Sjutton miljoner kvinnor arbetar som hembiträden – eller hushållsanställda – utanför det egna hemlandet. Nu sparkas många – utan något som helst skydd eller möjlighet att resa hem.
– Inte ens deras egna länder bryr sig, de får ingen hjälp av ambassaden eller hemlandets regering för att ta sig hem eller klara livhanken, säger Elizabeth Tang, ordförande i den fackliga internationalen för hushållsanställda. Nu hoppas hon på hjälp från Sverige.
De är kvinnor, lågutbildade och kommer från bland annat Filippinerna, Indonesien, Indien och Nepal. De reser till Gulfstaterna, EU, USA, Hong Kong och Malaysia för att arbeta som hembiträden (eller hushållsanställda som facket föredrar att de kallas) i rika familjer. De ger sig av för att den egna familjen behöver pengar – till skolavgifter för yngre syskon eller de egna barnen, för vård av en sjuk anhörig, grundplåt till ett eget hus. Ibland för att slippa en våldsam pappa eller make. Många råkar mycket illa ut – och i coronatider har det blivit ännu värre.
– En del kvinnor får sparken. Den familj de jobbat för kanske inte har råd att betala lönen, eller så vill de inte ha någon utomstående i hemmet. Många kvinnor hamnar på gatan i landet där de arbetar, utan inkomst och utan möjlighet att resa hem. Eller så tvingas de jobba kvar och ta hand om hushållet och sjuka familjemedlemmar alla veckans dagar, utan betalning, berättar Elizabeth Tang, ordförande i International Domestic Workers Federation, IDWF, den fackliga paraplyorganisationen för fackföreningar för hushållsarbetare runt om i världen.
IDWF räknar med att cirka 17 miljoner kvinnor arbetar som hembiträden i ett annat land än hemlandet och alltså är migrantarbetare. Det totala antalet migrantarbetare – om man inkluderar alla de som arbetar inom till exempel bygg, transport och livsmedelsindustrin –uppskattas till mellan 50 och 100 miljoner människor.
Det är få länder eller organisationer som uppmärksammar de här utsatta grupperna, konstaterar Elizabeth Tang. De stödformer som introducerats för personer som förlorar jobbet, eller på annat sätt drabbas av coronapandemin omfattar sällan migrantarbetare, och än mindre de som tillhör en lågstatusgrupp som hembiträden från fattiga länder. De flesta av dessa kvinnor saknar varje form av sjukförsäkring, och vågar därför inte söka upp sjukhus om de känner sig dåliga, vare sig det handlar om covid-19 eller annan sjukdom.
Finns i 57 länder
Den fackliga paraplyorganisationen IDWF som hon leder bildades så sent som 2013 och samlar drygt 560 000 hushållsarbetare från 74 medlemsorganisationer i 57 länder. De arbetar bland annat med att sprida kunskap om att även den som arbetar hemma hos en familj har fackliga rättigheter och stödja utsatta kvinnor. De allra flesta som arbetar i branschen är inte med i facket, ofta av rädsla för repressalier eller för att de inte vet att facket finns. Men organisationen har haft framgångar i t ex Latinamerika där man lyckats höja minimilöner och skapa riktiga kontraktsvillkor. Men nu riskerar situationen att försämras på nytt:
– Vi försöker få regeringarna i länder där vi har medlemmar att inse hur utsatta kvinnorna är och inkludera dem i olika stödåtgärder, men vi hamnar långt ner på åtgärdslistorna, säger Elizabeth Tang.
Ofta är det agenturer i hemlandet som ordnar hembiträdesjobben. Kvinnorna får löfte om hyfsade arbetsförhållanden och en rimlig lön som räcker till uppehälle och pengar att skicka hem till familjen. Men många blir grundlurade, konstaterar Elisabeth Tang. Ibland finns det ingen familj som tar emot dem, istället tvingas de att leva som papperslösa och ta jobb till villkor långt under de utlovade för att överleva. Även de kvinnor som har ett kontrakt tvingas ofta att arbeta långa arbetsdagar utan ledighet under kontraktstiden som ofta är två år. Det är inte ovanligt att arbetsgivaren lägger beslag på kvinnornas pass och mobiltelefoner, och sexuella övergrepp är vanligt.
