarrésjukdomar och luftvägsinfektioner. Det blir som en ond cirkel där ett problem förstärker ett annat.
Lantoniania Rabarijaona är ansvarig för det psykosociala arbetet på sjukhuset:
– En av mina viktigaste uppgifter är att lugna mammorna och bygga förtroende. Men många tror att de riskerar att bli bortförda till organhandel och vill därför inte åka till sjukhuset. Det gäller för dem att förstå att det är viktigt, konstaterar hon.
När mammorna kommer in får de alla ett hygienkit, både till sig själva och till barnet eftersom de ofta saknar allt. Det handlar också om värdighet. Att de ska känna att de faktiskt betyder något.
Det är dags för mat. Sjuksköterskan blandar ett näringsriktigt komplement till bröstmjölken och häller upp med hjälp av ett skjutmått i orangefärgade plastkoppar. Mammorna får varsin sked och börjar mata sina barn. Det går både bra och dåligt.
Lantoniania Rabarijaona sätter sig ned bredvid en av mammorna och pratar. Att hon finns där som stöd är viktigt.
Känner mammorna skuld? Nej, svarar Lantoniania Rabarijaona:
– Den känslan har jag inte mött hos någon av mammorna. Barn är mer något man har, som finns.
Och den som vet att ett barn mycket väl kan dö före ett års ålder investerar kanske inte heller lika mycket av sig själv i varje barn. Hemma i byn där knappast någon gått mer än några år i skolan finns inga tankar kring vilken miljö barnen växer upp i, om de äter rätt, om de orkar med skolan. Barn är något man får. En del dör, andra överlever. Så är det bara.
– En av mina viktigaste uppgifter är därför att få mammorna att knyta an till sina barn och stärka deras självkänsla. Det är därför jag är här, fortsätter Lantoniania Rabarijaona.
Joameline, som egentligen heter något annat, är 17 år. För tre månader sedan födde hon en pojke. Nu har hon varit här på sjukhuset i en månad.
– Det var de på kliniken som kom till byn och som vägde honom och sa att jag måste åka med dem in till sjukhuset, berättar hon.
Ris, bara ris och jag hade bara mat så att jag kunde äta varannan dag.
Joameline
Barnets pappa är död, fortsätter hon. Men kanske handlar det bara om att han försvunnit sedan hon råkat bli gravid. I vilket fall som helst så är hon nu helt ensam.
– Min mamma hatar mig, hon vill inte veta av mig, konstaterar Joameline.
Vad åt du under din graviditet, undrar jag?
– Ris, bara ris och jag hade bara mat så att jag kunde äta varannan dag, svarar hon.
Tanken är att mammorna ska stanna på kliniken i upp till två veckor. Men så mycket förstår jag att ingen kommer att släppa i väg Joameline innan de är säkra på att hon och bebisen klarar sig de första sex månaderna.
Men sedan?
Ingen av oss som är på sjukhuset den här dagen har något svar på frågan. Men en sak vet jag. Här – och kanske för första gången någonsin – har hon och den nu tre månader gamla sonen behandlas med värdighet och respekt.
Sådant betyder mycket i ett av världens fattigaste länder.
David Isaksson
Detta är den första i en serie artiklar från Madagaskar, ett av världens fattigaste länder.
Bakgrund
Action contre la Faim (ACF) med ursprung i Frankrike, är för de flesta i Sverige en helt okänd organisation, men är en av Sidas partner för humanitära insatser. Organisationen har en omfattande verksamhet i Mellanöstern – och på just Madagaskar.
Madagaskar har de tredje sämsta vatten-, sanitets- och hygienförhållandena (WASH) i världen. Bara 12 procent av befolkningen har tillgång till grundläggande sanitet, vilket innebär att 42 av befolkningen gör sina behov i det fria, enligt en rapport från Världsbanken 2021.
Från januari till mars varje år drabbas Madagaskar av regn och tropiska stormar, cykloner. Trots detta finns ingen verklig förberedelse från myndigheternas sida och de år då stormarna är omfattande drabbas de allra fattigaste hårt.