På världens sannolikt största konstbiennal i den indiska staden Kochi står Sydasien, Afrika och Latinamerika i fokus. Här, bland de historiska byggnaderna i det som en gång var centrum för den portugisiska kryddhandeln, möter konsten en publik långt bortom de kommersiella gallerierna.
Träden äter sig in i de gamla byggnaderna, ute på redden passerar en strid ström av fartyg och i gränderna är det som om tiden stannat. Kochi – hamnstaden på Malabarkusten i den indiska delstaten Kerala – har en lång och dynamisk historia. Det var den första stad i Indien som erövrades av portugiserna när Vasco da Gama år 1502 startade produktion och handel här. Under 1500-talet restes också stadens första synagoga, byggd av de sefardiska judar som flytt undan förföljelsen i Spanien och Portugal.
1663 erövrades Kochi av holländarna. Nu växte handeln. Genom dess hamn skeppades malabarpeppar, kardemumma och andra kryddor, liksom kokos, kokosnöt och kopra till Europa och resten av världen. Drygt hundra år senare fick staden en ny kolonialherre, britterna tog över.
Stadens historiska del, Fort Kochi där biennalen hålls, ligger längst ute på en udde. Här, vända ut mot havet, ligger de gamla hamnmagasinen. Överallt syns fartyg: färjorna som korsar hamninloppet, de stora fraktfartygen och de många fiskebåtarna. Kochi är en plats som aldrig upphör att fascinera. Och alltjämt hänger doften av kryddor kvar i luften.
Och så har vi konsten. De flesta känner till den stora konstbiennalen i Venedig som äger rum vartannat år. Men faktum är att Kochi-Muziris-biennalen lockar minst lika många besökare.
– Kochi är på många sätt en kosmopolitisk stad. När vi bjuder in konstnärer hit är det för att vi vill att de ska förhålla sig till platsen och vår historia, men också att de ska tänka i banor av vad som händer med klimatet, och annat som påverkar oss världen. Biennalen har också en nära koppling till historien, inte minst för marginaliserade människor, berättar Mario D’Souza i avsnitt 124 av Global Podd. Mario är chef för programverksamheten under biennalen och vars portugisiska efternamn ger en fingervisning av hans eget ursprung.
Den globala konstscenen har traditionellt dominerats av vita män från Europa och USA. Men de senaste åren har mycket skett. På Venedig-biennalen 2022 var för första gången flertalet konstnärer kvinnor och under Documenta 15 samma år i tyska Kassel visade det indonesiska konstnärskollektivet ruangrupa ett helt annat sätt att se samtidskonsten. Det finns också en dialog mellan de olika stora globala utställningarna. En av de centrala konstnärerna under biennalen i Venedig var till exempel chilenskan Cecilia Vicuña som även medverkar i Kochi.
Biennalens hjärta är i Aspinwall house, ett före detta brittiskt handelshus som ligger alldeles nära färjeterminalen. Det är där jag träffar Mario D’Souza som ni kan höra ett längre samtal med i Global Podd.
Cochi-biennalen startade 2011 som den första av sitt slag i Indien och årets biennal vill ingjuta hopp i en tid som är allt annat än enkel:
”Vår art, våra samhällen, har förmågan att blomstra konstnärligt även i svåra tider. Inför desillusioneringen vägrar vi att förneka vår poesi, våra språk, vår konst och musik, vår optimism och vår humor”.
Ungefär så skriver konstnären Shubigi Rao som är curator för denna den femte upplagan av biennalen.
Ett annat syfte med biennalen i Kochi är att sprida kunskap och att människorna här verkligen ska känna att konsten är till för dem. Bland besökarna är vi – vita tillresta européer och amerikaner – en försvinnande liten minoritet. Kochi-biennalen är skapad av och för konstnärer, men minst lika mycket för människor här i den indiska delstaten Kerala (som bara den har cirka 35 miljoner invånare). Här ges också ett särskilt utrymme för unga, indiska konstnärer.
Precis som i Venedig är utställningen spridd över staden. Med rickshaw tar vi oss runt mellan de olika delarna och hinner förstås inte med allt, trots våra fyra dagar i staden.
