Jag var nio år och ny i tredje klass i Kyrkskolan, som var en vanlig kommunal skola. Vår lärare, fröken Rut, var gammal, snäll och mycket religiös. Vi lärde oss en ny psalm utantill varje vecka och samlade pengar till fattiga människor och till Missionen. Om vi barn hade busat på rasten, smugit iväg till kiosken utanför skolgården och köpt godis eller skrämt den ensamme äldre mannen i det lilla huset bakom gympasalen, tittade fröken Ruts sorgset men milt på oss. Om vi sa förlåt skulle Jesus förlåta oss, sa hon. Så enkelt och praktiskt, tyckte jag, många vuxna tog i mycket mer om man gjorde något som de inte gillade.
Fröken Rut ordnade också ett fadderbarn till klassen. En flicka i Kina, precis på andra sidan jordklotet, berättade hon. Vi grävde i sandlådan på rasterna men kom aldrig särskilt djupt.
När hon föreslog att vi skulle skicka ett paket till vårt fadderbarn blev vi entusiastiska. Självklart! Vi samlade till vetemjöl och socker, ris och makaroner, lite godis, ett block och pennor. En klasskamrat kom med sin Gingerdocka – dåtidens Barbie och en riktig dyrgrip som det tog evigheter att tjata sig till av oförstående föräldrar. Oj oj oj, det sved. Måste man offra så mycket? Nästa dag hade nästan alla flickor med sina Gingerdockor, iförda hemsydda klänningar stickade koftor. Nu kunde ju fadderbarnets vänner också få dockor, sade fröken Rut och log varmt mot oss. Shit, jag och många med mig hade nog tänkt att det räckte med en docka, vi ville bara visa oss givmilda i Jesu anda.
Lådan packades i klassrummet, vilket äventyr det var, och fröken Rut såg till att det skickades iväg. Till KINA! Plötsligt var vi en del av världen!
Det gick många månader. Vi gick i fyran och hade vuxit ifrån våra Gingerdockor och glömt paketet till landet på andra sidan klotet. Men en dag kom vaktmästaren till vårt klassrum – med vårt paket. Det var trasig, omlindat många gånger och fullt med lappar och stämplar. Från ett av hörnen rann det riskorn i en liten stråle.
Adressaten okänd, läste fröken Rut på paketet. Tillbaka till avsändaren. Klass 3 C i Kyrkskolan.
Vi som hade skrivit så tydligt på paketet, det var något med X-gatan nummer 2, våning 1 och fadderbarnets namn, allt med fina, stora tryckbokstäver.
Fröken Rut öppnade det som återstod av paketet. Mjölpåsen hade gått sönder, sockerpaketet också, och Gingerdockorna låg nu på rad, kladdiga och mjöliga, som pudrade franska 1700-talsmätresser. Av riset återstod bara några korn. Makaronipaketet var fortfarande intakt.
Klassen satt tyst. Vi väntade på vad fröken Rut skulle säga. Hur tänkte den där Jesus egentligen, han som kunde fixa allt men inte vårt paket, undrade vi.
Jag minns inte hur hon förklarade denna fadäs av den som var Guds son.
Men jag minns att jag tänkte att jag aldrig mer skulle skicka paket till länder långt bort. Jag skulle åka dit med dem själv. Så att de kom fram och man slapp att bli så löjligt snopen och besviken som jag och mina klasskamrater blev denna dag. Och att jag när jag blev stor själv skulle åka till Kina, söka upp fadderbarnet och berätta om paketet, Gingerdockorna som vi tyckte så mycket om och ändå gav bort och riset som rann ut.
Agneta Carleson
Journalist, i självvald karantän i Roslagen i väntan på att världen ska komma till sans
