Det är nu vi ska rita om kartan! #agenda2030


FN:s generalförsamling. De globala målen antas 2015. Foto: David Isaksson

Jag ska inte ljuga, det vore lätt att deppa ihop och de första fyra veckorna har det tagit emot något så enormt att fortsätta kämpa. Men till syvende och sist är jag en en obotlig optimist och då är jag tacksam för att vi faktiskt har en kompass och en karta redo att användas, skriver Hannah Stanton i artikelserien Agenda 2030 – är det kört nu?

Kortversionen: Nej, det är inte kört. Men det är allvar.  Låt mig utveckla det hela något.

“För att klara det här måste du vara idealist med fötterna på jorden. Du måste se världen både som du vill att den ska vara och som den faktiskt är. Den balansgången måste du fixa för att klara dig i vår business, världsräddarbusinessen.” Så sa Gillian Sorensen, då ansvarig för FN:s externa relationer, när jag för första gången hade privilegiet att ta plats i FN-skrapan. Hon gav ord till det jag alltid känt själv – att vara den som både har visionen men också den realistiska planen att ta sig dit. Med de Globala målen och Agenda 2030 blev det ännu mer självklart – här har vi det! Nu kör vi! Det var september 2015 och världen var på många sätt än annan plats än den är idag.

Jag tänker ofta att vi förlorat värdefull tid de första fem åren. Vi hade kunnat komma så mycket längre! Det är idealisten i mig som otåligt såg att det fanns en väg, det var bara att gå. Men fötterna på jorden har fått vandra beslutsvägar kors och tvärs genom landet, genom världen, mellan styrelserum, arbetsgrupper, konferenser och i maktens korridorer. Sakta men säkert med målen i sikte har vi vandrat, förklarat, satt målen i lokala sammanhang. Nu möts jag av de lite överallt, till och med på öppna förskolan. Från att ingen visste vad vi snackade om, eller ens ville veta. Det är dessa framgångar, stora som små, som visar att det ändå rör på sig. Agenda 2030 har fått sippra, genomsyra, vridas och vändas i tankar för att kunna bli en del i så många olika människors och verksamheters DNA. Det finns ingen prestige i vem som visste det först, kom med idén först eller har varit med sedan start. Det viktigaste är att alla kommer ombord. 

Var vi för naiva, hösten 2015, att det skulle gå? Nej, det tror jag fortfarandeinte. Allt fler har målen med i sin verksamhet, allt fler efterfrågar kunskap för att kunna fatta hållbara beslut. Vi idealister behövs nu som då, för att elda på, sprida kunskap, få andra med på tåget, driva på förändringen. Vi får bara inte brinna upp. Tiden är inne, det är dags för handling. 2020, nu händer det! 

Eller? Det luktar vår. Blå himmel, grönt gräs mellan tårna, fiskmåsarna skriker och jag skriver. Allt känns idylliskt och solen skiner här på innergården. En fullbokad kalender efter föräldraledighet med nya tag att ta. Jag ska till Berlin för att prata om Digital Governance. Jag kommer fram på eftermiddagen. Allt är som vanligt. Och sedan tar det ett mail och allt faller ihop som ett korthus. Berlin stänger samtliga skolor och universitet med omedelbar verkan. Dagen efter pratar Danmark om att stänga gränser. Snabbt som tåget hem igen. Och resten är historia. Vi kommer alla veta vad vi gjorde (eller hade velat göra) våren 2020. För här kommer den, den kalla vindpusten och jag ryser till. Det är allvar. Vi håller avstånd och huvudet kallt.
Plötsligt ritas kartan om i en takt som ingen riktigt kunnat föreställa sig. Det är kartan över allt som vi var vana vid och bekväma med. Allt vi lärt oss att ta för givet. Det som covid19-pandemin visar är det jag så ofta förklarat när det gäller hållbar utveckling – att precis allt hänger samman. Vi är en del av ett system, vi måste tänka i system. Pandemin visar det på sitt osynliga vis ack så tydligt: vi kan inte tro att våra beslut inte påverkar andra, att det vi gör inte har en inverkan på andra människor. För det gör det, i alla lägen. Till och med något så simpelt som att du tvättar händerna och håller avstånd spelar roll för någon annans överlevnad. 

Att uppnå de globala målen för hållbar utveckling kräver att vi river stuprören och är beredda att ställa om och tänka i just dessa system. Omställningen, som var ett slagord och en för några något obekväm påminnelse om nödvändig förändring, är nu ett faktum. Digitala arbetssätt som inte var tänkbara för bara någon månad sedan är nu en självklarhet på arbetsplatserna. Resor som var självklara ersätts av andra lösningar. Det blir tydligt för många vad tryggheten på en arbetsplats innebär när den inte längre är en självklarhet. Vi blir mer varse om vad vi individer och människor i ett samhälle behöver när vi inte kan delta i det på samma sätt – mötesplatser, samvaro, mening. När allt det sätts på prov ser jag tydligt att vi värderar om och väljer med en annan omsorg. Det gäller både här hemma i Sverige, men framför allt när vi tittar på länder i vår direkta och indirekta närhet. Jag imponeras av europeisk solidaritet och förfäras över hur krisen används för enskilda makthavares agendor. Det är som sagt inte samma värld som det var september 2015.

Globala Målen – numera en avlägsen dröm?

Jag ska inte ljuga, det vore lätt att deppa ihop och de första fyra veckorna har det tagit emot något så enormt att fortsätta kämpa, fortsätta vandra med dessa fötter på jorden och hålla fast vid idealistens övertygelse. När det äntligen kändes som om det tagit fart i rätt riktning. Det tog ju alldeles för lång tid att komma hit. Men inte nog med att jag är idealist, till syvende och sist är jag också en obotlig optimist. När det då känns tufft och emellanåt aningen kört i ny terräng, då är jag tacksam för att vi faktiskt har en kompass och en karta redo att användas. Agenda 2030 – vår gemensamma att göra-lista. Den var aldrig en “kanske när det passar” eller “om ifall om att” lösning. Den var och är ett måste för individer och organisationer, oavsett sektor. Det vore ett katastrofalt fel att nu ”bygga tillbaka” med snabba, ohållbara lösningar som om vi återgick till business as usual, utan att titta på den kompass som vi faktiskt har. Det är business as usual som gjorde att vi behövde förhandla fram de globala målen. Nu och bortom coronakris är det business as UNusual som gäller. Behöver vi någon gång en spark i baken för att se över våra nuvarande system för att få Agenda 2030 att bli DNA:t i våra beslut, policys, riktlinjer och affärsplaner innan – så är det läge nu. 

Vi fick en nollställning serverad som heter duga och med det en chans att se över våra rutiner, våra vanor, våra liv. Hur kan du och jag säkerställa att våra val blir hållbara från och med nu? Mot oss själva, vår omgivning och planeten – det vill säga hela systemet som vi är en del av? Med de globala målen som kompass har vi världens möjlighet att rita om kartan utan att lämna någon utanför. Det kräver mod och handlingskraft, men då är det inte faktiskt inte kört, bara allvar. 

Hannah Stanton

Programchef för The Goals som engagerar unga runt om i världen i arbetet i arbetet för en hållbar utveckling.

Previous COVID-19: Espionaje y nuevas alianzas
Next Pandemin katastrof för hushållsanställda