Ibland är det svårt att säga när ett konstverk slutar och naturen börjar. Tropiska Kochi är ibland som djungel: trädens rötter bryter sig fram genom murar, längs flagnade och svartnade fasader. Växtlighet håller på att äta upp staden.
Fokus under biennalen ligger av förklarliga skäl på konstnärer från Indien och Sydasien, men här finns även megastjärnor som sydafrikanen William Kentridge, liksom en svensk (Johannes Helldén) – och flera samiska konstnärer – representerade.
Biennalen i Kochi vill bredda perspektiven. Men även om många verk är politiska, så är det inte en politisk biennal. Snarare svävar det något vackert och poetiskt över upplevelsen med drömska bilder som de av Smitha GS från Kerala, men också genom de många videoverk.
I högsta grad konkret är dock den ukrainska konstnären Zhanna Kadyrovas verk palianytsia, ett runt ukrainskt bröd, skapat av de stenar som hon tog med sig när hon tvingades fly från sin hemtrakt.
Kan människor i Indien förstå och förhålla sig till det som händer i Ukraina, frågar jag Mario D’Souza:
– Både ja och nej, svarar han. Många känner en stark sympati för Ukraina, vi har varit i krig många gånger, även om vi aldrig blivit invaderade. Besökarna stannar ofta till och tittar på brödet som skurits upp ur stenarna och som är en symbol för ukrainsk gästfrihet, men också som ett sätt att skilja vänner från fiender. Det är ett verk som fascinerar. Samtidigt har Indien en nära relation till Ryssland som spelat en sådan viktig roll i moderniseringsprocessen av landet, så situationen är allt annat än enkel.
Klimat, migration och den koloniala erfarenheten är andra genomgående teman, som när vi får följa indiska forskare på deras första expedition till Antarktis med hjälp av schweizisk-kanadensiska Susan Schuppeli. Och framför allt så är det globalt, som i fransk-colombianske Marcos Avila-Fereros strama, grafiska videoverk om pensionerade japanska industriarbetare och deras rörelsemönster som här skapar en märklig, koreografi som för tankarna till Chaplins Moderna tider.
Havet och klimatet är också ständigt närvarande under Kochi-biennalen. Så fort man lämnar de svala utställningshallarna slår hettan emot en och där utanför hörs det ständiga ljudet av fartyg och människor.
Himalaya, Schweiz och Antarktis knyts samman och genom tiden – och under de höga taken – seglar Joan Jonas rockor.
Likt ett omvänt Atlantis växer Sahil Nakis berättelse ”All is water and to water we must return” fram om byn i Goa som dränktes för att ge plats för en jättelik dam. Nej, inte byggd av kolonialmakten, utan av de progressiva, indiska myndigheterna som ville modernisera landet. Men så på 80-talat hände något: vattnet började dra sig tillbaka under somrarna och människor återvände för att under en kort tid leva i sina under resten av året dränkta byar.
Det är förstås svårt att ange några favoriter, särskilt när man ser så mycket. Men en del fastnar mer än annat, som Seher Shads svartvita grafiska bilder från livet i staden under pandemin. Och Amol K Patil som också deltog i Documenta 15, vars underfundiga skulpturer och vackra, men samtidigt obehagliga avgjutningar av fötter och andra kroppsdelar.
Många av de mest politiska verken är av konstnärer från Myanmar och skildrar militären, våldet, men också aktivism och motstånd. Från Sydafrika lyfter Gabrielle Goliath fram det våld som så många tusentals kvinnor i landet utsätts för. Mycket är politiskt, men sällan på plakatnivå. Och när det är just plakat, som hos Richard Bell från Australien är det med stor humor.
Liksom under Documenta 15 är många av ansatserna kollektiva, som CAMP. I det flerkanaliga videoverket ”Bombay tilts Down”, porträtteras megastaden med hjälp av en övervakningskamera.
Att överleva som konstnär i Indien är om möjligt ännu svårare än att göra det hos oss. Därför satsar Kochibiennalen särskilt på flera paviljonger för unga konstnärer.
– Vad Kochi-biennalen vill förmedla är att det finns hopp även i den mörkaste av tider. Jag hoppas att vi lyckas med det, säger Mario D’Souza.
David Isaksson
Lyssna också på: