”I dessa dystra coronatider kände jag det uppfriskande att få en inbjudan från FB om att publicera bilder från våra unga år. Jag tänker kring bilderna som alla publicerar att många säkert vill minnas en oskuldsfull barndom.
När jag letade bland mina egna gamla foton fastnade jag direkt för ett. Det var ingen tillfällighet, jag zoomade in två unga ansikten och minnena bara rasade över mig. Det var den 24 mars 2020, precis på 44-årsdagen av statskuppen i Argentina, den som blev början på den mest brutala civila, militära och kyrkliga diktaturen i Argentinas historia. När demokratin återvände 1983 blev den 24 mars en minnesdag, en dag mot glömskan, en dag för sanning och rättvisa, en dag där massor av människor gick ut på gatorna med bilder på sina försvunna, sina döda, sina bortrövade barn och mindes tillsammans. Idag är det helgdag och kallas Minnets Nationaldag för Sanning och Rättvisa.
Det är inte lätt för mig att skriva om Marilén, hon har varit försvunnen i många, många år. Fortfarande gör det ont att prata och minnas.
Vi bodde i Villa María en stad i Córdoba-provinsen, precis i mitten av Argentina. Vi var bästisar redan från sex års ålder, vi gick på balett ihop, sedan gick vi i samma skola, vi upptäckte The Beatles, vi dansade tillsammans, vi rökte i smyg vår första cigarett, vi tog studenten samma år. Sen blev det universitet i en annan stad och det var några år då vi inte sågs så ofta. Plötsligt hade Marilén träffat en kille, blivit förälskad och blivit med barn. Det blev hennes första barn och jag blev den lilla pojkens gudmor. Glädjen tog aldrig slut. Det var 70-tal och vi ville se en rättvisare värld. Marilén var först med att engagera sig politiskt. Hon hamnade i fängelse en kortare period alldeles i början av 70-talet, hon hade precis fått sitt andra barn då. Det blev demokrati igen, vi var fulla av glädje, men det varade inte så länge. En tid senare var Marilén tvungen av gå under jorden. Sista gången jag träffade henne var på en bussterminal i Córdoba och vi satt där pratade i timmar, hon med sin stora mage: hon var höggravid med sitt tredje barn, barnens pappa satt redan i fängelse. Sen ‘försvann’ Marilén. Man vet att det skedde 1977, men i övrigt är det ingen som vet något, än idag vet vi ingenting.
“Det är som om jorden har slukat henne” (es como si se la hubiera tragado la tierra) sa Mariléns mamma en dag till mig, hon var en av många mödrar som letade efter sitt försvunna barn. Denna starka kvinna som tog hand om sina tre barnbarn och hela tiden kämpade för att få fram sanningen om sin dotter. “Du ska veta att du är som en dotter för mig”, var hennes ord sista gången jag träffade henne. Då bodde jag redan i Sverige sedan många år. De orden kommer jag aldrig att glömma.
Mariléns barn växte, de blev tre stora män som vårdar sin mammas minne och ideal. Jag har behållit kontakten med hennes barn, några bor kvar i Villa María där vi växte upp. Jag blir både ledsen av se allt som Marilén aldrig fick uppleva och glad för att hon lever kvar i våra minnen, att det fruktansvärda inte tog ifrån oss varken glädjen eller övertygelsen att en bättre värld är möjlig.
Nu när Mariléns barnbarn vill veta mer om sin mormor är det mig de frågar och jag kan få tillbaka lite av min älskade kompis genom dem. Ja, det gör ont, men jag glömmer aldrig! Marilén lever för att vi inte glömmer henne!
Om Marilén levt idag skulle hon ha fyllt 69 år nu i februari.
Chachi Arabaolasa Bildt
Mariléns fullständiga namn är Maria Elena Viola.
Chachi Arabaolasa Bildt kom själv till Sverige 1982 som flykting efter att ha suttit fem år i militärens fängelse. Under fängelsetiden föddes hennes tvillingar. Hennes äldsta dotter var ett år när militärerna tog henne och hennes föräldrar. Hon lämnades sedan till mormor och morfar tills hela familjen återförenades i Sverige. Bildtext: I januari i år besökte jag Minnenas Park ‘Parque de la memoria’ , ett Monument över Offren för Statsterrorismen Víctimas del Terrorismo de Estado, där Marile