– Vi har startat lokalkontor i flera länder, bland annat Malaysia, Libanon och Kuwait, dit kvinnorna kan vända sig för att få hjälp och stöd. Det är särskilt viktigt att finnas på plats nu i coronatider, då kvinnorna är ännu mer utsatta än tidigare, fortsätter Elisabeth Tang-
– Vi försöker hjälpa kvinnor som förlorat jobbet eller inte har någonstans att bo med ekonomiskt bidrag och annat stöd. Inte ens deras egna länder bryr sig, de får ingen hjälp av ambassaden eller hemlandets regering för att ta sig hem eller klara livhanken.
IDWF har sitt huvudkontor i Hong Kong, och för Elizabeth Tang och hennes medarbetare råder under coronatider reseförbud till utlandet. De kan alltså inte följa arbetet med att stödja utsatta medlemmar på plats. Dessutom har situationen för organisationer som arbetar med fackliga och andra mänskliga rättigheter hårdnat i Hong Kong, konstaterar hon.
– Situationen är oerhört frustrerande, utbrister ordföranden. Men vi håller daglig kontakt med våra lokalkontor runt om i världen. Och vi hoppas att det internationella samfundet uppmärksammar vad som sker här i Hong Kong och stödjer vårt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.
Hur tror du att corona kommer att förändra situationen för hembiträden?
– Risken är stor att fackliga rättigheter och arbetarskydd hamnar i bakgrunden när coronadrabbade länder ska få igång sina ekonomier igen efter nedstängningar och karantän. Det skulle drabba både våra medlemmar och alla andra löntagare. Samtidigt finns det ett stort behov av hembiträden. Många medelklass- och rika familjer runt om i världen vill ha hjälp med städning, tvätt, barnpassning och andra hemsysslor, och gruppen som har råd att hålla sig med hembiträde växer i många länder.
– Vi vill göra synligt att hembiträden är en viktig del av omsorgssektorn. Nu i coronatider har sjukvårdspersonal och annan personal som arbetar med att ta hand om människor på sjukhus eller institutioner fått stor och berättigad uppmärksamhet. Hembiträden tar hand om människor i deras hem, och det är också en oerhört viktig del av omsorgen. Så ser man det inte idag! fortsätter Elisabeth Tang.
En viktig samarbetspart för IDWFär det svenska fackförbundet Kommunal, och Elizabeth Tang hoppas på fortsatt stöd från det svenska facket.
Malin Hanson är internationell sekreterare på fackförbundet Kommunal, som bland annat organiserar anställda inom hushållssektorn. Planerar Kommunal något särskilt stöd till IDWF under coronapandemin?
– Vi stödjer sedan flera år tillbaka IDWF via Palmecentret. Just nu ser vi över våra svenska kostnader i projektet för att kunna stödja covid 19-relaterade insatser, men vi tittar också på hur vi kan rikta stöd via IDWF:s solidaritetsfond, säger hon.
Håller du med om att hembiträden är en del av omsorgssektorn och därför borde uppgraderas när det gäller löner, villkor och status?
– Vi i Kommunal anser att schyssta löner och villkor ska gälla inom alla yrken, och det här är inget undantag. Möjligheterna att ställa krav och organisera sig är ofta begränsade för hushållsanställda, och det gör IDWF:s arbete särskilt viktigt. Vi kallar inte deras medlemmar för hembiträden utan för hushållsanställda, just för att belysa att det är en tjänst man har och ett arbete som utförs.
Agneta Carleson
Lyssna också på intervjun med Elisabeth Tang i kommande avsnitt av Global Podd.
